Björn-Erik Höijer och hans enorma produktion av böcker och teaterpjäser nämns inte längre. Inte ens inom den värld där läsaren av dessa rader befinner sig. För oss som var verksamma inom nykterhetsrörelsen under 1950-talet och kommande årtionden var Björn-Erik Höijer – eller Martin Skoog, Höijers alter ego – en självklar läsning. Här en påminnelse om en författare som berättar historier som många av oss kan känna igen.

Framför allt arbetarförfattarna använde någon av folkrörelserna som miljö för sina berättelser. Egentligen ganska naturligt eftersom resten av världen var stängd för dem. Björn-Erik Höijer (1907–1996) skilde sig från de många andra författare genom att använda sig av alla av de tre klassiska folkrörelserna, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Här nämnda i den ordning de bildades.

Höijer låter sitt alter ego Martin Skoog upptäcka och uppleva världen. Det börjar när Martin är fem-sex år gammal. Världen består då av Malmberget. Björn-Erik Höijer ger oss en fantastisk skildring av ett barns upplevelser i boken Martin går i gräset, som kom ut 1950. Skildringen av Martins liv fortsätter i Spegeln med guldramen (1953), då vi bland annat får veta att Martin ”blivit medlem i nykterhetslogen”.

När Höijer skriver sin sista roman 1994, Höstlig horisont, har han drygt femtio romaner bakom sig och till detta ett antal teaterpjäser.  Debutromanen Grått berg kom 1940.

Erfarenheterna av livet i det föreningstäta Malmberget slår igenom i många av Höijers romaner. Som snickarlärling kommer han i kontakt med arbetarrörelsens båda grenar, den fackliga och den politiska. Boken Röda fanor, som utkommer 1980, är ett uttryck för besvikelse. Författaren säger i ett förord ”… eftersom jag redan berättat utförligt om nykterhetsfolket och de frireligiösa i romanerna Parentation och Trettio silverpengar – också för att uttrycka besvikelse – får rättvisa anses vara skipad, trots att Röda fanor utspelas övervägande inom arbetarrörelsens hank och stör.” I korthet handlar Röda fanor om det som vi idag upplever som en avideologisering av det politiska livet, i det här fallet av arbetarrörelsen. En personlig reflektion: Kan det vara avideologiseringen, och då inte endast av socialdemokratin, som förklarar att med linjär avskrivning av medlemmar så har vi inga politiska partier år 2046?

I boken Parentation, med nykterhetslogen som rum och miljö, och som kom ut 1946, får vi ta del av medlemmarnas reflexioner och tankar under parentationen och längre fram får vi veta saker om den avlidne som så långt varit förborgade för dem.

I boken Trettio silverpengar är det stölden av insamlade medel i frikyrkoförsamlingen som gör det möjligt för författaren att belysa frågan om rätt och fel, synd och botgöring.

På folkrörelsescenerna får vi uppleva övertygelsen och tvivlet, idealismen och skröpligheten, segrar och tillkortakommanden. Med andra ord det vi alla, som verkar inom folkrörelsevärlden, har upplevt och upplever.

Björn-Erik Höijer skrev drygt femtio böcker och ett antal teaterpjäser, varav några sattes upp av Ingmar Bergman på Dramaten i Stockholm.  Så förknippade Björn-Erik Höijer sig själv med sitt alter ego Martin Skoog att han lät denne skriva en av de självbiografiska romanerna, Det svåra livet, som kom ut 1985.

Höijer är intressant särskilt från ett folkrörelseperspektiv. Han föddes 1906 i det folkrörelsetäta Malmberget. Höijers alter ego, Martin Skoog blev, som tidigare nämnts, medlem i nykterhetslogen och han kom i kontakt med arbetarrörelsens båda grenar som snickare på en fabrik i hemstaden. Laestadianismen, som var en stark rörelse i den här delen av landet, undgick inte Höijer. Kort ska endast nämnas att en av hans pjäser fick namnet Djävulens kalsonger, den benämning laestadianerna använde för att beskriva gardinerna i fönstren hos de otrogna.

Ingen författare har på ett bättre sätt än Björn-Erik Höijer speglat de delar av folkrörelsesjälen, som inte omnämns i högtidstalen.

Bertil Lindberg