Hans Lindblad har läst och sammanfattar här den nya boken om SSUH. Välkommen att ta del!

Sven Hedenskog gör genom sin nyutkomna ”SSUH 1896–1973 Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund” en nykterhetshistoriskt värdefull insats. SSUH har flera särdrag i förhållande till de övriga moderna nykterhetsorganisationerna. De senare hade ju massiv föreningsvana, medan SSUH-iterna måste anstränga sig för att rekrytera skolungdomar och studenter och att lära föreningarna mötesteknik för att kunna fungera i demokratiska former.

På gymnasierna fanns ofta också litterära och kulturella elevföreningar, vanligtvis separata för män och kvinnor, vilket var otänkbart i SSUH. Däremot dröjde det långt in på 50-talet innan politiska skolföreningar accepterades. Så länge var SSUH mer eller mindre ensamt att i skolmiljön behandla samhällsfrågor.

Hälsoupplysning och studier rörande alkoholpolitik var kanske inte det mest självklara i sena tonår. Men Sven Hedenskog – själv förbundsordförande 1962–64 – konstaterar att man hade roligt. Ola Ullsten redovisar i sina memoarer en hel del om din tid i SSUH. Också han betonar kamratskapet och att det var just roligt.

SSUH verkade länge i en tid när bara få procent fick gå i gymnasium och ännu färre i universitet och högskolor. De stora folkrörelserna dominerades av arbetarklass, mindre företagare och lägre tjänstemannagrupper, i stark kontrast till de privilegierade konservativa samhällslagren. Det nykterhetsrörelserna hoppades var naturligtvis att SSUH skulle kunna nå fler med längre utbildning och därmed vidgade yrkesmöjligheter. Men det fanns många konkurrerande intressen för ungdomar, så många var med i SSUH bara ett eller ett par år. Det årliga rekryteringsbehovet var därför relativt mycket större än i vuxenföreningar. De stora nykterhetsorganisationerna uppskattade SSUH och ville på olika sätt stötta och hjälpa till.

Hedenskogs historik är på knappt 150 sidor. men han lyckats få in imponerande mycket fakta och information, inte bara om verksamhet utan också om det omgivande samhällets förändringar. Viktigast hela tiden var att värva och skola ungdomar. Men SSUH kom i årtionden också att bedriva en omfattande barnkoloniverksamhet, ledd av vuxna kvinnliga entusiaster och till stor del finansierad med skattemedel. Också unga kvinnliga medlemmar ställde upp frivilligt.

Hos den breda allmänheten blev SSUH till stor del känt genom att förbundet tillsammans med Dagens Nyheter svarade för Nutidsorienteringen. Andra ungdomsorganisationer var förmodligen avundsjuka på uppmärksamheten.

Hedenskog redovisar att det fanns ett slags förspel till SSUH, på universitetsnivå. Studenternas helnykterhetssällskap i Uppsala bildades 1888, med Johan Bergman som eldsjäl. Han blev senare latinprofessor, nykterhetspolitiker och riksdagsman. Han låg också bakom tillkomsten av Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Det var i den byggnaden SSUH sedan startade. Hemmet finns kvar, sedan 1957 i en ny byggnad, ”Arken”, för 80 studenter. År 1907 tillkom ett studenthem vid Drottninggatan i Stockholm. Det var öppet ett årtionde. 1963 öppnades Studenthemmet Tempus i Åkeshov, som också rymde SSUH:s expedition. Också i Lund fanns ett studenthem som SSUH-iterna fick använda.

Eldsjälen bakom SSUH:s tillkomst 1896 var Elof Ljunggren, som blev både ordförande och redaktör för organisationens tidning Polstjärnan. Han hade båda posterna i tio år, medan efterföljarna oftast suttit ett eller två år. Ljunggren blev framträdande nykterhetspolitiker, inte minst inför förbudsomröstningen 1922. Han var redaktör för Blå bandet 1899-1941. Chefredaktör för Nerikes-Tidningen i Örebro och mångårig riksdagsman. SSUH fick efterföljare i Norge, Danmark och Finland. 1903 tillkom ett nordiskt förbund.

Sven Hedenskog konstaterar att Polstjärnan de första 30 åren dominerades av ganska tungt material. Men naturligtvis var det inte utan betydelse att ungdomar i brevlådan fick en egen tidning som kunde lära dem mycket om alkoholpolitik och angränsande ämnen. I mindre skala en motsvarighet till Jalmar Furuskog i IOGT:s Reformatorn och Justus Elgeskog i NTO:s Ariel där de gjorde väldiga opinionsbildningsinsatser. Läsarna fick argument och impulser att reflektera och ta ställning inte bara kring nykterhet utan också rörande kultur, demokrati och internationalism. Få andra folkbildare fick så stort genomslag landet runt .

Den moderna dansen hade många motståndare, inte bara i statskyrka och frikyrkor. I SSUH var det inledningsvis lekaftnar och ringdanser. Men 20-talets jazz och swing lockade. Ett problem med detta för ledningen var att många medlemmar var mycket unga och att man var beroende av god relation till rektorerna. Men efterhand segrade modern pardans vid förbundsmöten och studiekurser.

SSUH:s sångbok kom i flera upplagor från 1909 och framåt. Det var kända svenska sånger m en också några direkt om SSUH. Det har funnits flera körer i förbundet. SSUH-kören blev mest känd och bytte namn till Musikaliska sällskapet, med David Åhlén och Johannes Norrby som dirigenter. Stockholms kvinnliga SSUH-kör tillkom 1905.

Det tog några år innan SSUH hade 500 medlemmar. Toppen nåddes 1908–09 med drygt 11000, i 240 föreningar, ungefär samtidigt med att nykterhetsrörelsen totalt var som störst. Som mest hade SSUH en fjärdedel av eleverna vid landets högre läroanstalter som medlemmar. SSUH ställde upp med talare landet över, och några av 1900-talets främsta nykterhetsföreläsare började sin bana där.

1944 gjorde Gunnar Nelker på förbundsstyrelsens uppdrag en medlemsenkät inom SSUH. 73 procent av medlemmarna var aktiva och deltog i sammankomster. Det var betydligt mer än för folkrörelser i allmänhet. 55 procent av skolföreningarnas medlemmar var flickor, medan män dominerade studentföreningarna.

Både flickor och pojkar skolades i föreningsteknik och organisationsledning, så de vågade bli föreningsordförande eller ledamot i förbundsstyrelsen. Men ingen kvinna blev förbundsordförande. Detsamma gällde dock under hela 1900-talet också för IOGT, NTO, Blå bandet och MHF.

Av de sex första förbundsordförandena, till och med 1918, blev tre riksdagsledamöter. Därefter ingen. Efter Elof Ljunggren var det Åke Holmbäck, sedan statsråd, professor, rektor för Uppsala universitet och 1959–71 förste svenske domare i Europadomstolen. Den tredje var Einar Haeggblom i Kalmar län. Ordförande i SSUH 1916–18, redaktör för Polstjärnan 1914–18 Han var engagerad i Frisinnade Ungdomsförbundet men blev sedan högerman och riksdagsman. Lantbrukare och rektor för lantbruksskola.

SSUH fick ett oväntat slut. Inte så att man beslöt att lägga ner all verksamhet. I stället fattades 1973 beslutet att helt ändra inriktning och bli kamporganisation med namnet Förbundet mot droger. Varje tid fattar sina beslut, men landet över fick medlemmarna veta att strävan att värva och skola inte längre var det viktiga. Det finns fler exempel, inte minst i spåren av 68-vänstern, där organisationer och tidskrifter i mer eller mindre kuppartade former tagits över av grupper som ändrat inriktning.

En fråga Hedenskog ställer är om SSUH haft en möjlighet att bestå. Organisationen var ju unik genom att finnas på mängder av skolor och där syssla med en samhällsfråga, alltså nykterhet. Det blev ett nytt läge genom att de politiska ungdomsförbunden gick ner åldrarna och fokuserade på att värva på skolorna. Tillsammans gav de ett bredare utbud och kunde diskutera ämnen mer mångsidigt än SSUH. Så kanske hade organisationen ändå fått ett slut utan infallet med kamporganisationen.

När Sverige efter en mycket lång och hård kamp för allmän rösträtt och parlamentarism äntligen blev demokrati fanns redan hundratusentals medborgare skolade i demokratiskt beslutsfattande i lokala föreningar. Nykterhets- och frikyrkorörelserna blev Sveriges största skola i praktisk demokrati. Att man på detta sätt gjorde en ytterst avgörande insats för svensk demokrati insåg folkrörelserna kanske inte själva fullt ut. För den omfattande utbildningen i föreningsteknik genom studiecirklar och rätt genomförda möten gjordes ju i första hand för respektive förenings ena behov. Alla hade rätt att säga sin mening före beslut. SSUH kom att verka i en skol- och universitetsmiljö där den sociala bakgrunden delvis var en annan än i folkrörelserna. Det stora undantaget var naturligt folkhögskolorna med sina mycket täta band till folkrörelserna.

När historieprofessorn och förre riksarkivarien Sven Lundkvist och jag gjorde ”Tusen nyktra – 100 år med riksdagens nykterhetsgrupper” (1996) sökte vi för de tusen ledamöterna ange vilka organisationer och samfund de var och en var medlemmar i. Uppgifter om detta fanns i Blå boken för en stor del av tiden. Men SSUH kom nog bort hos många, eftersom de oftast angav aktuella organisationer och inte aktiviteter under skolåren. Ernst Wigforss var nog ensam om att som organisation enbart ange SSUH.

Landet runt måste det ha funnits ungdomar som efter läroåren i SSUH gick vidare till politiska partier och fick förtroendeuppdrag på olika nivåer. Men veterligen har aldrig ett försök till kartläggning gjorts.

Bra tre riksdagsledamöter har med SSUH-uppdrag i de officiella riksdagsbiografierna. För tvåkammarriksdagen Elof Ljunggren och Einar Haeggblom för enkammaren Anna-Greta Leijon med uppgiften ”ombudsman i SSUH -59.”

Ola Ullsten har flera noteringar om SSUH i sina memoarer ”Så blev det”(2013). Han skriver om SSUH-kamrater hemma i Umeå. En nära vän blev sjuk i tbc och låg länge på sanatorium, sedan professor i barnmedicin. Redan efter en termin vid tekniska gymnasiet i Härnösand gav Ola upp och flyttade till Stockholm ”där jag genom SSUH hade många vänner”. Han och Bo E Åkermark delade en dubblett nära Hötorget.  Åkermark var redaktör för Polstjärnan 1955–56 och kom att bli välkänd DN-kåsör.

Ullsten och Åkermark var mycket aktiva i SSUH, ”det var så vi hade träffats och det hade gett oss en stor kamratkrets”. De reste på förbundsmöten varje sommar och till studiekurserna i Uppsala när det var trettondagshelg ”för att lyssna till bland de bästa av vad landet hade av föreläsare i samhällsorienterande ämnen”. Han nämner Nutidsorienteringen ihop med DN. Ola berättar om stamställen och om en studentbal han ordnade i Blå Hallen. Han var väl förtrogen med SSUH:s expedition på Tunnelgatan 19B. ”För många blev, medvetet eller inte, det sociala engagemanget i SSUH styrande för både yrkesliv och intresseinriktning.” Ola blev socionom och tjänsteman vid länsnykterhetsnämnden i Västerbotten. ”SSUH lärde oss mycket och vi hade för det mesta mycket roligt.  Romanser uppstod och falnade, men många bestod. Vi lyssnade till, läste om och fick inblickar i hur samhället fugerade.”

Ola var inte medlem i Folkpartiet när Åkermark tipsade honom om en annons där partiet sökte en beträdande sekreterare till riksdagsgruppen. Det var inledningen till snabba avancemang.

Ola var veterligen ensam statsminister som fått sitt samhällsintresse genom SSUH. Sven Hedenskog nämner tre blivande socialdemokratiska statsråd, alla kvinnor: Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Leni Björklund, också den liberala riksdagskvinnan Hanna Rydh. Dahl blev ju också talman. Totalt tio sådana kom ur nykterhetsrörelsen, därtill lika många vice talmän. Hedenskog nämner också att C H Hermansson varit SSUH-ordförande i Sundsvall.

Rimligen hade det betydelse att ungdomar i skolor och vid universitet kom att intressera sig för nykterhet och alkoholpolitik, särskilt om hade kvar intresset och kanaliserade det i nykterhetsorganisationer samt socialt och politiskt arbete. Men någon systematisk inventering har som sagts inte gjorts, så det är mycket möjligt att det finns fler exempel i riksdagen. Och förmodligen ännu fler på landstings- och kommunal nivå.

Hans Lindblad

Författare och f.d. riksdagsledamot (L), Gävle

Sven Hedenskog har givit ut boken på eget förlag och den som vill köpa boken kan kontakta honom på e-postadress: sven.w.hedenskog@gmail.com