Hyllning till en ungdomsledare

Med anledning av det nyss genomförda Goda samtalet om barnverksamhet i nykterhetsrörelsen publicerar vi en berättelse om vikten av goda ledare och förebilder.

Jag hade just avslutat manuskriptet till boken Det måste bli annat av, sa Olof Bergström, då jag i början av år 1991, nåddes av budet att Ella Andersson, tant Ella som vi sade på 1940-talet, hade avlidit. Jag skrev då omedelbart en text till hennes minne. Den återges här något reviderad.

Färden till Stortorget 21 i Malmö och IOGT-lokalen där företogs med buss och spårvagn tillsammans med den två år äldre kamraten Sven, som hade fyllt nio år.

Året var 1941 och målet var ett möte med ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka. Det mötet kom på sitt sätt att bli livsavgörande för den som skriver dessa rader.

Minnena från åren mellan 1941 och 1947 kommer vid läsningen av den nekrolog som signaturen S. A. skrivit i Accent över ungdomsledaren Ella Andersson, som hösten 1990 avlidit i en ålder av 94 år.

Ella Andersson fick förmodligen – som brukligt är i mycket av vårt arbete – aldrig under sin livstid den uppskattning och den uppmuntran som hon var värd. Jag inser att på den punkten är jag naturligtvis en del av försummelsen. Det här får ses som ett senkommet tack för allt det som jag och många med mig fick av tant Ella under den period i livet då man är som mest mottaglig för intryck.

I tant Ellas pedagogik ingick att innan man gör något roligt, så ska man lära sig något för livet. Och detta senare innebar bland annat att varje söndagseftermiddag, då ungdomslogen samlades, inleddes sammankomsten med att strikt efter ritualen genomföra ett möte med tjänstemän utplacerade i lokalen på sina bestämda platser. Nya medlemmar togs in med bistånd från marskalkarna – allt enligt ritualens föreskrifter. Protokoll skrevs och jag minns särskilt att sist skulle en rapport avläggas om hur mycket pengar som under mötet influtit i medlemsavgifter.

Allt vi gjorde var en lång och väl genomtänkt och genomförd förberedelse för det fortsatta engagemanget i de vuxnas loger. Till dessa kunde man vinna inträde först efter fyllda 14 år. Men för de flesta av oss som gick vidare inom nykterhetsrörelsen blev det först IOGT-scoutkåren och/eller avdelning 123 Facklan av Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Där fick jag bli medlem på dispens vid fyllda 13 års ålder, allt för att jag inte skulle behöva skiljas från mina något äldre kamrater.

Vi barn var aldrig avskilda från de vuxnas värld. Dels hade vi ju tant Ella, men det var också andra som hjälpte till i ungdomslogen och som gjorde det naturligt för oss yngre att umgås med vuxna personer på ett annat sätt än vad som dittills gällt med våra föräldrar. Vi barn blev tagna på allvar. Det fanns vuxna som trodde att vi kunde utföra saker som normalt inte anförtros åt barn. T ex att leda möten, att säga något inför andra, att föra kassabok och att skriva protokoll.

Vad vi bland annat lärde oss var att, under överinseende av tant Ella och Peter Wieselgren – en tavla med honom hängde bakom ordförandepulpeten , arbeta tillsammans och att ta ansvar för oss själva och för andra. Vi lärde oss allt ifrån att iaktta om någon kamrat inte varit med på några möten och därför borde uppsökas till att, efter lekarna och upptågen, ställa i ordning i stora salen så att nästa ritualmöte skulle kunna hållas i god ordning.

Det är många som kunnat vittna om vilken betydelse logebiblioteket haft för dem och för deras fortsatta liv. Vilhelm Moberg, Björn-Erik Höijer och Ivar Lo-Johansson har, för att ge några exempel, alla i sina respektive självbiografiska skildringar beskrivit sina möten med det tryckta ordet, med boken, i logebiblioteket.

Det var genom tant Ella som fick jag tillgång till det bibliotek som fanns i IOGT-lokalen på Stortorget 21. Först de traditionella barn- och ungdomsböckerna och så småningom böcker som var avsedda för de vuxna. Jag minns att jag fick förtroendet att själv ta fram de inbundna årgångarna av tidningen Daggdroppen. Det var många söndagseftermiddagar som tillbringades i sällskap med de uppbyggliga berättelser som tidningen svämmade över av.

Mötet med ordet, det talade och det tryckta, och vilka möjligheter som låg i att lära sig konsten att behärska dem, var förmodligen den viktigaste lärdomen jag fick med mig ut i livet, allt tack vare tant Ella.

Det var hon som lyckades med att göra barnteatern lockande och fick mig att bland annat spela prinsen i Törnrosa, han som med en kyss väcker den sovande prinsessan. Det var hon som fick mig att känna lust till de ilningar av obehag som präglar stunden före ett framträdande och välbehaget när man väl är där. Ordet kunde användas för att påverka och betvinga, upplysa och locka till skratt. Vilken fantastisk upptäckt! Det var hon som förde mig in i det regelsystem som styr sammanträdet och i demokratiska former låter människor tillsammans forma sin verklighet.

Och det var tant Ella som visade på att världen var större än Stortorget 21 i Malmö. Det fanns nyktra barn i andra ungdomsloger, ända borta i Oxie och Furulund, för att inte tala om Eslöv och Ystad. Världen var vårt fält!

Tant Ellas sätt att arbeta innebar för oss barn en stor frihet, men den var inte kravlös. Friheten kunde nås endast under förutsättning att man fullgjorde sina skyldigheter, betalade sin avgift, kom till repetitionerna av teaterstycket, lärde sig verserna man som pepparkaksgubbe vid julfesten skulle föredra till de egna föräldrarnas häpnad och förtjusning. Det sades aldrig, men det var underförstått att varje sak har sitt pris, och priset skulle vanligtvis betalas med en arbetsinsats. Och den arbetsinsatsen var i regel sådan att den skulle komma hela kollektivet till glädje och nytta. Som pedagogisk metod var det oslagbart.

Den ogifta tant Ella, kontorist på kyrkogårdsförvaltningen, bodde ensam i en liten lägenhet invid Sorgenfriskolan i Malmö, min folkskola. Jag kan fortfarande minnas med vilken glädje, men också respekt, som jag gick hem till tant Ella för att ensam eller tillsammans med andra barn få instruktioner, stöd och uppmuntran i någon av de arbetsuppgifter som vi åtagit oss och som vi förväntades fullgöra.

Jag har ofta funderat över hur det var möjligt att en människa så osjälviskt, så uppoffrande, så lojalt som tant Ella kunde ägna oss barn så mycken tid och så mycket kärlek. Och vilka var motiven?

Sture Ahlbin säger i sin nekrolog att Ella Anderssons ”… förmåga att kring Godtemplarordens grundläggande idéer om människovärde och broderskap skapa intresse och entusiasm hos sina barnaskaror, firade triumfer.” Det här var förmodligen Ella Anderssons motiv. Hon var övertygad om kraften och bärigheten hos de idéer som hon första gången kom i kontakt med år 1910, då hon som 14 åring anslöt sig som medlem i just ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka.

Jag tror att tant Ella tänkte det som Jalmar Furuskog formulerat i dikten De bortgångnas hälsning:

Jag sett hur släkten gått och släkten kommit
hur ungdom åldrats och hur tiden skiftat
Men på min enkla plats i syskonkedjan
jag fick ett fäste för min själ i världen
ett hem för tankarna, ett mål för drömmen.

Tänk om vi oftare under människors livstid kunde tala om för dem vad de betyder för oss och hur glada vi är över deras arbetsinsat­ser. Jag gjorde det aldrig till tant Ella, men jag gör det nu i för­hoppning om att någon ung­domsledare därmed ska känna sig styrkt i sin uppgift och i sin övertygelse om att det är viktigt att ta barn på allvar och att som uttryck för kärlek ställa krav på dem.

Bertil Lindberg

Det goda samtalet – om barnverksamhet

Barnverksamheten inom nykterhetsrörelsen. Hur har den sett ut genom tiderna?

Mona Örjes, förbundsordförande i Junis, gör några nedslag i historien.

Övriga medverkande är Karin Samuelsson och Ingrid Nilsson.

Har du själv erfarenheter som deltagare eller ledare i verksamhet för barn? Kom då med och delta i samtalet.

Torsdagen den 26 november 2020 kl. 18.30.
Vi håller mötet i Lifesize
Ingen anmälan, logga bara in på nedanstående länk
https://call.lifesizecloud.com/1310002

Det goda samtalet genomförs i samarbete med NBV.

GUIF – mycket mera än handboll

Den 24 januari är det dags för årets första ”Det goda samtalet”.

Ingrid Nilsson och Lisa Wendelius berättar om GUIF, Godtemplarnas Ungdoms- och Idrottsförening. Föreningen bildades 1896 av IOGT-medlemmar i Eskilstuna för att erbjuda godtemplarungdomarna verksamhet vid sidan av de traditionella logemötena. Idrott låg i tiden. Kom och ta del av en spännande historia!

VÄLKOMNA!

Torsdagen den 24 januari 2019 kl. 18.30
IOGT-NTO-gården, Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm

Vi serverar kaffe och te; smörgås till självkostnadspris

Anmäl dig senast måndagen den 21 januari till Ingrid Nilsson e-postadress: ingridnilsson1901@telia.com eller telefon 070-555 73 75.

Glöm inte att beställa smörgås om du önskar det.

 

”Hör, ungdomen sjunger sin medvetna sång” – om sången i nykterhetsrörelsen

Årets första Goda samtal ägnar vi är sången.

Magnus Andersson, ledamot i sällskapets styrelse, berättar om musiken och sångens betydelse inom nykterhetsrörelsen.

De kämpande folkrörelserna har alltid sjungit. Vilka funktioner har sången fyllt i nykterhetsrörelsen? Vilken ideologi har texterna förmedlat, hur speglar de rörelsens utveckling?

Vad säger urvalet i sångböckerna om förbunden och deras idéer vid varje tidpunkt?

Hur har sjungandet förändrats – överlever folkrörelsesången in i framtiden? Kom, ställ frågor – delta i samtal och sång!

Välkomna till IOGT-NTO gården, Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm,

torsdagen den 2 februari 2017 kl.18.30

Vi serverar kaffe och te, smörgåsar till självkostnadspris.

Anmäl dig senast måndagen den 30 januari till Bertil Lindberg berlindberg@gmail.com eller 08 631 05 63

Ps. Glöm inte att beställa smörgås om du önskar det.

 

Det oskrivna arbetet

Inom IOGT fanns delar av arbetet som enbart traderades muntligt, vilket också gör det svårt att fånga, dokumentera och beforska. Ingrid Nilsson, som sitter i Nykterhetshistoriska Sällskapets styrelse, har undersökt frågan. Hon gjorde detta i en tid när det fortfarande var görligt, då det fanns många personer i livet som hade varit medlemmar från i början av 1900-talet. 1979-1980 skrev hon en B-uppsats i etnologi som behandlade detta svårfångade ämne. En betydande källa vara ett antal äldre medlemmar födda under perioden 1895-1914 med ett medlemskap som sträckte sig tillbaka till som tidigast 1909. Unikt är också ett dokument i hennes ägo från 1888-1889 som beskriver lösen, igenkänningstecken och de signaler som då var i bruk.

losen-1888

I den inledande sammanfattningen skriver Ingrid så här:

”I den här uppsatsen kommer jag att beskriva IOGT:s oskrivna arbete, som var de ”ordenshemligheter” som Godtemplarorden i Sverige hade tagit över från sina amerikanska förebilder. Materialet har jag hämtat främst från svar på frågelistor men också från litteratur om IOGT.”

Uppsatsen ingick i den etnologiska delen av ett större tvärvetenskapliga projekt, Stad och omland, Urbaniseringen, Individen och Folkrörelserna 1890 – 1975, som leddes från Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet.

Uppsatsen blir det första av de lite längre dokument som vi lägger ut här på hemsidan under fliken bibliotek. Du hittar även länken här: Det oskrivna arbetet

Välkommen att ta del av ett spännande och unikt material!

 

Godtemplarnas Ungdoms- och Idrottsförening, GUIF

1896 den 26 maj bildades Godtemplarnas Ungdoms- och Idrottsförening, GUIF, i Eskilstuna. IOGT kom till Eskilstuna redan 1879. Det var nu dags att skapa en verksamhet som passade ungdomen bättre än de traditionella logemötena och som skulle kunna sysselsätta godtemplarungdomen under sommarmånaderna. Idrott var ju i högsta grad aktuell med de första Olympiska Spelen som hölls 1896. Föregångare var också idrottsföreningarna AIK och Djurgårdens IF som bildades i Stockholm 1891.

Den nya föreningen skulle vid möten, fester och samkväm erbjuda sina medlemmar omväxlande underhållning med föredrag, föreläsningar, diskussion och dylikt. Därjämte skulle medlemmarna få tillfälle till fysisk fostran genom gymnastik, idrotter och goda nöjen. Föreningen fick snabbt många medlemmar, som rekryterades från stans sex loger. Det var nämligen ett krav att GUIF:s medlemmar också skulle tillhöra en godtemplar­loge. När föreningen firade sitt 25-årsjubileum hade den 380 medlemmar, varav hälften var kvinnliga.

Scan0001 Skidåkare tidigt 1900-tal

1906 bildades SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund, och GUIF anslöt sig till SGU och blev dess förening nr 5 GUIF. Anslutningen till SGU innebar att många av GUIF:s medlemmar engagerade sig i den unga organisationen och deltog i kongresser och andra arrangemang. 1921 fick GUIF äran att stå som värd för det årets SGU-kongress och för den första ­kongressen för nordisk godtemplarungdom, som ägde rum samtidigt. Trots ovana att arrangera möten med flera hundra deltagare lyckades föreningen väl. Kongresserna blev en stor framgång som levde kvar i deltagarnas minne många år framåt i tiden.

En syjunta inom föreningen arbetade under 1920-talet och ordnade varje år en basar, där sydda, stickade och virkade alster fann god avsättning. Självklart serverades kaffe med gott hembakat bröd och sedan bjöds det på underhållning, där de främsta bland föreningens sångare och recitatörer bidrog med uppskattade inslag. I GUIF:s 50-årsskrift får syjuntan ett senkommet tack för sitt arbete. Det sägs i en liten notis att syjuntan under ett tiotal år skänkte föreningen 7000 kronor ”och troligen mer”. 2016 motsvarade beloppet 199.283:95 kr som nog var ett välkommet bidrag i föreningens kassa.

Scan0001 GUIFs folkdanslag 19151915 bildades ett folkdanslag som levde kvar till början av 1960-talet. De uppträdde på fester såväl inom GUIF som utanför IOGT-rörelsen. Inom GUIF fanns också en teatergrupp som gav föreställningar på godtemplarlokalen men också gjorde turnéer runt om i Sörmland med en stor och god repertoar. ”Ett resande teater­sällskap” och ”Värmlänningarna” tillhörde de mest efterfrågade föreställningarna. Under många år spelade GUIF-amatörerna också revy. Inom sina led hade föreningen duktiga skribenter som kunde konsten att skriva kupletter och sketcher som gick hem hos publiken.

Scan0001 Revyn 1946 Ja, må vi leva

Revyn 1946 ”Ja, må vi leva”.

På idrottssidan har GUIF haft många goda företrädare på alla områden. Friidrott, terräng­löpning, orientering, skidåkning, gymnastik, fotboll, bandy och ishockey stod på programmet. Handboll introducerades i föreningen 1932. Inom gymnastiken hade man en manlig och en kvinnlig trupp som gjorde framgångsrika uppvisningar. Vid ett par tillfällen har GUIF arrangerat SM i terränglöpning. Ett annat stort arrangemang som föreningen svarade för var Damlands­kampen i friidrott mellan Sverige och Finland på Tunavallen 1954.

Scan0001 GUIFs gymnaster

1951 bildades en stödförening inom GUIF. Den kallades Gamla GUIF-are och bestod av äldre medlemmar, som med goda råd och penningbidrag, när det behövdes, stöttade GUIF i verksamheten. Gamla GUIF-are lades ner den 16 augusti 2014.

Med tiden tog handbollen allt mer plats på övriga idrottsgrenars bekostnad och från 1950-talet kan man räkna handbollen som den viktigaste idrottsliga aktiviteten. Detta ledde så småningom till att GUIF 1993 kom att skiljas från moderorganisationen IOGT (vid den tiden IOGT-NTO). Idag är den gamla föreningen en handbollsförening med namnet Eskilstuna GUIF.

Ingrid Nilsson

På årsdagen den 26 maj hålls en sammankomst i Eskilskällan, stadsbiblioteket i Eskilstuna kl. 16. Välkomna! Inbjudan till GUIF 26 maj 2016 Scan0001