Det god samtalet om John B. Finch

IOGT-chefen John B. Finch – förebild eller varnande exempel?

John B. Finch lyckades återförena det splittrade IOGT 1887 – men dog på kuppen av överansträng-ning, 35 år gammal.

Varför fick Finch det mest lysande eftermälet av alla godtemplarledare?

Magnus Andersson, Nykterhetshistoriska Sällskapet, berättar om agitatorn som höll mer än ett nykterhetstal om dagen under tre års tid och förmådde 125 000 personer att avge nykterhetslöfte.

Torsdagen den 30 november 2023 kl. 18.30 IOGT-NTO-gården, Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm.

VÄLKOMMEN

På Klara Södra serveras kaffe och te samt smörgås till självkostnadspris. Anmälan senast onsdagen den 22 november till Johan Persson via e-post: johan.persson.mobil@gmail.com eller tel. 073 74 12 400. Glöm inte att beställa smörgås om du önskar det.

Du kan också delta digitalt via programmet Teams. För digitalt deltagande behövs ingen anmälan, logga bara in på länken här.:

kvällen arrangeras i samarbete med NBV.

Folknykterhetens dag – ett digitalt samtal över Atlanten

I år uppmärksammar vi Frances Willard (1839-1898); en av pionjärerna i den tidiga nykterhetsrörelsen.

Frances Willard var genom sitt mångåriga arbete i Woman´s Christian Temperance UNION (WCTU) en betydande pionjär inom nykterhetsrörelsen. WCTU blev senare en världsorganisation representerad i Sverige av Vita Bandet.

I Det goda samtalet, som sänds från Willards museum i Evanston utanför Chicago, berättar ansvariga där om hennes arbete och betydelse.

Torsdagen 26 maj 2022 kl.17.00
Mötet hålls i Teams. Ingen föranmälan behövs, anslut bara via denna länk

VÄLKOMNA!

Det goda samtalet – om Olof Bergström

Nykterhetshistoriska sällskapet Inbjuder till ”Det Goda samtalet” om Olof Bergström grundare av IOGT i Sverige.

Den 5 november 1879 bildades den första IOGT-logen i Sverige. Nykterhetshistoriska sällskapet uppmärksammar dagen med ett samtal om Olof Bergström.

Vem var Olof Bergström, vad gjorde han och var kom han ifrån?

Luta dig bekvämt tillbaka med gott fika och följ med på resan från Bjuråker i norra Hälsingland, via USA till Göteborg.

Fredag 5 november 2021 kl.18.30

Vi håller mötet i Lifesize. Det är ingen anmälan, utan logga bara in på länken.

Välkomna!

Hyllning till en ungdomsledare

Med anledning av det nyss genomförda Goda samtalet om barnverksamhet i nykterhetsrörelsen publicerar vi en berättelse om vikten av goda ledare och förebilder.

Jag hade just avslutat manuskriptet till boken Det måste bli annat av, sa Olof Bergström, då jag i början av år 1991, nåddes av budet att Ella Andersson, tant Ella som vi sade på 1940-talet, hade avlidit. Jag skrev då omedelbart en text till hennes minne. Den återges här något reviderad.

Färden till Stortorget 21 i Malmö och IOGT-lokalen där företogs med buss och spårvagn tillsammans med den två år äldre kamraten Sven, som hade fyllt nio år.

Året var 1941 och målet var ett möte med ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka. Det mötet kom på sitt sätt att bli livsavgörande för den som skriver dessa rader.

Minnena från åren mellan 1941 och 1947 kommer vid läsningen av den nekrolog som signaturen S. A. skrivit i Accent över ungdomsledaren Ella Andersson, som hösten 1990 avlidit i en ålder av 94 år.

Ella Andersson fick förmodligen – som brukligt är i mycket av vårt arbete – aldrig under sin livstid den uppskattning och den uppmuntran som hon var värd. Jag inser att på den punkten är jag naturligtvis en del av försummelsen. Det här får ses som ett senkommet tack för allt det som jag och många med mig fick av tant Ella under den period i livet då man är som mest mottaglig för intryck.

I tant Ellas pedagogik ingick att innan man gör något roligt, så ska man lära sig något för livet. Och detta senare innebar bland annat att varje söndagseftermiddag, då ungdomslogen samlades, inleddes sammankomsten med att strikt efter ritualen genomföra ett möte med tjänstemän utplacerade i lokalen på sina bestämda platser. Nya medlemmar togs in med bistånd från marskalkarna – allt enligt ritualens föreskrifter. Protokoll skrevs och jag minns särskilt att sist skulle en rapport avläggas om hur mycket pengar som under mötet influtit i medlemsavgifter.

Allt vi gjorde var en lång och väl genomtänkt och genomförd förberedelse för det fortsatta engagemanget i de vuxnas loger. Till dessa kunde man vinna inträde först efter fyllda 14 år. Men för de flesta av oss som gick vidare inom nykterhetsrörelsen blev det först IOGT-scoutkåren och/eller avdelning 123 Facklan av Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Där fick jag bli medlem på dispens vid fyllda 13 års ålder, allt för att jag inte skulle behöva skiljas från mina något äldre kamrater.

Vi barn var aldrig avskilda från de vuxnas värld. Dels hade vi ju tant Ella, men det var också andra som hjälpte till i ungdomslogen och som gjorde det naturligt för oss yngre att umgås med vuxna personer på ett annat sätt än vad som dittills gällt med våra föräldrar. Vi barn blev tagna på allvar. Det fanns vuxna som trodde att vi kunde utföra saker som normalt inte anförtros åt barn. T ex att leda möten, att säga något inför andra, att föra kassabok och att skriva protokoll.

Vad vi bland annat lärde oss var att, under överinseende av tant Ella och Peter Wieselgren – en tavla med honom hängde bakom ordförandepulpeten , arbeta tillsammans och att ta ansvar för oss själva och för andra. Vi lärde oss allt ifrån att iaktta om någon kamrat inte varit med på några möten och därför borde uppsökas till att, efter lekarna och upptågen, ställa i ordning i stora salen så att nästa ritualmöte skulle kunna hållas i god ordning.

Det är många som kunnat vittna om vilken betydelse logebiblioteket haft för dem och för deras fortsatta liv. Vilhelm Moberg, Björn-Erik Höijer och Ivar Lo-Johansson har, för att ge några exempel, alla i sina respektive självbiografiska skildringar beskrivit sina möten med det tryckta ordet, med boken, i logebiblioteket.

Det var genom tant Ella som fick jag tillgång till det bibliotek som fanns i IOGT-lokalen på Stortorget 21. Först de traditionella barn- och ungdomsböckerna och så småningom böcker som var avsedda för de vuxna. Jag minns att jag fick förtroendet att själv ta fram de inbundna årgångarna av tidningen Daggdroppen. Det var många söndagseftermiddagar som tillbringades i sällskap med de uppbyggliga berättelser som tidningen svämmade över av.

Mötet med ordet, det talade och det tryckta, och vilka möjligheter som låg i att lära sig konsten att behärska dem, var förmodligen den viktigaste lärdomen jag fick med mig ut i livet, allt tack vare tant Ella.

Det var hon som lyckades med att göra barnteatern lockande och fick mig att bland annat spela prinsen i Törnrosa, han som med en kyss väcker den sovande prinsessan. Det var hon som fick mig att känna lust till de ilningar av obehag som präglar stunden före ett framträdande och välbehaget när man väl är där. Ordet kunde användas för att påverka och betvinga, upplysa och locka till skratt. Vilken fantastisk upptäckt! Det var hon som förde mig in i det regelsystem som styr sammanträdet och i demokratiska former låter människor tillsammans forma sin verklighet.

Och det var tant Ella som visade på att världen var större än Stortorget 21 i Malmö. Det fanns nyktra barn i andra ungdomsloger, ända borta i Oxie och Furulund, för att inte tala om Eslöv och Ystad. Världen var vårt fält!

Tant Ellas sätt att arbeta innebar för oss barn en stor frihet, men den var inte kravlös. Friheten kunde nås endast under förutsättning att man fullgjorde sina skyldigheter, betalade sin avgift, kom till repetitionerna av teaterstycket, lärde sig verserna man som pepparkaksgubbe vid julfesten skulle föredra till de egna föräldrarnas häpnad och förtjusning. Det sades aldrig, men det var underförstått att varje sak har sitt pris, och priset skulle vanligtvis betalas med en arbetsinsats. Och den arbetsinsatsen var i regel sådan att den skulle komma hela kollektivet till glädje och nytta. Som pedagogisk metod var det oslagbart.

Den ogifta tant Ella, kontorist på kyrkogårdsförvaltningen, bodde ensam i en liten lägenhet invid Sorgenfriskolan i Malmö, min folkskola. Jag kan fortfarande minnas med vilken glädje, men också respekt, som jag gick hem till tant Ella för att ensam eller tillsammans med andra barn få instruktioner, stöd och uppmuntran i någon av de arbetsuppgifter som vi åtagit oss och som vi förväntades fullgöra.

Jag har ofta funderat över hur det var möjligt att en människa så osjälviskt, så uppoffrande, så lojalt som tant Ella kunde ägna oss barn så mycken tid och så mycket kärlek. Och vilka var motiven?

Sture Ahlbin säger i sin nekrolog att Ella Anderssons ”… förmåga att kring Godtemplarordens grundläggande idéer om människovärde och broderskap skapa intresse och entusiasm hos sina barnaskaror, firade triumfer.” Det här var förmodligen Ella Anderssons motiv. Hon var övertygad om kraften och bärigheten hos de idéer som hon första gången kom i kontakt med år 1910, då hon som 14 åring anslöt sig som medlem i just ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka.

Jag tror att tant Ella tänkte det som Jalmar Furuskog formulerat i dikten De bortgångnas hälsning:

Jag sett hur släkten gått och släkten kommit
hur ungdom åldrats och hur tiden skiftat
Men på min enkla plats i syskonkedjan
jag fick ett fäste för min själ i världen
ett hem för tankarna, ett mål för drömmen.

Tänk om vi oftare under människors livstid kunde tala om för dem vad de betyder för oss och hur glada vi är över deras arbetsinsat­ser. Jag gjorde det aldrig till tant Ella, men jag gör det nu i för­hoppning om att någon ung­domsledare därmed ska känna sig styrkt i sin uppgift och i sin övertygelse om att det är viktigt att ta barn på allvar och att som uttryck för kärlek ställa krav på dem.

Bertil Lindberg

Folknykterhetens dag var viral

I år är inget som vanligt, det blev inget högstidsmöte i IOGT-lokalen Brofästet på Skansen och inga högstidstal. Men vi ställer inte in, utan vi ställer om.
Vi inbjöd därför till ett digitalt firande av Folknykterhetens dag den 21 maj
via Lifesize.

Anna Carlstedt berättade om Emilie Rathou, som grundade Vita Bandet för att ge nyktra kvinnor en plattform.

Mötet inleddes av Karin Hagman, NHS ordförande, vi fick också en hälsning från Johnny Mostacero, IOGT-NTOs förbundsordförande och musik av VirrVarr.
Mötet var cirka 40 minuter.

Mötet spelades in vilket gör att du kan titta på det i efterhand om du inte hade möjlighet att vara med, eller om du vill se det en gång till.

Här finns länkar till inspelningen i två olika version:
Inspelat via Lifesize Cloud För dig som har konto i Lifesize.
Logga in med samma användaruppgifter som du använder till ditt vanliga Lifesize konto. Bilden är lite suddig under några sekunder i början men blir därefter skarpare.

Inspelat via vårt videocenter
OBS För att kunna se inspelningen måste programmet Flash vara installerat på datorn. Glöm inte att aktivera Flash i webbläsaren.

Arrangemanget genomfördes av Nykterhetshistoriska sällskapet och NBV i samarbete med IOGT-NTO-föreningen 14 juni i Stockholm.

Det goda samtalet: Möten med profiler i nykterhetsrörelsen

Den 5 november fyller den moderna nykterhetsrörelsen 140 år. Vi firar dagen med att uppmärksamma människor inom rörelsen.
Göte Appelberg berättar om personer och profiler som han har mött och som har satt avtryck. Under Göte Appelbergs snart 65 år som medlem i IOGT, NTO och Godtemplarordens studieförbund har han mött många personer både i högt uppsatta positioner och medlemmar från de djupa leden. Nu berättar han om flera av dem, vilka haft ett avgörande inflytande för honom.

Kvällen inleds med samling kl 18 på Klara Kyrkogård vid minnesstenen för Ernst Herman Thörnberg.

Det goda samtalet med Göte Appelberg börjar 18.30. Kom, ställ frågor och delta i samtalet. VÄLKOMNA!

Vi serverar kaffe och te med tilltugg. Anmäl dig senast måndagen den 28 oktober till Ingrid Nilsson ingridnilsson1901@telia.com eller 070 555 73 75.

IOGT-NTO-gården i Klara, Klara Södra Kyrkogata 20, Stockholm

Motbokens avskaffande – nykterhetsrörelsens sista stora nykterhetspolitiska projekt?

Vi har glädjen  att dela en text och historiebeskrivning om motboken och nykterhetsrörelsens syn i frågan. Bertil Lindberg är upphovsman och äger rättigheterna till texten. Här en introduktion, hela texten hittar du via länken i botten.

För att uttrycka det enkelt och okomplicerat var svenska folket som nyktrast under den tid då motbokssystemet var i bruk. Och trots detta tyckte nykterhetsrörelsen inte om systemet. Kanske därför att sanningen om de goda effekterna blev allmänt kända först när systemet var avskaffat och då var det för sent.

Tiden före 1917, då systemet kom i bruk och tiden efter 1955 då det försvann, var och är perioder med hög alkoholkonsumtion och konsekvensen av detta var och är de vanliga: många fylleriförseelser, delirium tremens, leverskador, hemfridsbrott och våld. Hur förklarar man i ljuset av detta, nykterhetsrörelsens inställning och agerande för att få bort motbokssystemet? För att återigen beskriva saken enkelt och okomplicerat: läkaren Ivan Bratt ställde sig mellan nykterhetsrörelsen och totalförbudet med det system för försäljning och utskänkning som fick hans namn – Brattsystemet. Kanske kan man med ett ord beskriva nykterhetsrörelsens aversion mot motbokssystemet: suggestionseffekten. Var det den som var problemet och vad var det för något?
Efter nästan 40 års kamp stod nykterhetsrörelsen som segrare. Ett slags segrare kanske man ska säga. Motboken och det system den ingick i avskaffades genom riksdagsbeslut 1954 och beslutet verkställdes den 1 oktober 1955. Resten är som man säger historia. Var segern värd priset? Frågan bör ställas.

I den här berättelsen är det de stora elefanterna som dansar. På motbokssidan Ivan Bratt. Ja, han var givetvis inte ensam, men det var denne läkare, en helt ung man när kampen började, som företrädde alkoholintresset, dock inte i den traditionella betydelsen; han var intresserad av alkoholproblemet och ville undvika totalförbudet. Mot sig hade han giganter från nykterhetsrörelsen med namn som Erik Englund, Johan Bergman, David Östlund och Jalmar Furuskog för att nämna några. Gemensamt för nykterhetsvännerna var att de före omröstningen 1922 slogs för förbudet och mot Bratt. Efter förlusten i omröstningen rådde det inom nykterhetsrörelsen delade meningar om den framtida politikens former och innehåll.

Svante Nycanders ord i boken Svenskarna och spriten beskriver väl situationen:
När ingen längre tror på en reform av större format blir idéfattigdomen en dygd och medelmåttigheten breder ut sig över alkoholdebatten. Att ta avstånd från ”utopier” och luftslott gäller idag som det finaste beviset på mogenhet och realism.
Nycander skrev detta 1967. Det har samma aktualitet idag som det hade vid tidpunkten då det kom i tryck.

Bertil Lindberg berättar i texten om ett nykterhetspolitiskt skeende som idag till stora delar är okänt. Det är också en berättelse som beskriver och till någon del förklarar nykterhetsrörelsens agerande och vilka effekterna blev. Berättelsen tar sin början när nykterhetsrörelsen var som starkast i vårt land. Klicka här: Motboken, så får du fram texten.

Revolutionärerna Georg Borgström, IOGT och Mao Zedong, Kina

Texten bygger på uppgifter som återfinns på nätet, i tidningen Unga Tankar och i någon mån på vad författaren, Bertil Lindberg, minns.

Drygt 40 år efter sin död fortsätter ordförande Mao Zedong att riva upp känslor i Stockholm. Skälet är konstnären Pye Engströms kalkstensskulptur Efter badet, som står utanför det kommunalägda badhuset i Västertorp. Mao Zedong har inte där att göra, tycker en del.

Skulpturen har en säregen form. Den kan beskrivas som en soffa med sju personer, som alla var mycket omtalade i början på 1970-talet*. Skulpturen är så utformad att vem som så vill kan sätta sig i knät på valbar person. Fjärde man från vänster på bilden är Mao Zedong. På sjätte plats sitter en broder i nykterheten, Georg Borgström. Även han en revolutionär, dock av annat slag.

Vem var då Georg Borgström, som föddes 1912 i vad som nu är Habo i Jönköpings län? Borgström disputerade i Lund i botanik 1939 och blev docent i växtfysiologi 1940 och i livsmedelsteknik vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg 1951. Borgström arbetade med miljöfrågor och väckte debatt bland annat om den orättvisa fördelningen av världens resurser. Han tog upp miljöfrågor långt tidigare än någon annan i världen. Han skulle fram till sin död 1990 oförtrutet påminna världen om konsekvenserna av de rika ländernas ohållbara stora konsumtion av jordens resurser.

Borgström var tidigt ute med krav på returglas och det var en starkt bidragande orsak till att han kände sig tvingad att lämna Sverige. Företaget AB Plåtmanufaktur, sedermera PLM, hotade att dra in sitt ekonomiska stöd till halvstatliga Svenska Institutet för Konserveringsforskning, som Borgström var chef för. Hotet gjorde att Borgström 1956 emigrerade till Amerika och samma år utsågs han där till professor vid Michigan State University i livsmedelsteknik. Fyra år senare fick han ännu en professur, nu i ekonomisk geografi.

Borgström var den moderna miljödebattens fader. Ett annat epitet som han fick var ”världens samvete”. Hans ständiga varningar för vad som skulle komma att ske med jordens resurser och mänskligheten, om vi inte ändrade vår livsstil, ledde till att han också kallades för ”den mest pessimistiska av pessimister”.

Det har gått drygt 60 å sedan jag hörde honom tala. Jag minns inte orden han använde, men jag minns det djupa intryck han gjorde på mig och ytterligare något tusental som lyssnade på honom i Stockholms konserthus den 12 augusti 1956. Det var i samband med Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund jubileumskongress. SGU fyllde 50 år. Med citat från SGUs tidning Unga Tankar kan vi sammanfatta Borgströms åsikter och vilken roll nykterhetsrörelsen skulle spela i arbetet med att göra världen bättre. Hans tal utgick från en skala som – vill jag påstå – de flesta av oss inte kunde föreställa sig.

Inom de närmaste femtio åren måste världen enas om den skall kunna undvika undergång. I arbetet för en enad värld har också nykterhetsrörelsen, och då inte minst den ungdomsorganisation som i dag firar sitt femtioårsjubileum, sin stora arbetsuppgift.

Det var också på SGU-kongressen Borgström släppte bomben att han till följd av det motstånd en av hans tankar väckt tvingat fram ett beslut att lämna Sverige och flytta till Amerika.

Jag är stolt över att mitt sista framträdande i Sverige, som jag snart skall lämna, blivit här på SGU:s jubileumshögtid, sade professor Borgström. Den svenska godtemplarrörelsen, ur vilken SGU sprungit fram, är samtidig med industrialismen. Den är en av de folkrörelser som har varit med om att förändra vårt samhälle. När den först nådde vårt land stod den i skarp kontrast till den tidens idéer som då rådde, och den har haft en långvarig kamp att föra. Det är stor skillnad mellan att forma sin tids idéer och att spegla dem.

Borgström fortsatte med att presentera en vision för nykterhetsrörelsen med ord och som var typiska för en tid då tron på möjligheten att skapa ett bättre samhälle fortfarande var obruten.

Nykterhetsrörelsens pionjärer hade en brinnande övertygelse om att ett bättre samhälle kunde skapas än det stelbenta ståndssamhälle, som rådde då de första logerna bildades i vårt land. För de idealen verkar den än i dag som ett hälsans salt mot de nedbrytande tendenserna i samhällskroppen. Den hårdaste striden har nykterhetsrörelsen, där den i dag jubilerande godtemplarungdomen ständigt verkat i främsta ledet, haft att kämpa mot dumheten och vidskepelsen. Vi har ännu inte vunnit det slaget. Världen är vårt fält och pionjärernas dröm om ett bättre samhälle måste vi ständigt hålla levande i våra hjärtan.

Jag minns att jag lämnade konserthuset omskakad men också stolt över att tillhöra en rörelse där så stora tankar fick plats.

Bröderna Georg och Sigfrid Borgström (1893–1939) var båda verksamma inom IOGT. Sigfrid som chefredaktör för IOGTs tidning Reformatorn åren 192­5–1939. Georg blev 1967 av tidningen Expressen utnämnd till den viktigaste svensken i världen.

Georg Borgström blev känd som en nykterhetskämpe i den alkoholpräglade universitetsmiljön i Lund. År 1939 blev han ordförande i Lunds studentkår. Borgström återvände till Sverige efter många år i Amerika och han dog i Göteborg 1990.

Bertil Lindberg

Bilden ovan är hämtad från badkartan.se, @rolf_s_nielsen – Efter badet – Pye Engström, 1976 – Publik bild via Instagram

Avbildade personer från vänster till höger, skulpturen Efter badet (från Wikipedia)

  • Elise Ottesen Jensen (1886–1973), norsk-svensk journalist och sexualupplysare.
  • Paolo Freire (1921–1997), brasiliansk pedagog och fattigdomsbekämpare.
  • Sara Lidman (1923–2004), svensk författare och samhällsdebattör.
  • Mao Zedong (1893–1976), ordförande i Kinas kommunistiska parti och Folkrepubliken Kinas de facto-ledare från 1949 fram till sin död.
  • Angela Davis (f. 1944), amerikansk akademiker, människorättsaktivist och feminist
  • Georg Borgström (1912–1990), svensk-amerikansk akademiker och miljödebattör
  • Pablo Neruda (1904–1973), chilensk poet, diplomat och politiker

Var försäkringsbolaget Motorförarna John Länsbergs idé?

”Medlemsvärvningen gick dåligt, och Didriksson hade kallats till Stockholm för att göra något åt det. Han jagade lägenhet och hade familjen kvar på landet. Han var liksom Jakob en ensam man, och deras gemensamma intressen påskyndade bekant­skapen. Det Jakob fick höra om Didrikssons problem gjorde honom intresserad. Han var själv sträng nykterist, han var försäkringskunnig och här fanns det tydligen behov av en sådan man. Jakob var inte den som försatte en chans, och efter några dagar föreslog han Didriksson en helt ny organisationsplan. Förbundet borde bilda ett eget försäkringsbolag.”

Inledningen är ett citat från boken Skilsmässa som kom ut 1961 med Olle Länsberg som författare. Boken handlar till en väsentlig del om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna, som i boken fått namnet Nykteristerna. Den första fråga man ställer sig är givetvis varför Olle Länsberg valde att ha med detta i en bok som i långa stycken är en självbiografisk framställning i romanform.

elma simonsson

Elma Simonsson, John Länsbergs hustru och Olle Länsbergs mamma.

 

I boken är Olle Länsbergs namn Georg Andersson, son till Jakob och Olga Andersson. De verkliga namnen på föräldrarna var John Länsberg och Elma Simonsson, som träffades 1921 och resultatet blev Olle Länsberg, som föddes den 28 mars 1922 i Uddevalla. Olle Länsberg växte upp hos de frikyrkliga morföräldrarna Simon och Charlotta Peterson i Ucklum i Bohuslän.

Svaret på frågan varför försäkringsbolaget Motorförarna förekom­mer i boken är att Jakob i romanen är Olle Länsbergs pappa John Länsberg. Det är för sent att fråga Olle Länsberg hur han i sin roman så utförligt och i långa stycken absolut korrekt kunde berätta om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna/Nykteristerna. Berättade pappa John för sonen Olle , eller är det så enkelt att författaren har haft tillgång till dokument som underlag för sin roman? Det finns naturligtvis en möjlighet till, nämligen att det helt enkelt är egna hågkomster; Olle Länsberg var 9-10 år gammal när det hände som återges i inledningen.

Vem var då Didriksson, var han en verklig person eller enbart en romanfigur? Jag råkar veta eftersom jag med början runt 1960 i tjänsten och på fritiden ofta träffade honom. Hans namn var Simon Fredriksson, en köpman från Ödeshög. Simon var MHFs medlem nr 1 och han var med om att bilda försäkringsbolaget Motorförarna. Målande berättade han för mig om slitet med att skaffa fram det garantikapital, som krävdes för att få starta ett försäkringsbolag.

Så en dag frågade Simon om jag kände till romanen Skilsmässa av Olle Länsberg. Jag har ett minne av att jag kände till författaren men inte boken Skilsmässa. Simon berättade med stolthet i rösten att han förekom i boken under namnet Didriksson. Jag skaffade boken och kunde konstatera att mycket av det som Simon berättat återfanns i romanens form i boken Skilsmässa.

Rörelsens andliga lyftkranar fattar beslut

I boken beskriver Olle Länsberg de personer som stod bakom projektet att bilda ett försäkringsbolag för helnyktra motorförare så här:

”Organisationens stöttepelare och andliga lyftkranar bestod huvudsakligen av nykterhetspampar och riksdagsmän, av folkhögskolelärare, predikanter, präster, ombudsmän, folkskolemän, redaktörer, borgmästare och rektorer.”

Didriksson beskrivs som en handlare i ett mindre samhälle. Den erfarenheten hade enligt ”de andliga lyftkranarna” gjort honom lämplig som rörelsens, d v s MHFs, försäkringsexpert. Och det här stämmer. Simon berättade att han varit handlare, men beslutat sig för att sälja butiken och flytta till Stockholm. Och det var då det inträffade, som beskrivs i inledningen.

Romanfiguren Jakobs förslag att starta ett eget försäkringsbolag möttes med försiktig nyfikenhet från Didrikssons sida. Han kände de som satt i ledningen för rörelsen. Samtidigt såg Didriksson framför sig ett försäkringsbolag för alla landets nykterister och föreställde sig att det här skulle bli ett svårt jobb. Hans konklusion var

”Det svåraste blir nog att finna mannen, som kan planlägga och genomföra en så stor sak, sa han till slut. I vår nuvarande led­ning vet jag inte någon.

– Jag kan göra det, sa Jakob.”

I romanen tar det Jakob en vecka att få fram en plan som kunde presenteras för styrelsen. Efter att först ha sagt nej ändrar sig styrelsen. Jakob är med på ett sammanträde och får tala för sitt förslag. Länsberg konstaterar i boken att Jakob, d v s pappa John, sågs med misstro av de ”andliga lyftkranarna”.

Men till slut kommer så beslutet att ett försäkringsbolag, i boken kallat Nykteristerna, ska startas. Jakob som bespetsat sig på att bli bolagets direktör ställs helt utanför. Med besvikelse konstaterar Jakob att det i stället blir den person som i romanen kallas Dunge Hans verkliga namn är Bror Gustav Bylund. Det är han som blir chef för verklighetens Motorförarna – ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra.

Sanningen är en utmaning

Som framgått gör Olle Länsberg gällande att hans pappa John var den som kläckte idén om ett eget försäkringsbolag, bildat av de ledande männen inom Motorförarnas Helnykterhetsförbund. Tänk om det verkligen är så. Det är förbluffande många detaljer i boken som stämmer med verkligheten och den bild som Simon Fredriksson på sin tid gav av tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna.

Henry Miller och Olle Länsberg

Författaren Henry Miller i samspråk med sin kollega Olle Länsberg.

Kan det vara så att det stämmer att ledningen, de som Olle Länsberg kallar ”de andliga lyftkranarna”, såg John Länsberg som en utböling, tog idén från honom och bildade ett försäkringsbolag och samtidigt raderade bort honom från historieböckerna?

Detta bör ses som en utmaning för de som har tillgång till MHFs och Motorförarnas/Ansvars arkiv.

Frågan om John Länsbergs roll vid tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna bör få ett svar.

En efterskrift

Vad hände då med Georg Andersson, Olle Länsbergs alter ego i boken? Han blev medlem i National Templar Ordens scoutförbund, som hade sitt högkvarter på Kammakaregatan i Stockholm. Georg var till en början en motvillig scout, närmast tvingad dit av sin pådrivande pappa Jakob. Efter ett tag blev Georg frälst och fördjupade sig i scouthandboken. Han blev, som det heter i boken Skilsmässa, ”En ung soldat i i de torrlagdas  frimodiga kämpahär…”

Han blev en millimetermoralist, som noga iakttog och dömde sin omgivnings minsta avvikelse från den heliga scoutlagen. Den nya tron  blev hans första riktiga vapen mot vuxenvärldens tryck, blev svärdet, med vilket han började hugga sig fri från den skuldmedvetenhet, som normalt följer det kuvade barnets oppositionsförsök mot anhöriga och lärare.

Georg bryter sig så småningom ur det han till slut, trots alla goda sidor med scouting, upplever som en hämsko. Han blir ingen livstidsnykterist och pappa Jakob ser sina drömmar om en framträdande plats i försäkringsbolaget Nykteristerna gå upp i rök.

Nej, detta är ingen uttömmande skildring av boken Skilsmässa. Det finns så mycket mer som gör den värd att läsa.

Bertil Lindberg

 

Litteratur

Lindgren, Åke; Rörelse i tiden. 2001

Länsberg, Olle; Skilsmässa. 1961

Blå Boken, kalender för ideellt och socialt arbete, årgångarna 1926, 1928, 1930, 1933 och 1934.

Nykterhetsfolkets kalender årgång 1926.

Innovationer i 1920-talets nykterhetsrörelse

Ernst Larsson – en innovatör och genomförare

ernst larsson beskurenI nykterhetsrörelsens historia finns många personer som har beskrivits som stora ledare, förgrundsfigurer. Inte så få har av omgivningen placerats på piedestal. Det har funnits ännu fler, och i en del fall ännu duktigare, andraplansfigurer, om man med det menar dem som inte syntes och hördes så mycket. Många av dem slitvargar, som varje vaken stund arbetade för det som en gång kallades ”nykterhetssaken”. Ernst Larsson, som föddes 1885 i Vendel i Uppsala län, var en av dessa personer. Ernst blev tidigt medlem i Templarorden, TO, och sedan, efter sammanslagningen av TO och Nationalgodtemplarorden, i Nationaltemplarorden, NTO. Ernst Larsson dog 1965.

Ernst Larsson står som innovatör och utvecklare av två viktiga verksamheter inom nykterhetsrörelsen. Detta sker i båda fallen 1925. Kanske är det riktigare att säga att det synliga resultatet av mödorna visade sig år 1925. Det handlar dels om Nykterhetsfolkets Kalender, dels om tillkomsten av det som till en början kallades Nykterhetsfolkets Dag. Det fanns säkert fler personer inblandade men det råder ingen tvekan om att Ernst Larsson var den drivande kraften.

Den då snart 80-årige Ernst besökte vid några tillfällen på 1960-talet Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamlings och Nykterhetsrörelsens Informationstjänsts kontor på Sibyllegatan och Karlavägen i Stockholm. Ernst följde högt upp i åren noggrant vad som hände och undslapp sig då och då en kritisk kommentar. Det fanns skäl att lyssna. Få inom rörelsen hade varit med om så mycket och upplevt så många dramatiska händelser. Vi talar om en man som var med om den stora namninsamlingen 1909-1910, striden mot Ivan Bratt och motbokssystemet, förbudsomröstningen, besvikelsen över förlusten i omröstningen och kampen för att på nytt få fotfäste och gå vidare med en annan inriktning av det nykterhetspolitiska arbetet. Och mitt i allt detta sammanslagningen 1922 av TO och NGTO och byggandet av en ny organisation. Det hjälpte att vara övertygad om att arbetet för nykterhetssaken var viktigt.

Ernst Larsson var byråföreståndare för det som 1921, när organisationen tillkom, kallades Förbudsvännernas Rikskommitté  och som efter förbudsomröstningen gavs namnet Förbudsvännernas Landsförbund. 1930 namnändrades organisationen en gång till och nu till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Namnändringen speglade det faktum att politiken fick en annan inriktning. Förbudskravet ersattes med en steg-för-steg-politik med tyngdpunkt på att få bort motboken.

Ny tid, nya förutsättningar, nya grepp

Under många årtionden hade nykterhetsrörelsen förberett sig för det stora slaget – förbudet – och den seger som skulle lösa landets alkoholproblem en gång för alla. Förbudsanhängarna var alltså samlade i Förbudsvännernas Rikskommitté. Motståndarna återfanns i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Den 27 augusti 1922 gick folket vill valurnorna folket för att delta i landets första folkomröstning, rådgivande till formen. Nykterhetsrörelsen förlorade och nya initiativ krävdes.

Att genom offentliga möten och demonstrationer försöka påverka den allmänna opinionen var vanligt förekommande inom nykterhetsrörelsen och den vanan hade ytterligare utvecklats i anslutning till förbudsomröstningen. Det var egentligen ganska logiskt att fortsätta på den vägen, men det gällde att hitta en form och Ernst Larsson var den som kom upp med idén. Nykterhetsfolkets Dag instiftades och beslut fattades att en sådan skulle firas årligen på Kristi Himmelsfärdsdag.

Det här var en tid då det inte var enbart folket i nykterhetsrörelsen som var engagerade för nykterhetssaken. Frikyrkorörelsens folk var det i lika hög grad. Så till exempel konstaterades i Nykterhetsfolkets kalender årgång 1925 att bakom Förbundsvännernas Landsförbund stod i runda tal 6 200 nykterhetsföreningar och religiösa församlingar med sammanlagt 495 000 medlemmar.

De stora massmötenas tid

Nykterhetsfolket var berett när signalerna om en Nykterhetsfolkets Dag kom från Förbudsvännernas Landsförbund, som presenterade sig själv som en ”Central för de organiserade nykterhetssällskapen och de religiösa samfundens förbudsarbete.”

1925 hölls den första Nykterhetsfolkets Dag och i Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1926 redovisas denna så här:

En ”Nykterhetsfolkets Dag” anordnades Kristi Himmelsfärdsdag 1925. Över 500 möten höllos därvid landet runt och anordnades i regel av samarbetskomittéerna. Hundratusentals nykterhetsskrifter och tidningar distribuerades denna dag ut över landet.

Nykterhetsfolkets dag 1948, Uddevalla

Folknykterhetens dag firas i Uddevalla 1948.

Statsminister Richard Sandler och två andra statsråd medverkade som talare på olika platser i landet denna den första gången. Nykterhetsrörelsen var hårt ansatt vid den här tiden och beskylldes bl a för vad som kallades cenakelkultur. Sandler bemötte kritiken med orden:

Man talar om cenakelkultur, men det skall och får icke förgätas, att i den mån man kan tala om en svensk kulturdemokrati, så är det i väsentlig mån nykterhetsrörelsens förtjänst.

Över tid skulle budskapet vid dessa sammankomster  givetvis variera. Centralt sammanställdes talarunderlag och därtill skrevs resolutioner, som antogs av mötena. Budskapet vid möten under andra halvan av 1920-talet kan belysas med ett citat från Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1927:

Då förhållandena så medgiva, bör folkmeningen i förbudsfrågan ånyo utrönas. Tidpunkten härför bestämmes i icke ringa mån av förbudsvännernas själva.

Det var alltså fortsatt förbudet som var det centrala, även om man i andra sammanhang kunde förmärka en glidning i uttryckssättet. Ett mera påtagligt uttryck för att någonting är på väg att förändras utgör Landsförbundets beslut 1928 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förutsättningslöst utreda frågan om den framtida nykterhetspolitiken. Sju personer utsågs. Två av dessa utgjorde en garanti för att ingenting kunde i förväg garanteras bli resultatet av kommitténs arbete: professor Johan Bergman och fil dr Erik Englund. Båda stridbara och med, som det skulle visa sig, diametralt motsatta åsikter om förbudet. Till sekreterare utsågs jur kand Halfdan Bengtsson, sedermera Bergils. Utredningen fick namnet Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté.

Resultatet av kommitténs arbete, och den succesiva förskjutningen i synen på nykterhetspolitikens utformning, kan utläsas även i det faktum att Förbudsvännernas Landsförbund 1930 namnändrades till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, SNL.

Till Nykterhetsfolkets Dag producerade Landsförbundet  fortlöpande trycksaker, däribland affischer som vid den här tiden fortfarande var det vanligaste sättet att kalla människor till möten. Resolutioner skrevs och antogs vid mötena. Talare förmedlades. Musikkårer gick i täten för demonstrationståg och igenkänningstecknet Vita Rosen såldes. Mer om Vita Rosen längre fram.

De offentliga massmötenas tid

I den andra av Ernst Larssons innovationer – Nykterhetsfolkets Kalender som blev Blå Boken – kan man mellan åren 1925 och till början av 1960-talet se uppgifter om hur många möten som anordnades på först Nykterhetsfolkets Dag och sedan Folknykterhetens Dag och hur många som deltog i dessa möten. Under lång tid fanns även uppgifter om försäljningen av Vita Rosen. Uppgifterna var åren 1925 till en bit in på 1950-talet detaljerade för att sedan bli mera flytande och till sist upphöra.

När Nykterhetsfolkets Dag anordnades första gången, det var alltså år 1925, samlades man till 500 möten. Redan året därpå, 1926, hade antalet möten ökat till 700. Det är nu Vita Rosen omnämns för första gången som ett igenkänningstecken och den försåldes det året i 80 000 exemplar.

Redan 1927 nås rekordet 1 000 möten; den siffran ska uppnås endast vid ett ytterligare tillfälle, nämligen 1935. Det avlånga landet, med varierande väderleksförhållanden och det faktum att Kristi Himmelsfärds Dag kan inträffa nog så tidigt i maj månad, hade givetvis en inverkan på antalet möten, hur många deltagare som infann sig och antalet försålda Vita Rosen. 1927 såldes 100 000 Vita Rosen och 1935 103 000 och antalet deltagare det senare året var just 103 000.

Det högsta antalet möten under ett år var alltså 1 000. Siffran varierar över åren. Den lägsta angivna siffran för antalet möten, 553, noteras år 1953.

Man skulle kunna tänka sig att antalet sålda Vita Rosen följde antalet angivna deltagare, men så var inte fallet. Det högsta deltagarantalet noterades för år 1941, 141000 deltagare vid 800 möten och 250 000 Vita Rosen såldes. Flest Vita Rosen, 259 000, såldes 1949.

Det finns inte särskilt många och detaljerade uppgifter om vilka talarna var, dock med två undantag. Blå Boken 1935 berättar om 636 talare varav 358 präster eller predikanter, 67 politiker och tidningsmän, 57 akademiker och lärare och så konstateras att 154 var av, som det uttrycks,  ”andra kategorier.” Detta år noteras också att på 97 platser hade företrädare för fackliga, politiska  och kulturella sammanslutningar deltagit.

År 1940, då år det hölls 600 möten, är av talarna 232 präster eller predikanter respektive 212 icke specificerade talare. I båda fallen är det alltså merparten av talarna som har en kyrklig eller, i de flesta fall, en frikyrklig bakgrund; under den moderna nykterhetsrörelsens tid har statskyrkan aldrig varit särskilt intresserad av alkoholspörsmålet. Dessa uppgifter ger en intressant bild av det engagemang för nykterhetssaken som en gång präglade i första hand de frikyrkliga samfundens företrädare.

Nottebäck1946 namnändrades Nykterhetsfolkets Dag till Folknykterhetens Dag med motiveringen att det var nödvändigt att skapa en bredare bas. Detta ledde inte till att fler möten anordnades och att antalet deltagare blev fler, med undantag för 1948, då 221 000 människor deltog i mötena.

Ett försök att bredda underlaget gjordes 1960 då Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund inledde samarbete dels med Kvinnoföreningarnas Samarbetskommitté för Nykterhetsfrågor, KSN, dels också med Kommittén för samarbete mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen (LO, TCO och SNR). Senare skulle samarbetet utökas till att även omfatta Riksidrottsförbundet.  Några uppgifter om resultatet av dessa ansträngningar föreligger inte. Överhuvud taget blir uppgifterna om Folknykterhetens Dag färre med åren.

Nykterhetsfolkets Dags skapare, Ernst Larsson, lämnade 1956 tjänsten som byråföreståndare vid Landsförbundets kansli efter att ha innehaft den posten sedan 1921 och under den tiden bland annat även suttit i ledningen för Nationaltemplarorden och varit verkställande direktör för NTOs förlag och tryckeri sedan 1926.

Ernst Larssons initiativ lever vidare även i våra dagar. Annorlunda till formen och till innehållet, men fortsatt görs ansträngningar att fira Folknykterhetens Dag, som också går under namnet Folknykterhetens vecka.

Mysteriet Vita Rosen

Vem kom upp med idén att det skulle vara en vit ros som igenkännningstecken på Nykterhetsfolkets Dag? Märkligt nog har detta inte beskrivits, i varje fall inte som jag har stött på.

Jag minns väl min första kontakt med blomman. Att vara medlem i ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka i Malmö på 1940-talet innebar bland annat att man skulle medverka i försäljningen av Vita rosen i samband med firandet av Nykterhetsfolkets Dag. Jag var inte särskilt förtjust i den uppgiften. Antagligen förstod jag inte poängen och definitivt inte att jag medverkade till att finansiera det som hette Nykterhetsvännernas Landsförbund.

Vita rosenI avsaknad av hårda fakta lancerar jag en hypotes. Jag tror att idén var David Östlunds, en amerikansk baptistpastor. Östlund, som hade varit aktiv i den amerikanska förbudsrörelsen, kom 1919 till Sverige som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Östlund gav sig ut på en föredragsturné där han entusiastiskt berättade om det förbud som hade införts i Amerika. På David Östlunds initiativ bildades den 16 mars 1920 Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, allt som en del i uppgiften att medverka till att införa ett rusdrycksförbud i Sverige. Östlund utsågs som generalsekreterare i den nya rörelsen. (Riksutskottet namnändrades 1931 till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelsen och 1998 till Hela Människan.)

Förbudsvännernas Landsförbund, som började som Förbudsvännernas Rikskommitté, och var en kampanjkommitté inför förbudsomröstningen, bestod av förutom Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (som oegentligt har kallats den profana nykterhetsrörelsens samarbetsorgan), Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Östlunds Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse.

Östlund var en drivande kraft och min hypotes är att det var han som, när Ernst Larsson kläckt idén om en särskild Nykterhetsfolkets Dag, erinrade sig den amerikanska förbudsrörelsens symbol i form av en vit ros.

Svaret på frågan om Vita Rosens upphov finns med stor sannolikhet i Förbudsvännernas Landsförbunds tidiga protokoll.

Hur Ernst Larsson fick idén om en Nykterhetsfolkets Dag vet vi inte. Kanske kände han till att redan 1882 anordnades i Göteborg, just på Kristi Himmelsfärds Dag, ett nyktert demonstrationsmöte i Göteborg. Trots de meningsskiljaktigheter, som präglade den tiden, kom de två rivaliserande ordensgrenarna inom Godtemplarorden överens om att anordna ett gemensamt nykterhetsmöte i Slottsskogen. Maliniterna samlades på Järntorget och Hickmaniterna på Gustav Adolfs Torg. Sedan tågade man till Slottsskogen. Det var 4 000 deltagare vid starten och 10 000 när målet nåddes.

Uppslagsbok för de nykterhetsintresserade

Då Nykterhetsfolkets Kalender härmed presenterar sin första årgång, är det under förhoppning om, att den skall få bli en upplysande och rådgivande uppslagsbok för varje nykterhetsintresserad svensk man och kvinna. Nationaltemplarordens Förlag har åtagit sig ansvaret för detta arbete under förvissning om, att en nykterhetsfolkets egen kalender, med år efter år sammanförda uppgifter om och översikter över allt det, som speciellt intresserar det aktiva nykterhetsfolket, vid sidan av övriga kalendrar, kommer att fylla ett länge känt behov.

Blå BokenSå presenterades 1924 den första utgåvan av Nykterhetsfolkets Kalender, årgång 1925. Redaktionskommittén har, heter det på försättsbladet, bestått av Nils Ekberg, Ernst Larsson och Verner Vall. Ernst Larsson är redan presenterad. Nils Ekberg var vid den här tiden redaktör för NTOs tidning Templarkuriren. Verner Vall var författare och kommunalman i Solna.

År 1931, då den åttonde årgången presenterades, meddelades att Nationaltemplarorden, som så långt varit ensam ansvarig för utgivningen, inbjudit Godtemplarorden, Sveriges Blåbandsförening och Nykterhetsorden Verdandi att bli delägare i Nykterhetsfolkets Kalender. Kalenderkommittén bestod nu av från NTO kamrer Ernst Larsson och redaktör Hilding Lindholm, från IOGT direktör Oskar Franzén och inspektör Axel Sällqvist, från Sveriges Blåbandsförening folkskollärare Axel Nyblom och inspektör Gösta Ahlborg och från Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, redaktörerna Johan Törnfelt och Elis C:son Flodh. Det var en redaktionskommitté av yppersta märke. Ernst Larsson skulle kvarstå som ledamot i kommittén till och med årgång 1950.

År 1951 utökades ägarkretsen med Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Vita Bandet. Den senare organisationen lämnade samarbetet 1958.

I mitten på 1960-talet uppstod det en schism inom nykterhetsrörelsen. Den innebar bl.a. att Nykterhetsorganisationen Verdandi meddelade sitt utträde ur Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling och samtidigt lämnade NOV ägarkretsen kring Blå Boken.

Blå Boken får ny inriktning

I 1932 års upplaga uttrycker de ansvariga en förhoppning om att

… denna uppslagsbok, vilken nu – som förr – ingalunda är begränsad till nykterhetsarbetet utan också vill bli värdig namnet: almanack och uppslagsbok för ideellt och socialt arbete.

Från och med årgång 1934 är kalenderns namn Blå Boken. Kalender för ideellt och socialt arbete. Ytterligare en gång skulle namnet ändras. Det skedde 1968, då namnet blev Blå Boken. Kalender. Årsbok.

I all sin enkelhet var detta initiativ med en kalender för ideellt och socialt arbete en briljant idé. Att i en och samma volym i sammanfattad form få tillgång till färska uppgifter om de folkliga organisationerna, och i nykterhetsrörelsens fall även uppgifter om övriga nordiska länders nykterhetsrörelse, tillgodosåg uppenbarligen ett behov. Boken innehöll också färska uppgifter om alkoholkonsumtionens utveckling, vad som hänt i riksdagen under det gångna året och – det som bland annat gjorde denna kalender unik – välskrivna porträtt av stora män och kvinnor, oftast med anknytning till nykterhet och folkbildning. Därutöver artiklar som än idag är av stort värde för den som till exempel vill veta mer om förbudsomröstningen i Sverige, om förbudet i Amerika, om godtemplarordens öde i Hitlers Tyskland och om folkbildning och amatörteater. Allt endast nämnt som exempel.

För några generationer nykterhetsarbetare var Blå Boken oumbärlig. Almanackan, som var en mycket blygsam del av boken, var nog det som intresserade köparna minst. Det var den höga kvaliteten på bild- och textmaterial som motiverade inköpet. Den som har en serie av Blå Boken – 1925-1976  – har tillgång till en skattkammare med uppgifter som underlättar att skriva och att i vår tid tala om nykterhetsrörelsens bakgrund och historia. Skulle det vara så att du finner att du endast har 50 kalendrar så har du ändå alla som finns. Blå Boken inte kom ut åren 1970 och 1971.

Sid_1 beskuren

Sid_2_o3 beskuren

Sidan 1-3 i förteckningen. Resterande sidor återfinns i botten på artikeln.

När Blå Boken fyllde 25 år gav förlaget ut en sammanställning över  bland annat de dittills publicerade artiklarna inom ämnena Nykterhetsfrågan, Nykterhetsfrågan i andra länder, Bildningsfrågor, Sociala frågor, Fredsfrågan, Föreningsväsen och under rubriken ”Vägrödjare” biografier över i första hand föreningslivets och folkbildningen stora män och kvinnor.

Här en länk till innehållsförteckningen över åren 1950-1976 : Innehållsöversikt Blå Boken 1950-1976

Bland författarna till dessa biografier återfinnes de främsta skribenterna inom nykterhetsrörelsen och då ska man komma ihåg att vi talar om en tidsepok, då rörelsen hade pennskaft och författare av mycket hög kvalitet.

Det finns bland de cirka 200 artiklar, som publicerades under 25 år, åtminstone en som varje gång jag ser rubriken väcker obehag. I årgång 1929 finns nämligen en artikel av professor Herman Lundborg med titeln ”Om biologisk rasförädling”. Den kan väl endast förklaras med att detta var vid en tidpunkt då nazismen ännu inte fullt ut visat sitt fula tryne och den sociala ingenjörskonstens baksidor inte hade exponerats. Artikeln är dock ett intressant vittnesbörd om en epok, då även demokratins frontkämpar för ett ögonblick tappade greppet.

Genomgående kan man om Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken säga att den höll god kvalitet, men runt 1970, i samband med att upplagan sjönk, och de ägande organisationerna inte ville släppa till pengar, blev årgångarna sämre. I det sammanhanget kan nämnas att den första årgången, 1925, betingade ett pris om 2 kronor och 75 öre. Den sista årgången det är möjligt att på kalendern se priset är 1972. Det är förbluffande lågt, endast tio kronor och 1972 var boken även belagd med moms, som alltså ingick i priset.

Utgivningen under 1970-talet, fram till slutet 1976, var en samproduktion med Tidens Kalender. Innehållet blev med några undantag ointressant. Till undantagen hör ett par artiklar 1973 och 1974 av folkhögskoleläraren och rektorn vid Wendelsbergs folkhögskola, Arne Svensson. Det ska också noteras att Arne Svensson var ansvarig  redaktör för de utmärkta årgångarna 1951–1955.

Till dig som läser detta: gör vad du kan för att åt eftervärlden – och dig själv – rädda så många exemplar som möjligt av Blå Boken. Ta den tid som behövs för att i varje fall bläddra dig genom de 50 årgångarna och markera vad du finner värt att läsa. Exemplar av Blå Boken finns att köpa på antikvariat och websites som säljer begagnade böcker.

Blå Boken var resultatet av ett fruktbärande samarbete inom nykterhetsrörelsen. Skulle det idag vara möjligt att ge ut en årlig publikation som speglar utvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet och de frivilliga organisationernas arbete?

Går det att göra något sådant då det som en gång kallades folkrörelsearbete har blivit ett otydligt inslag i den grå massa som kallas civilsamhälle?

***

Ernst Larsson hade en unik kombination av egenskaper som gjorde det han föresatte sig möjligt att genomföra. I en biografi i Blå Boken 1951, författad av Hilding Lindholm, ges ett intressant porträtt av mannen som i slutet av 1800-talet startade som bryggarpojke och slutade bland annat som verkställande direktör för ett av nykterhetsrörelsen ägt tryckeri och förlag efter att ha varit den ansvarige organisatören bakom nykterhetsvännernas opinionsbildande insatser i samband med förbudsomröstningen 1922.

Det är ingen tillfällighet att biografin över Ernst Larsson placerats under huvudrubriken ”Vägrödjare”. Ernst röjde väg och han asfalterade den.

Bertil Lindberg

Litteratur

Accent nr 4/1965.

Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken årgångarna 1926-1976 jämte särtryck med innehållsöversikt för åren 1925-1949.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Härutöver har uppgifter hämtats på nätet, bland annat beträffande DKSN, numera Hela Människan.

Sid_4_ o_5 beskuren
Sid_6_o_7 beskuren
Sid_8 beskuren