Ernst Larsson – en innovatör och genomförare

I nykterhetsrörelsens historia finns många personer som har beskrivits som stora ledare, förgrundsfigurer. Inte så få har av omgivningen placerats på piedestal. Det har funnits ännu fler, och i en del fall ännu duktigare, andraplansfigurer, om man med det menar dem som inte syntes och hördes så mycket. Många av dem slitvargar, som varje vaken stund arbetade för det som en gång kallades ”nykterhetssaken”. Ernst Larsson, som föddes 1885 i Vendel i Uppsala län, var en av dessa personer. Ernst blev tidigt medlem i Templarorden, TO, och sedan, efter sammanslagningen av TO och Nationalgodtemplarorden, i Nationaltemplarorden, NTO. Ernst Larsson dog 1965.

Ernst Larsson står som innovatör och utvecklare av två viktiga verksamheter inom nykterhetsrörelsen. Detta sker i båda fallen 1925. Kanske är det riktigare att säga att det synliga resultatet av mödorna visade sig år 1925. Det handlar dels om Nykterhetsfolkets Kalender, dels om tillkomsten av det som till en början kallades Nykterhetsfolkets Dag. Det fanns säkert fler personer inblandade men det råder ingen tvekan om att Ernst Larsson var den drivande kraften.

Den då snart 80-årige Ernst besökte vid några tillfällen på 1960-talet Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamlings och Nykterhetsrörelsens Informationstjänsts kontor på Sibyllegatan och Karlavägen i Stockholm. Ernst följde högt upp i åren noggrant vad som hände och undslapp sig då och då en kritisk kommentar. Det fanns skäl att lyssna. Få inom rörelsen hade varit med om så mycket och upplevt så många dramatiska händelser. Vi talar om en man som var med om den stora namninsamlingen 1909-1910, striden mot Ivan Bratt och motbokssystemet, förbudsomröstningen, besvikelsen över förlusten i omröstningen och kampen för att på nytt få fotfäste och gå vidare med en annan inriktning av det nykterhetspolitiska arbetet. Och mitt i allt detta sammanslagningen 1922 av TO och NGTO och byggandet av en ny organisation. Det hjälpte att vara övertygad om att arbetet för nykterhetssaken var viktigt.

Ernst Larsson var byråföreståndare för det som 1921, när organisationen tillkom, kallades Förbudsvännernas Rikskommitté  och som efter förbudsomröstningen gavs namnet Förbudsvännernas Landsförbund. 1930 namnändrades organisationen en gång till och nu till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Namnändringen speglade det faktum att politiken fick en annan inriktning. Förbudskravet ersattes med en steg-för-steg-politik med tyngdpunkt på att få bort motboken.

Ny tid, nya förutsättningar, nya grepp

Under många årtionden hade nykterhetsrörelsen förberett sig för det stora slaget – förbudet – och den seger som skulle lösa landets alkoholproblem en gång för alla. Förbudsanhängarna var alltså samlade i Förbudsvännernas Rikskommitté. Motståndarna återfanns i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Den 27 augusti 1922 gick folket vill valurnorna folket för att delta i landets första folkomröstning, rådgivande till formen. Nykterhetsrörelsen förlorade och nya initiativ krävdes.

Att genom offentliga möten och demonstrationer försöka påverka den allmänna opinionen var vanligt förekommande inom nykterhetsrörelsen och den vanan hade ytterligare utvecklats i anslutning till förbudsomröstningen. Det var egentligen ganska logiskt att fortsätta på den vägen, men det gällde att hitta en form och Ernst Larsson var den som kom upp med idén. Nykterhetsfolkets Dag instiftades och beslut fattades att en sådan skulle firas årligen på Kristi Himmelsfärdsdag.

Det här var en tid då det inte var enbart folket i nykterhetsrörelsen som var engagerade för nykterhetssaken. Frikyrkorörelsens folk var det i lika hög grad. Så till exempel konstaterades i Nykterhetsfolkets kalender årgång 1925 att bakom Förbundsvännernas Landsförbund stod i runda tal 6 200 nykterhetsföreningar och religiösa församlingar med sammanlagt 495 000 medlemmar.

De stora massmötenas tid

Nykterhetsfolket var berett när signalerna om en Nykterhetsfolkets Dag kom från Förbudsvännernas Landsförbund, som presenterade sig själv som en ”Central för de organiserade nykterhetssällskapen och de religiösa samfundens förbudsarbete.”

1925 hölls den första Nykterhetsfolkets Dag och i Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1926 redovisas denna så här:

En ”Nykterhetsfolkets Dag” anordnades Kristi Himmelsfärdsdag 1925. Över 500 möten höllos därvid landet runt och anordnades i regel av samarbetskomittéerna. Hundratusentals nykterhetsskrifter och tidningar distribuerades denna dag ut över landet.

Folknykterhetens dag firas i Uddevalla 1948.

Statsminister Richard Sandler och två andra statsråd medverkade som talare på olika platser i landet denna den första gången. Nykterhetsrörelsen var hårt ansatt vid den här tiden och beskylldes bl a för vad som kallades cenakelkultur. Sandler bemötte kritiken med orden:

Man talar om cenakelkultur, men det skall och får icke förgätas, att i den mån man kan tala om en svensk kulturdemokrati, så är det i väsentlig mån nykterhetsrörelsens förtjänst.

Över tid skulle budskapet vid dessa sammankomster  givetvis variera. Centralt sammanställdes talarunderlag och därtill skrevs resolutioner, som antogs av mötena. Budskapet vid möten under andra halvan av 1920-talet kan belysas med ett citat från Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1927:

Då förhållandena så medgiva, bör folkmeningen i förbudsfrågan ånyo utrönas. Tidpunkten härför bestämmes i icke ringa mån av förbudsvännernas själva.

Det var alltså fortsatt förbudet som var det centrala, även om man i andra sammanhang kunde förmärka en glidning i uttryckssättet. Ett mera påtagligt uttryck för att någonting är på väg att förändras utgör Landsförbundets beslut 1928 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förutsättningslöst utreda frågan om den framtida nykterhetspolitiken. Sju personer utsågs. Två av dessa utgjorde en garanti för att ingenting kunde i förväg garanteras bli resultatet av kommitténs arbete: professor Johan Bergman och fil dr Erik Englund. Båda stridbara och med, som det skulle visa sig, diametralt motsatta åsikter om förbudet. Till sekreterare utsågs jur kand Halfdan Bengtsson, sedermera Bergils. Utredningen fick namnet Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté.

Resultatet av kommitténs arbete, och den succesiva förskjutningen i synen på nykterhetspolitikens utformning, kan utläsas även i det faktum att Förbudsvännernas Landsförbund 1930 namnändrades till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, SNL.

Till Nykterhetsfolkets Dag producerade Landsförbundet  fortlöpande trycksaker, däribland affischer som vid den här tiden fortfarande var det vanligaste sättet att kalla människor till möten. Resolutioner skrevs och antogs vid mötena. Talare förmedlades. Musikkårer gick i täten för demonstrationståg och igenkänningstecknet Vita Rosen såldes. Mer om Vita Rosen längre fram.

De offentliga massmötenas tid

I den andra av Ernst Larssons innovationer – Nykterhetsfolkets Kalender som blev Blå Boken – kan man mellan åren 1925 och till början av 1960-talet se uppgifter om hur många möten som anordnades på först Nykterhetsfolkets Dag och sedan Folknykterhetens Dag och hur många som deltog i dessa möten. Under lång tid fanns även uppgifter om försäljningen av Vita Rosen. Uppgifterna var åren 1925 till en bit in på 1950-talet detaljerade för att sedan bli mera flytande och till sist upphöra.

När Nykterhetsfolkets Dag anordnades första gången, det var alltså år 1925, samlades man till 500 möten. Redan året därpå, 1926, hade antalet möten ökat till 700. Det är nu Vita Rosen omnämns för första gången som ett igenkänningstecken och den försåldes det året i 80 000 exemplar.

Redan 1927 nås rekordet 1 000 möten; den siffran ska uppnås endast vid ett ytterligare tillfälle, nämligen 1935. Det avlånga landet, med varierande väderleksförhållanden och det faktum att Kristi Himmelsfärds Dag kan inträffa nog så tidigt i maj månad, hade givetvis en inverkan på antalet möten, hur många deltagare som infann sig och antalet försålda Vita Rosen. 1927 såldes 100 000 Vita Rosen och 1935 103 000 och antalet deltagare det senare året var just 103 000.

Det högsta antalet möten under ett år var alltså 1 000. Siffran varierar över åren. Den lägsta angivna siffran för antalet möten, 553, noteras år 1953.

Man skulle kunna tänka sig att antalet sålda Vita Rosen följde antalet angivna deltagare, men så var inte fallet. Det högsta deltagarantalet noterades för år 1941, 141000 deltagare vid 800 möten och 250 000 Vita Rosen såldes. Flest Vita Rosen, 259 000, såldes 1949.

Det finns inte särskilt många och detaljerade uppgifter om vilka talarna var, dock med två undantag. Blå Boken 1935 berättar om 636 talare varav 358 präster eller predikanter, 67 politiker och tidningsmän, 57 akademiker och lärare och så konstateras att 154 var av, som det uttrycks,  ”andra kategorier.” Detta år noteras också att på 97 platser hade företrädare för fackliga, politiska  och kulturella sammanslutningar deltagit.

År 1940, då år det hölls 600 möten, är av talarna 232 präster eller predikanter respektive 212 icke specificerade talare. I båda fallen är det alltså merparten av talarna som har en kyrklig eller, i de flesta fall, en frikyrklig bakgrund; under den moderna nykterhetsrörelsens tid har statskyrkan aldrig varit särskilt intresserad av alkoholspörsmålet. Dessa uppgifter ger en intressant bild av det engagemang för nykterhetssaken som en gång präglade i första hand de frikyrkliga samfundens företrädare.

1946 namnändrades Nykterhetsfolkets Dag till Folknykterhetens Dag med motiveringen att det var nödvändigt att skapa en bredare bas. Detta ledde inte till att fler möten anordnades och att antalet deltagare blev fler, med undantag för 1948, då 221 000 människor deltog i mötena.

Ett försök att bredda underlaget gjordes 1960 då Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund inledde samarbete dels med Kvinnoföreningarnas Samarbetskommitté för Nykterhetsfrågor, KSN, dels också med Kommittén för samarbete mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen (LO, TCO och SNR). Senare skulle samarbetet utökas till att även omfatta Riksidrottsförbundet.  Några uppgifter om resultatet av dessa ansträngningar föreligger inte. Överhuvud taget blir uppgifterna om Folknykterhetens Dag färre med åren.

Nykterhetsfolkets Dags skapare, Ernst Larsson, lämnade 1956 tjänsten som byråföreståndare vid Landsförbundets kansli efter att ha innehaft den posten sedan 1921 och under den tiden bland annat även suttit i ledningen för Nationaltemplarorden och varit verkställande direktör för NTOs förlag och tryckeri sedan 1926.

Ernst Larssons initiativ lever vidare även i våra dagar. Annorlunda till formen och till innehållet, men fortsatt görs ansträngningar att fira Folknykterhetens Dag, som också går under namnet Folknykterhetens vecka.

Mysteriet Vita Rosen

Vem kom upp med idén att det skulle vara en vit ros som igenkännningstecken på Nykterhetsfolkets Dag? Märkligt nog har detta inte beskrivits, i varje fall inte som jag har stött på.

Jag minns väl min första kontakt med blomman. Att vara medlem i ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka i Malmö på 1940-talet innebar bland annat att man skulle medverka i försäljningen av Vita rosen i samband med firandet av Nykterhetsfolkets Dag. Jag var inte särskilt förtjust i den uppgiften. Antagligen förstod jag inte poängen och definitivt inte att jag medverkade till att finansiera det som hette Nykterhetsvännernas Landsförbund.

I avsaknad av hårda fakta lancerar jag en hypotes. Jag tror att idén var David Östlunds, en amerikansk baptistpastor. Östlund, som hade varit aktiv i den amerikanska förbudsrörelsen, kom 1919 till Sverige som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Östlund gav sig ut på en föredragsturné där han entusiastiskt berättade om det förbud som hade införts i Amerika. På David Östlunds initiativ bildades den 16 mars 1920 Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, allt som en del i uppgiften att medverka till att införa ett rusdrycksförbud i Sverige. Östlund utsågs som generalsekreterare i den nya rörelsen. (Riksutskottet namnändrades 1931 till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelsen och 1998 till Hela Människan.)

Förbudsvännernas Landsförbund, som började som Förbudsvännernas Rikskommitté, och var en kampanjkommitté inför förbudsomröstningen, bestod av förutom Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (som oegentligt har kallats den profana nykterhetsrörelsens samarbetsorgan), Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Östlunds Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse.

Östlund var en drivande kraft och min hypotes är att det var han som, när Ernst Larsson kläckt idén om en särskild Nykterhetsfolkets Dag, erinrade sig den amerikanska förbudsrörelsens symbol i form av en vit ros.

Svaret på frågan om Vita Rosens upphov finns med stor sannolikhet i Förbudsvännernas Landsförbunds tidiga protokoll.

Hur Ernst Larsson fick idén om en Nykterhetsfolkets Dag vet vi inte. Kanske kände han till att redan 1882 anordnades i Göteborg, just på Kristi Himmelsfärds Dag, ett nyktert demonstrationsmöte i Göteborg. Trots de meningsskiljaktigheter, som präglade den tiden, kom de två rivaliserande ordensgrenarna inom Godtemplarorden överens om att anordna ett gemensamt nykterhetsmöte i Slottsskogen. Maliniterna samlades på Järntorget och Hickmaniterna på Gustav Adolfs Torg. Sedan tågade man till Slottsskogen. Det var 4 000 deltagare vid starten och 10 000 när målet nåddes.

Uppslagsbok för de nykterhetsintresserade

Då Nykterhetsfolkets Kalender härmed presenterar sin första årgång, är det under förhoppning om, att den skall få bli en upplysande och rådgivande uppslagsbok för varje nykterhetsintresserad svensk man och kvinna. Nationaltemplarordens Förlag har åtagit sig ansvaret för detta arbete under förvissning om, att en nykterhetsfolkets egen kalender, med år efter år sammanförda uppgifter om och översikter över allt det, som speciellt intresserar det aktiva nykterhetsfolket, vid sidan av övriga kalendrar, kommer att fylla ett länge känt behov.

Så presenterades 1924 den första utgåvan av Nykterhetsfolkets Kalender, årgång 1925. Redaktionskommittén har, heter det på försättsbladet, bestått av Nils Ekberg, Ernst Larsson och Verner Vall. Ernst Larsson är redan presenterad. Nils Ekberg var vid den här tiden redaktör för NTOs tidning Templarkuriren. Verner Vall var författare och kommunalman i Solna.

År 1931, då den åttonde årgången presenterades, meddelades att Nationaltemplarorden, som så långt varit ensam ansvarig för utgivningen, inbjudit Godtemplarorden, Sveriges Blåbandsförening och Nykterhetsorden Verdandi att bli delägare i Nykterhetsfolkets Kalender. Kalenderkommittén bestod nu av från NTO kamrer Ernst Larsson och redaktör Hilding Lindholm, från IOGT direktör Oskar Franzén och inspektör Axel Sällqvist, från Sveriges Blåbandsförening folkskollärare Axel Nyblom och inspektör Gösta Ahlborg och från Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, redaktörerna Johan Törnfelt och Elis C:son Flodh. Det var en redaktionskommitté av yppersta märke. Ernst Larsson skulle kvarstå som ledamot i kommittén till och med årgång 1950.

År 1951 utökades ägarkretsen med Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Vita Bandet. Den senare organisationen lämnade samarbetet 1958.

I mitten på 1960-talet uppstod det en schism inom nykterhetsrörelsen. Den innebar bl.a. att Nykterhetsorganisationen Verdandi meddelade sitt utträde ur Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling och samtidigt lämnade NOV ägarkretsen kring Blå Boken.

Blå Boken får ny inriktning

I 1932 års upplaga uttrycker de ansvariga en förhoppning om att

… denna uppslagsbok, vilken nu – som förr – ingalunda är begränsad till nykterhetsarbetet utan också vill bli värdig namnet: almanack och uppslagsbok för ideellt och socialt arbete.

Från och med årgång 1934 är kalenderns namn Blå Boken. Kalender för ideellt och socialt arbete. Ytterligare en gång skulle namnet ändras. Det skedde 1968, då namnet blev Blå Boken. Kalender. Årsbok.

I all sin enkelhet var detta initiativ med en kalender för ideellt och socialt arbete en briljant idé. Att i en och samma volym i sammanfattad form få tillgång till färska uppgifter om de folkliga organisationerna, och i nykterhetsrörelsens fall även uppgifter om övriga nordiska länders nykterhetsrörelse, tillgodosåg uppenbarligen ett behov. Boken innehöll också färska uppgifter om alkoholkonsumtionens utveckling, vad som hänt i riksdagen under det gångna året och – det som bland annat gjorde denna kalender unik – välskrivna porträtt av stora män och kvinnor, oftast med anknytning till nykterhet och folkbildning. Därutöver artiklar som än idag är av stort värde för den som till exempel vill veta mer om förbudsomröstningen i Sverige, om förbudet i Amerika, om godtemplarordens öde i Hitlers Tyskland och om folkbildning och amatörteater. Allt endast nämnt som exempel.

För några generationer nykterhetsarbetare var Blå Boken oumbärlig. Almanackan, som var en mycket blygsam del av boken, var nog det som intresserade köparna minst. Det var den höga kvaliteten på bild- och textmaterial som motiverade inköpet. Den som har en serie av Blå Boken – 1925-1976  – har tillgång till en skattkammare med uppgifter som underlättar att skriva och att i vår tid tala om nykterhetsrörelsens bakgrund och historia. Skulle det vara så att du finner att du endast har 50 kalendrar så har du ändå alla som finns. Blå Boken inte kom ut åren 1970 och 1971.

Sidan 1-3 i förteckningen. Resterande sidor återfinns i botten på artikeln.

När Blå Boken fyllde 25 år gav förlaget ut en sammanställning över  bland annat de dittills publicerade artiklarna inom ämnena Nykterhetsfrågan, Nykterhetsfrågan i andra länder, Bildningsfrågor, Sociala frågor, Fredsfrågan, Föreningsväsen och under rubriken ”Vägrödjare” biografier över i första hand föreningslivets och folkbildningen stora män och kvinnor.

Här en länk till innehållsförteckningen över åren 1950-1976 : Innehållsöversikt Blå Boken 1950-1976

Bland författarna till dessa biografier återfinnes de främsta skribenterna inom nykterhetsrörelsen och då ska man komma ihåg att vi talar om en tidsepok, då rörelsen hade pennskaft och författare av mycket hög kvalitet.

Det finns bland de cirka 200 artiklar, som publicerades under 25 år, åtminstone en som varje gång jag ser rubriken väcker obehag. I årgång 1929 finns nämligen en artikel av professor Herman Lundborg med titeln ”Om biologisk rasförädling”. Den kan väl endast förklaras med att detta var vid en tidpunkt då nazismen ännu inte fullt ut visat sitt fula tryne och den sociala ingenjörskonstens baksidor inte hade exponerats. Artikeln är dock ett intressant vittnesbörd om en epok, då även demokratins frontkämpar för ett ögonblick tappade greppet.

Genomgående kan man om Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken säga att den höll god kvalitet, men runt 1970, i samband med att upplagan sjönk, och de ägande organisationerna inte ville släppa till pengar, blev årgångarna sämre. I det sammanhanget kan nämnas att den första årgången, 1925, betingade ett pris om 2 kronor och 75 öre. Den sista årgången det är möjligt att på kalendern se priset är 1972. Det är förbluffande lågt, endast tio kronor och 1972 var boken även belagd med moms, som alltså ingick i priset.

Utgivningen under 1970-talet, fram till slutet 1976, var en samproduktion med Tidens Kalender. Innehållet blev med några undantag ointressant. Till undantagen hör ett par artiklar 1973 och 1974 av folkhögskoleläraren och rektorn vid Wendelsbergs folkhögskola, Arne Svensson. Det ska också noteras att Arne Svensson var ansvarig  redaktör för de utmärkta årgångarna 1951–1955.

Till dig som läser detta: gör vad du kan för att åt eftervärlden – och dig själv – rädda så många exemplar som möjligt av Blå Boken. Ta den tid som behövs för att i varje fall bläddra dig genom de 50 årgångarna och markera vad du finner värt att läsa. Exemplar av Blå Boken finns att köpa på antikvariat och websites som säljer begagnade böcker.

Blå Boken var resultatet av ett fruktbärande samarbete inom nykterhetsrörelsen. Skulle det idag vara möjligt att ge ut en årlig publikation som speglar utvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet och de frivilliga organisationernas arbete?

Går det att göra något sådant då det som en gång kallades folkrörelsearbete har blivit ett otydligt inslag i den grå massa som kallas civilsamhälle?

***

Ernst Larsson hade en unik kombination av egenskaper som gjorde det han föresatte sig möjligt att genomföra. I en biografi i Blå Boken 1951, författad av Hilding Lindholm, ges ett intressant porträtt av mannen som i slutet av 1800-talet startade som bryggarpojke och slutade bland annat som verkställande direktör för ett av nykterhetsrörelsen ägt tryckeri och förlag efter att ha varit den ansvarige organisatören bakom nykterhetsvännernas opinionsbildande insatser i samband med förbudsomröstningen 1922.

Det är ingen tillfällighet att biografin över Ernst Larsson placerats under huvudrubriken ”Vägrödjare”. Ernst röjde väg och han asfalterade den.

Bertil Lindberg

Litteratur

Accent nr 4/1965.

Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken årgångarna 1926-1976 jämte särtryck med innehållsöversikt för åren 1925-1949.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Härutöver har uppgifter hämtats på nätet, bland annat beträffande DKSN, numera Hela Människan.