Hyllning till en ungdomsledare

Med anledning av det nyss genomförda Goda samtalet om barnverksamhet i nykterhetsrörelsen publicerar vi en berättelse om vikten av goda ledare och förebilder.

Jag hade just avslutat manuskriptet till boken Det måste bli annat av, sa Olof Bergström, då jag i början av år 1991, nåddes av budet att Ella Andersson, tant Ella som vi sade på 1940-talet, hade avlidit. Jag skrev då omedelbart en text till hennes minne. Den återges här något reviderad.

Färden till Stortorget 21 i Malmö och IOGT-lokalen där företogs med buss och spårvagn tillsammans med den två år äldre kamraten Sven, som hade fyllt nio år.

Året var 1941 och målet var ett möte med ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka. Det mötet kom på sitt sätt att bli livsavgörande för den som skriver dessa rader.

Minnena från åren mellan 1941 och 1947 kommer vid läsningen av den nekrolog som signaturen S. A. skrivit i Accent över ungdomsledaren Ella Andersson, som hösten 1990 avlidit i en ålder av 94 år.

Ella Andersson fick förmodligen – som brukligt är i mycket av vårt arbete – aldrig under sin livstid den uppskattning och den uppmuntran som hon var värd. Jag inser att på den punkten är jag naturligtvis en del av försummelsen. Det här får ses som ett senkommet tack för allt det som jag och många med mig fick av tant Ella under den period i livet då man är som mest mottaglig för intryck.

I tant Ellas pedagogik ingick att innan man gör något roligt, så ska man lära sig något för livet. Och detta senare innebar bland annat att varje söndagseftermiddag, då ungdomslogen samlades, inleddes sammankomsten med att strikt efter ritualen genomföra ett möte med tjänstemän utplacerade i lokalen på sina bestämda platser. Nya medlemmar togs in med bistånd från marskalkarna – allt enligt ritualens föreskrifter. Protokoll skrevs och jag minns särskilt att sist skulle en rapport avläggas om hur mycket pengar som under mötet influtit i medlemsavgifter.

Allt vi gjorde var en lång och väl genomtänkt och genomförd förberedelse för det fortsatta engagemanget i de vuxnas loger. Till dessa kunde man vinna inträde först efter fyllda 14 år. Men för de flesta av oss som gick vidare inom nykterhetsrörelsen blev det först IOGT-scoutkåren och/eller avdelning 123 Facklan av Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Där fick jag bli medlem på dispens vid fyllda 13 års ålder, allt för att jag inte skulle behöva skiljas från mina något äldre kamrater.

Vi barn var aldrig avskilda från de vuxnas värld. Dels hade vi ju tant Ella, men det var också andra som hjälpte till i ungdomslogen och som gjorde det naturligt för oss yngre att umgås med vuxna personer på ett annat sätt än vad som dittills gällt med våra föräldrar. Vi barn blev tagna på allvar. Det fanns vuxna som trodde att vi kunde utföra saker som normalt inte anförtros åt barn. T ex att leda möten, att säga något inför andra, att föra kassabok och att skriva protokoll.

Vad vi bland annat lärde oss var att, under överinseende av tant Ella och Peter Wieselgren – en tavla med honom hängde bakom ordförandepulpeten , arbeta tillsammans och att ta ansvar för oss själva och för andra. Vi lärde oss allt ifrån att iaktta om någon kamrat inte varit med på några möten och därför borde uppsökas till att, efter lekarna och upptågen, ställa i ordning i stora salen så att nästa ritualmöte skulle kunna hållas i god ordning.

Det är många som kunnat vittna om vilken betydelse logebiblioteket haft för dem och för deras fortsatta liv. Vilhelm Moberg, Björn-Erik Höijer och Ivar Lo-Johansson har, för att ge några exempel, alla i sina respektive självbiografiska skildringar beskrivit sina möten med det tryckta ordet, med boken, i logebiblioteket.

Det var genom tant Ella som fick jag tillgång till det bibliotek som fanns i IOGT-lokalen på Stortorget 21. Först de traditionella barn- och ungdomsböckerna och så småningom böcker som var avsedda för de vuxna. Jag minns att jag fick förtroendet att själv ta fram de inbundna årgångarna av tidningen Daggdroppen. Det var många söndagseftermiddagar som tillbringades i sällskap med de uppbyggliga berättelser som tidningen svämmade över av.

Mötet med ordet, det talade och det tryckta, och vilka möjligheter som låg i att lära sig konsten att behärska dem, var förmodligen den viktigaste lärdomen jag fick med mig ut i livet, allt tack vare tant Ella.

Det var hon som lyckades med att göra barnteatern lockande och fick mig att bland annat spela prinsen i Törnrosa, han som med en kyss väcker den sovande prinsessan. Det var hon som fick mig att känna lust till de ilningar av obehag som präglar stunden före ett framträdande och välbehaget när man väl är där. Ordet kunde användas för att påverka och betvinga, upplysa och locka till skratt. Vilken fantastisk upptäckt! Det var hon som förde mig in i det regelsystem som styr sammanträdet och i demokratiska former låter människor tillsammans forma sin verklighet.

Och det var tant Ella som visade på att världen var större än Stortorget 21 i Malmö. Det fanns nyktra barn i andra ungdomsloger, ända borta i Oxie och Furulund, för att inte tala om Eslöv och Ystad. Världen var vårt fält!

Tant Ellas sätt att arbeta innebar för oss barn en stor frihet, men den var inte kravlös. Friheten kunde nås endast under förutsättning att man fullgjorde sina skyldigheter, betalade sin avgift, kom till repetitionerna av teaterstycket, lärde sig verserna man som pepparkaksgubbe vid julfesten skulle föredra till de egna föräldrarnas häpnad och förtjusning. Det sades aldrig, men det var underförstått att varje sak har sitt pris, och priset skulle vanligtvis betalas med en arbetsinsats. Och den arbetsinsatsen var i regel sådan att den skulle komma hela kollektivet till glädje och nytta. Som pedagogisk metod var det oslagbart.

Den ogifta tant Ella, kontorist på kyrkogårdsförvaltningen, bodde ensam i en liten lägenhet invid Sorgenfriskolan i Malmö, min folkskola. Jag kan fortfarande minnas med vilken glädje, men också respekt, som jag gick hem till tant Ella för att ensam eller tillsammans med andra barn få instruktioner, stöd och uppmuntran i någon av de arbetsuppgifter som vi åtagit oss och som vi förväntades fullgöra.

Jag har ofta funderat över hur det var möjligt att en människa så osjälviskt, så uppoffrande, så lojalt som tant Ella kunde ägna oss barn så mycken tid och så mycket kärlek. Och vilka var motiven?

Sture Ahlbin säger i sin nekrolog att Ella Anderssons ”… förmåga att kring Godtemplarordens grundläggande idéer om människovärde och broderskap skapa intresse och entusiasm hos sina barnaskaror, firade triumfer.” Det här var förmodligen Ella Anderssons motiv. Hon var övertygad om kraften och bärigheten hos de idéer som hon första gången kom i kontakt med år 1910, då hon som 14 åring anslöt sig som medlem i just ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka.

Jag tror att tant Ella tänkte det som Jalmar Furuskog formulerat i dikten De bortgångnas hälsning:

Jag sett hur släkten gått och släkten kommit
hur ungdom åldrats och hur tiden skiftat
Men på min enkla plats i syskonkedjan
jag fick ett fäste för min själ i världen
ett hem för tankarna, ett mål för drömmen.

Tänk om vi oftare under människors livstid kunde tala om för dem vad de betyder för oss och hur glada vi är över deras arbetsinsat­ser. Jag gjorde det aldrig till tant Ella, men jag gör det nu i för­hoppning om att någon ung­domsledare därmed ska känna sig styrkt i sin uppgift och i sin övertygelse om att det är viktigt att ta barn på allvar och att som uttryck för kärlek ställa krav på dem.

Bertil Lindberg

Det goda samtalet – om barnverksamhet

Barnverksamheten inom nykterhetsrörelsen. Hur har den sett ut genom tiderna?

Mona Örjes, förbundsordförande i Junis, gör några nedslag i historien.

Övriga medverkande är Karin Samuelsson och Ingrid Nilsson.

Har du själv erfarenheter som deltagare eller ledare i verksamhet för barn? Kom då med och delta i samtalet.

Torsdagen den 26 november 2020 kl. 18.30.
Vi håller mötet i Lifesize
Ingen anmälan, logga bara in på nedanstående länk
https://call.lifesizecloud.com/1310002

Det goda samtalet genomförs i samarbete med NBV.

Det goda samtalet – 5 november

Den 5 november brukar betraktas som den moderna nykterhetsrörelsens födelsedag genom att den första IOGT-logen bildades den 5 november 1879. Vi högtidlighöll som vanligt dagen, men denna gång i digital form.

Temat för kvällen var Vattendroppen en historia om nykterhet och broderskap. Författaren Martin Koch (1882–1940) skrev boken om cenaklet Vattendroppen. Den har beskrivits som en lysande samtidsskildring som åstadkom stort rabalder när den kom ut 1912. Karin Hagman och Bo Högstedt läste ur boken och vi fick möta inbördes strider i en nykterhetsförening och motsättningar mellan gammalt och nytt.

Torsdagen den 5 november 2020 kl. 18.30 Mötet hölls i Lifesize Här finns en inspelning av evenemanget. Följ bara denna länk

VÄLKOMNA!