Var försäkringsbolaget Motorförarna John Länsbergs idé?

Postat den 5 februari 2016

Svara

”Medlemsvärvningen gick dåligt, och Didriksson hade kallats till Stockholm för att göra något åt det. Han jagade lägenhet och hade familjen kvar på landet. Han var liksom Jakob en ensam man, och deras gemensamma intressen påskyndade bekantskapen. Det Jakob fick höra om Didrikssons problem gjorde honom intresserad. Han var själv sträng nykterist, han var försäkringskunnig och här fanns det tydligen behov av en sådan man. Jakob var inte den som försatte en chans, och efter några dagar föreslog han Didriksson en helt ny organisationsplan. Förbundet borde bilda ett eget försäkringsbolag.”

Inledningen är ett citat från boken Skilsmässa som kom ut 1961 med Olle Länsberg som författare. Boken handlar till en väsentlig del om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna, som i boken fått namnet Nykteristerna. Den första fråga man ställer sig är givetvis varför Olle Länsberg valde att ha med detta i en bok som i långa stycken är en självbiografisk framställning i romanform.

Elma Simonsson, John Länsbergs hustru och Olle Länsbergs mamma.

I boken är Olle Länsbergs namn Georg Andersson, son till Jakob och Olga Andersson. De verkliga namnen på föräldrarna var John Länsberg och Elma Simonsson, som träffades 1921 och resultatet blev Olle Länsberg, som föddes den 28 mars 1922 i Uddevalla. Olle Länsberg växte upp hos de frikyrkliga morföräldrarna Simon och Charlotta Peterson i Ucklum i Bohuslän.

Svaret på frågan varför försäkringsbolaget Motorförarna förekommer i boken är att Jakob i romanen är Olle Länsbergs pappa John Länsberg. Det är för sent att fråga Olle Länsberg hur han i sin roman så utförligt och i långa stycken absolut korrekt kunde berätta om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna/Nykteristerna. Berättade pappa John för sonen Olle , eller är det så enkelt att författaren har haft tillgång till dokument som underlag för sin roman? Det finns naturligtvis en möjlighet till, nämligen att det helt enkelt är egna hågkomster; Olle Länsberg var 9-10 år gammal när det hände som återges i inledningen.

Vem var då Didriksson, var han en verklig person eller enbart en romanfigur? Jag råkar veta eftersom jag med början runt 1960 i tjänsten och på fritiden ofta träffade honom. Hans namn var Simon Fredriksson, en köpman från Ödeshög. Simon var MHFs medlem nr 1 och han var med om att bilda försäkringsbolaget Motorförarna. Målande berättade han för mig om slitet med att skaffa fram det garantikapital, som krävdes för att få starta ett försäkringsbolag.

Så en dag frågade Simon om jag kände till romanen Skilsmässa av Olle Länsberg. Jag har ett minne av att jag kände till författaren men inte boken Skilsmässa. Simon berättade med stolthet i rösten att han förekom i boken under namnet Didriksson. Jag skaffade boken och kunde konstatera att mycket av det som Simon berättat återfanns i romanens form i boken Skilsmässa.

Rörelsens andliga lyftkranar fattar beslut

I boken beskriver Olle Länsberg de personer som stod bakom projektet att bilda ett försäkringsbolag för helnyktra motorförare så här:

”Organisationens stöttepelare och andliga lyftkranar bestod huvudsakligen av nykterhetspampar och riksdagsmän, av folkhögskolelärare, predikanter, präster, ombudsmän, folkskolemän, redaktörer, borgmästare och rektorer.”

Didriksson beskrivs som en handlare i ett mindre samhälle. Den erfarenheten hade enligt ”de andliga lyftkranarna” gjort honom lämplig som rörelsens, d v s MHFs, försäkringsexpert. Och det här stämmer. Simon berättade att han varit handlare, men beslutat sig för att sälja butiken och flytta till Stockholm. Och det var då det inträffade, som beskrivs i inledningen.

Romanfiguren Jakobs förslag att starta ett eget försäkringsbolag möttes med försiktig nyfikenhet från Didrikssons sida. Han kände de som satt i ledningen för rörelsen. Samtidigt såg Didriksson framför sig ett försäkringsbolag för alla landets nykterister och föreställde sig att det här skulle bli ett svårt jobb. Hans konklusion var

– ”Det svåraste blir nog att finna mannen, som kan planlägga och genomföra en så stor sak, sa han till slut. I vår nuvarande ledning vet jag inte någon.

– Jag kan göra det, sa Jakob.”

I romanen tar det Jakob en vecka att få fram en plan som kunde presenteras för styrelsen. Efter att först ha sagt nej ändrar sig styrelsen. Jakob är med på ett sammanträde och får tala för sitt förslag. Länsberg konstaterar i boken att Jakob, d v s pappa John, sågs med misstro av de ”andliga lyftkranarna”.

Men till slut kommer så beslutet att ett försäkringsbolag, i boken kallat Nykteristerna, ska startas. Jakob som bespetsat sig på att bli bolagets direktör ställs helt utanför. Med besvikelse konstaterar Jakob att det i stället blir den person som i romanen kallas Dunge Hans verkliga namn är Bror Gustav Bylund. Det är han som blir chef för verklighetens Motorförarna – ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra.

Sanningen är en utmaning

Som framgått gör Olle Länsberg gällande att hans pappa John var den som kläckte idén om ett eget försäkringsbolag, bildat av de ledande männen inom Motorförarnas Helnykterhetsförbund. Tänk om det verkligen är så. Det är förbluffande många detaljer i boken som stämmer med verkligheten och den bild som Simon Fredriksson på sin tid gav av tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna.

Författaren Henry Miller i samspråk med sin kollega Olle Länsberg.

Kan det vara så att det stämmer att ledningen, de som Olle Länsberg kallar ”de andliga lyftkranarna”, såg John Länsberg som en utböling, tog idén från honom och bildade ett försäkringsbolag och samtidigt raderade bort honom från historieböckerna?

Detta bör ses som en utmaning för de som har tillgång till MHFs och Motorförarnas/Ansvars arkiv.

Frågan om John Länsbergs roll vid tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna bör få ett svar.

En efterskrift

Vad hände då med Georg Andersson, Olle Länsbergs alter ego i boken? Han blev medlem i National Templar Ordens scoutförbund, som hade sitt högkvarter på Kammakaregatan i Stockholm. Georg var till en början en motvillig scout, närmast tvingad dit av sin pådrivande pappa Jakob. Efter ett tag blev Georg frälst och fördjupade sig i scouthandboken. Han blev, som det heter i boken Skilsmässa, ”En ung soldat i i de torrlagdas frimodiga kämpahär…”

Han blev en millimetermoralist, som noga iakttog och dömde sin omgivnings minsta avvikelse från den heliga scoutlagen. Den nya tron blev hans första riktiga vapen mot vuxenvärldens tryck, blev svärdet, med vilket han började hugga sig fri från den skuldmedvetenhet, som normalt följer det kuvade barnets oppositionsförsök mot anhöriga och lärare.

Georg bryter sig så småningom ur det han till slut, trots alla goda sidor med scouting, upplever som en hämsko. Han blir ingen livstidsnykterist och pappa Jakob ser sina drömmar om en framträdande plats i försäkringsbolaget Nykteristerna gå upp i rök.

Nej, detta är ingen uttömmande skildring av boken Skilsmässa. Det finns så mycket mer som gör den värd att läsa.

Bertil Lindberg

Litteratur

Lindgren, Åke; Rörelse i tiden. 2001

Länsberg, Olle; Skilsmässa. 1961

Blå Boken, kalender för ideellt och socialt arbete, årgångarna 1926, 1928, 1930, 1933 och 1934.

Nykterhetsfolkets kalender årgång 1926.

Innovationer i 1920-talets nykterhetsrörelse

Postat den 4 januari 2016

Svara

Ernst Larsson – en innovatör och genomförare

I nykterhetsrörelsens historia finns många personer som har beskrivits som stora ledare, förgrundsfigurer. Inte så få har av omgivningen placerats på piedestal. Det har funnits ännu fler, och i en del fall ännu duktigare, andraplansfigurer, om man med det menar dem som inte syntes och hördes så mycket. Många av dem slitvargar, som varje vaken stund arbetade för det som en gång kallades ”nykterhetssaken”. Ernst Larsson, som föddes 1885 i Vendel i Uppsala län, var en av dessa personer. Ernst blev tidigt medlem i Templarorden, TO, och sedan, efter sammanslagningen av TO och Nationalgodtemplarorden, i Nationaltemplarorden, NTO. Ernst Larsson dog 1965.

Ernst Larsson står som innovatör och utvecklare av två viktiga verksamheter inom nykterhetsrörelsen. Detta sker i båda fallen 1925. Kanske är det riktigare att säga att det synliga resultatet av mödorna visade sig år 1925. Det handlar dels om Nykterhetsfolkets Kalender, dels om tillkomsten av det som till en början kallades Nykterhetsfolkets Dag. Det fanns säkert fler personer inblandade men det råder ingen tvekan om att Ernst Larsson var den drivande kraften.

Den då snart 80-årige Ernst besökte vid några tillfällen på 1960-talet Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamlings och Nykterhetsrörelsens Informationstjänsts kontor på Sibyllegatan och Karlavägen i Stockholm. Ernst följde högt upp i åren noggrant vad som hände och undslapp sig då och då en kritisk kommentar. Det fanns skäl att lyssna. Få inom rörelsen hade varit med om så mycket och upplevt så många dramatiska händelser. Vi talar om en man som var med om den stora namninsamlingen 1909-1910, striden mot Ivan Bratt och motbokssystemet, förbudsomröstningen, besvikelsen över förlusten i omröstningen och kampen för att på nytt få fotfäste och gå vidare med en annan inriktning av det nykterhetspolitiska arbetet. Och mitt i allt detta sammanslagningen 1922 av TO och NGTO och byggandet av en ny organisation. Det hjälpte att vara övertygad om att arbetet för nykterhetssaken var viktigt.

Ernst Larsson var byråföreståndare för det som 1921, när organisationen tillkom, kallades Förbudsvännernas Rikskommitté och som efter förbudsomröstningen gavs namnet Förbudsvännernas Landsförbund. 1930 namnändrades organisationen en gång till och nu till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Namnändringen speglade det faktum att politiken fick en annan inriktning. Förbudskravet ersattes med en steg-för-steg-politik med tyngdpunkt på att få bort motboken.

Ny tid, nya förutsättningar, nya grepp

Under många årtionden hade nykterhetsrörelsen förberett sig för det stora slaget – förbudet – och den seger som skulle lösa landets alkoholproblem en gång för alla. Förbudsanhängarna var alltså samlade i Förbudsvännernas Rikskommitté. Motståndarna återfanns i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Den 27 augusti 1922 gick folket vill valurnorna folket för att delta i landets första folkomröstning, rådgivande till formen. Nykterhetsrörelsen förlorade och nya initiativ krävdes.

Att genom offentliga möten och demonstrationer försöka påverka den allmänna opinionen var vanligt förekommande inom nykterhetsrörelsen och den vanan hade ytterligare utvecklats i anslutning till förbudsomröstningen. Det var egentligen ganska logiskt att fortsätta på den vägen, men det gällde att hitta en form och Ernst Larsson var den som kom upp med idén. Nykterhetsfolkets Dag instiftades och beslut fattades att en sådan skulle firas årligen på Kristi Himmelsfärdsdag.

Det här var en tid då det inte var enbart folket i nykterhetsrörelsen som var engagerade för nykterhetssaken. Frikyrkorörelsens folk var det i lika hög grad. Så till exempel konstaterades i Nykterhetsfolkets kalender årgång 1925 att bakom Förbundsvännernas Landsförbund stod i runda tal 6 200 nykterhetsföreningar och religiösa församlingar med sammanlagt 495 000 medlemmar.

De stora massmötenas tid

Nykterhetsfolket var berett när signalerna om en Nykterhetsfolkets Dag kom från Förbudsvännernas Landsförbund, som presenterade sig själv som en ”Central för de organiserade nykterhetssällskapen och de religiösa samfundens förbudsarbete.”

1925 hölls den första Nykterhetsfolkets Dag och i Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1926 redovisas denna så här:

En ”Nykterhetsfolkets Dag” anordnades Kristi Himmelsfärdsdag 1925. Över 500 möten höllos därvid landet runt och anordnades i regel av samarbetskomittéerna. Hundratusentals nykterhetsskrifter och tidningar distribuerades denna dag ut över landet.

Folknykterhetens dag firas i Uddevalla 1948.

Statsminister Richard Sandler och två andra statsråd medverkade som talare på olika platser i landet denna den första gången. Nykterhetsrörelsen var hårt ansatt vid den här tiden och beskylldes bl a för vad som kallades cenakelkultur. Sandler bemötte kritiken med orden:

Man talar om cenakelkultur, men det skall och får icke förgätas, att i den mån man kan tala om en svensk kulturdemokrati, så är det i väsentlig mån nykterhetsrörelsens förtjänst.

Över tid skulle budskapet vid dessa sammankomster givetvis variera. Centralt sammanställdes talarunderlag och därtill skrevs resolutioner, som antogs av mötena. Budskapet vid möten under andra halvan av 1920-talet kan belysas med ett citat från Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1927:

Då förhållandena så medgiva, bör folkmeningen i förbudsfrågan ånyo utrönas. Tidpunkten härför bestämmes i icke ringa mån av förbudsvännernas själva.

Det var alltså fortsatt förbudet som var det centrala, även om man i andra sammanhang kunde förmärka en glidning i uttryckssättet. Ett mera påtagligt uttryck för att någonting är på väg att förändras utgör Landsförbundets beslut 1928 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förutsättningslöst utreda frågan om den framtida nykterhetspolitiken. Sju personer utsågs. Två av dessa utgjorde en garanti för att ingenting kunde i förväg garanteras bli resultatet av kommitténs arbete: professor Johan Bergman och fil dr Erik Englund. Båda stridbara och med, som det skulle visa sig, diametralt motsatta åsikter om förbudet. Till sekreterare utsågs jur kand Halfdan Bengtsson, sedermera Bergils. Utredningen fick namnet Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté.

Resultatet av kommitténs arbete, och den succesiva förskjutningen i synen på nykterhetspolitikens utformning, kan utläsas även i det faktum att Förbudsvännernas Landsförbund 1930 namnändrades till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, SNL.

Till Nykterhetsfolkets Dag producerade Landsförbundet fortlöpande trycksaker, däribland affischer som vid den här tiden fortfarande var det vanligaste sättet att kalla människor till möten. Resolutioner skrevs och antogs vid mötena. Talare förmedlades. Musikkårer gick i täten för demonstrationståg och igenkänningstecknet Vita Rosen såldes. Mer om Vita Rosen längre fram.

De offentliga massmötenas tid

I den andra av Ernst Larssons innovationer – Nykterhetsfolkets Kalender som blev Blå Boken – kan man mellan åren 1925 och till början av 1960-talet se uppgifter om hur många möten som anordnades på först Nykterhetsfolkets Dag och sedan Folknykterhetens Dag och hur många som deltog i dessa möten. Under lång tid fanns även uppgifter om försäljningen av Vita Rosen. Uppgifterna var åren 1925 till en bit in på 1950-talet detaljerade för att sedan bli mera flytande och till sist upphöra.

När Nykterhetsfolkets Dag anordnades första gången, det var alltså år 1925, samlades man till 500 möten. Redan året därpå, 1926, hade antalet möten ökat till 700. Det är nu Vita Rosen omnämns för första gången som ett igenkänningstecken och den försåldes det året i 80 000 exemplar.

Redan 1927 nås rekordet 1 000 möten; den siffran ska uppnås endast vid ett ytterligare tillfälle, nämligen 1935. Det avlånga landet, med varierande väderleksförhållanden och det faktum att Kristi Himmelsfärds Dag kan inträffa nog så tidigt i maj månad, hade givetvis en inverkan på antalet möten, hur många deltagare som infann sig och antalet försålda Vita Rosen. 1927 såldes 100 000 Vita Rosen och 1935 103 000 och antalet deltagare det senare året var just 103 000.

Det högsta antalet möten under ett år var alltså 1 000. Siffran varierar över åren. Den lägsta angivna siffran för antalet möten, 553, noteras år 1953.

Man skulle kunna tänka sig att antalet sålda Vita Rosen följde antalet angivna deltagare, men så var inte fallet. Det högsta deltagarantalet noterades för år 1941, 141000 deltagare vid 800 möten och 250 000 Vita Rosen såldes. Flest Vita Rosen, 259 000, såldes 1949.

Det finns inte särskilt många och detaljerade uppgifter om vilka talarna var, dock med två undantag. Blå Boken 1935 berättar om 636 talare varav 358 präster eller predikanter, 67 politiker och tidningsmän, 57 akademiker och lärare och så konstateras att 154 var av, som det uttrycks, ”andra kategorier.” Detta år noteras också att på 97 platser hade företrädare för fackliga, politiska och kulturella sammanslutningar deltagit.

År 1940, då år det hölls 600 möten, är av talarna 232 präster eller predikanter respektive 212 icke specificerade talare. I båda fallen är det alltså merparten av talarna som har en kyrklig eller, i de flesta fall, en frikyrklig bakgrund; under den moderna nykterhetsrörelsens tid har statskyrkan aldrig varit särskilt intresserad av alkoholspörsmålet. Dessa uppgifter ger en intressant bild av det engagemang för nykterhetssaken som en gång präglade i första hand de frikyrkliga samfundens företrädare.

1946 namnändrades Nykterhetsfolkets Dag till Folknykterhetens Dag med motiveringen att det var nödvändigt att skapa en bredare bas. Detta ledde inte till att fler möten anordnades och att antalet deltagare blev fler, med undantag för 1948, då 221 000 människor deltog i mötena.

Ett försök att bredda underlaget gjordes 1960 då Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund inledde samarbete dels med Kvinnoföreningarnas Samarbetskommitté för Nykterhetsfrågor, KSN, dels också med Kommittén för samarbete mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen (LO, TCO och SNR). Senare skulle samarbetet utökas till att även omfatta Riksidrottsförbundet. Några uppgifter om resultatet av dessa ansträngningar föreligger inte. Överhuvud taget blir uppgifterna om Folknykterhetens Dag färre med åren.

Nykterhetsfolkets Dags skapare, Ernst Larsson, lämnade 1956 tjänsten som byråföreståndare vid Landsförbundets kansli efter att ha innehaft den posten sedan 1921 och under den tiden bland annat även suttit i ledningen för Nationaltemplarorden och varit verkställande direktör för NTOs förlag och tryckeri sedan 1926.

Ernst Larssons initiativ lever vidare även i våra dagar. Annorlunda till formen och till innehållet, men fortsatt görs ansträngningar att fira Folknykterhetens Dag, som också går under namnet Folknykterhetens vecka.

Mysteriet Vita Rosen

Vem kom upp med idén att det skulle vara en vit ros som igenkännningstecken på Nykterhetsfolkets Dag? Märkligt nog har detta inte beskrivits, i varje fall inte som jag har stött på.

Jag minns väl min första kontakt med blomman. Att vara medlem i ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka i Malmö på 1940-talet innebar bland annat att man skulle medverka i försäljningen av Vita rosen i samband med firandet av Nykterhetsfolkets Dag. Jag var inte särskilt förtjust i den uppgiften. Antagligen förstod jag inte poängen och definitivt inte att jag medverkade till att finansiera det som hette Nykterhetsvännernas Landsförbund.

I avsaknad av hårda fakta lancerar jag en hypotes. Jag tror att idén var David Östlunds, en amerikansk baptistpastor. Östlund, som hade varit aktiv i den amerikanska förbudsrörelsen, kom 1919 till Sverige som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Östlund gav sig ut på en föredragsturné där han entusiastiskt berättade om det förbud som hade införts i Amerika. På David Östlunds initiativ bildades den 16 mars 1920 Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, allt som en del i uppgiften att medverka till att införa ett rusdrycksförbud i Sverige. Östlund utsågs som generalsekreterare i den nya rörelsen. (Riksutskottet namnändrades 1931 till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelsen och 1998 till Hela Människan.)

Förbudsvännernas Landsförbund, som började som Förbudsvännernas Rikskommitté, och var en kampanjkommitté inför förbudsomröstningen, bestod av förutom Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (som oegentligt har kallats den profana nykterhetsrörelsens samarbetsorgan), Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Östlunds Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse.

Östlund var en drivande kraft och min hypotes är att det var han som, när Ernst Larsson kläckt idén om en särskild Nykterhetsfolkets Dag, erinrade sig den amerikanska förbudsrörelsens symbol i form av en vit ros.

Svaret på frågan om Vita Rosens upphov finns med stor sannolikhet i Förbudsvännernas Landsförbunds tidiga protokoll.

Hur Ernst Larsson fick idén om en Nykterhetsfolkets Dag vet vi inte. Kanske kände han till att redan 1882 anordnades i Göteborg, just på Kristi Himmelsfärds Dag, ett nyktert demonstrationsmöte i Göteborg. Trots de meningsskiljaktigheter, som präglade den tiden, kom de två rivaliserande ordensgrenarna inom Godtemplarorden överens om att anordna ett gemensamt nykterhetsmöte i Slottsskogen. Maliniterna samlades på Järntorget och Hickmaniterna på Gustav Adolfs Torg. Sedan tågade man till Slottsskogen. Det var 4 000 deltagare vid starten och 10 000 när målet nåddes.

Uppslagsbok för de nykterhetsintresserade

Då Nykterhetsfolkets Kalender härmed presenterar sin första årgång, är det under förhoppning om, att den skall få bli en upplysande och rådgivande uppslagsbok för varje nykterhetsintresserad svensk man och kvinna. Nationaltemplarordens Förlag har åtagit sig ansvaret för detta arbete under förvissning om, att en nykterhetsfolkets egen kalender, med år efter år sammanförda uppgifter om och översikter över allt det, som speciellt intresserar det aktiva nykterhetsfolket, vid sidan av övriga kalendrar, kommer att fylla ett länge känt behov.

Så presenterades 1924 den första utgåvan av Nykterhetsfolkets Kalender, årgång 1925. Redaktionskommittén har, heter det på försättsbladet, bestått av Nils Ekberg, Ernst Larsson och Verner Vall. Ernst Larsson är redan presenterad. Nils Ekberg var vid den här tiden redaktör för NTOs tidning Templarkuriren. Verner Vall var författare och kommunalman i Solna.

År 1931, då den åttonde årgången presenterades, meddelades att Nationaltemplarorden, som så långt varit ensam ansvarig för utgivningen, inbjudit Godtemplarorden, Sveriges Blåbandsförening och Nykterhetsorden Verdandi att bli delägare i Nykterhetsfolkets Kalender. Kalenderkommittén bestod nu av från NTO kamrer Ernst Larsson och redaktör Hilding Lindholm, från IOGT direktör Oskar Franzén och inspektör Axel Sällqvist, från Sveriges Blåbandsförening folkskollärare Axel Nyblom och inspektör Gösta Ahlborg och från Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, redaktörerna Johan Törnfelt och Elis C:son Flodh. Det var en redaktionskommitté av yppersta märke. Ernst Larsson skulle kvarstå som ledamot i kommittén till och med årgång 1950.

År 1951 utökades ägarkretsen med Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Vita Bandet. Den senare organisationen lämnade samarbetet 1958.

I mitten på 1960-talet uppstod det en schism inom nykterhetsrörelsen. Den innebar bl.a. att Nykterhetsorganisationen Verdandi meddelade sitt utträde ur Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling och samtidigt lämnade NOV ägarkretsen kring Blå Boken.

Blå Boken får ny inriktning

I 1932 års upplaga uttrycker de ansvariga en förhoppning om att

… denna uppslagsbok, vilken nu – som förr – ingalunda är begränsad till nykterhetsarbetet utan också vill bli värdig namnet: almanack och uppslagsbok för ideellt och socialt arbete.

Från och med årgång 1934 är kalenderns namn Blå Boken. Kalender för ideellt och socialt arbete. Ytterligare en gång skulle namnet ändras. Det skedde 1968, då namnet blev Blå Boken. Kalender. Årsbok.

I all sin enkelhet var detta initiativ med en kalender för ideellt och socialt arbete en briljant idé. Att i en och samma volym i sammanfattad form få tillgång till färska uppgifter om de folkliga organisationerna, och i nykterhetsrörelsens fall även uppgifter om övriga nordiska länders nykterhetsrörelse, tillgodosåg uppenbarligen ett behov. Boken innehöll också färska uppgifter om alkoholkonsumtionens utveckling, vad som hänt i riksdagen under det gångna året och – det som bland annat gjorde denna kalender unik – välskrivna porträtt av stora män och kvinnor, oftast med anknytning till nykterhet och folkbildning. Därutöver artiklar som än idag är av stort värde för den som till exempel vill veta mer om förbudsomröstningen i Sverige, om förbudet i Amerika, om godtemplarordens öde i Hitlers Tyskland och om folkbildning och amatörteater. Allt endast nämnt som exempel.

För några generationer nykterhetsarbetare var Blå Boken oumbärlig. Almanackan, som var en mycket blygsam del av boken, var nog det som intresserade köparna minst. Det var den höga kvaliteten på bild- och textmaterial som motiverade inköpet. Den som har en serie av Blå Boken – 1925-1976 – har tillgång till en skattkammare med uppgifter som underlättar att skriva och att i vår tid tala om nykterhetsrörelsens bakgrund och historia. Skulle det vara så att du finner att du endast har 50 kalendrar så har du ändå alla som finns. Blå Boken inte kom ut åren 1970 och 1971.

Sidan 1-3 i förteckningen. Resterande sidor återfinns i botten på artikeln.

När Blå Boken fyllde 25 år gav förlaget ut en sammanställning över bland annat de dittills publicerade artiklarna inom ämnena Nykterhetsfrågan, Nykterhetsfrågan i andra länder, Bildningsfrågor, Sociala frågor, Fredsfrågan, Föreningsväsen och under rubriken ”Vägrödjare” biografier över i första hand föreningslivets och folkbildningen stora män och kvinnor.

Här en länk till innehållsförteckningen över åren 1950-1976 : Innehållsöversikt Blå Boken 1950-1976

Bland författarna till dessa biografier återfinnes de främsta skribenterna inom nykterhetsrörelsen och då ska man komma ihåg att vi talar om en tidsepok, då rörelsen hade pennskaft och författare av mycket hög kvalitet.

Det finns bland de cirka 200 artiklar, som publicerades under 25 år, åtminstone en som varje gång jag ser rubriken väcker obehag. I årgång 1929 finns nämligen en artikel av professor Herman Lundborg med titeln ”Om biologisk rasförädling”. Den kan väl endast förklaras med att detta var vid en tidpunkt då nazismen ännu inte fullt ut visat sitt fula tryne och den sociala ingenjörskonstens baksidor inte hade exponerats. Artikeln är dock ett intressant vittnesbörd om en epok, då även demokratins frontkämpar för ett ögonblick tappade greppet.

Genomgående kan man om Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken säga att den höll god kvalitet, men runt 1970, i samband med att upplagan sjönk, och de ägande organisationerna inte ville släppa till pengar, blev årgångarna sämre. I det sammanhanget kan nämnas att den första årgången, 1925, betingade ett pris om 2 kronor och 75 öre. Den sista årgången det är möjligt att på kalendern se priset är 1972. Det är förbluffande lågt, endast tio kronor och 1972 var boken även belagd med moms, som alltså ingick i priset.

Utgivningen under 1970-talet, fram till slutet 1976, var en samproduktion med Tidens Kalender. Innehållet blev med några undantag ointressant. Till undantagen hör ett par artiklar 1973 och 1974 av folkhögskoleläraren och rektorn vid Wendelsbergs folkhögskola, Arne Svensson. Det ska också noteras att Arne Svensson var ansvarig redaktör för de utmärkta årgångarna 1951–1955.

Till dig som läser detta: gör vad du kan för att åt eftervärlden – och dig själv – rädda så många exemplar som möjligt av Blå Boken. Ta den tid som behövs för att i varje fall bläddra dig genom de 50 årgångarna och markera vad du finner värt att läsa. Exemplar av Blå Boken finns att köpa på antikvariat och websites som säljer begagnade böcker.

Blå Boken var resultatet av ett fruktbärande samarbete inom nykterhetsrörelsen. Skulle det idag vara möjligt att ge ut en årlig publikation som speglar utvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet och de frivilliga organisationernas arbete?

Går det att göra något sådant då det som en gång kallades folkrörelsearbete har blivit ett otydligt inslag i den grå massa som kallas civilsamhälle?

***

Ernst Larsson hade en unik kombination av egenskaper som gjorde det han föresatte sig möjligt att genomföra. I en biografi i Blå Boken 1951, författad av Hilding Lindholm, ges ett intressant porträtt av mannen som i slutet av 1800-talet startade som bryggarpojke och slutade bland annat som verkställande direktör för ett av nykterhetsrörelsen ägt tryckeri och förlag efter att ha varit den ansvarige organisatören bakom nykterhetsvännernas opinionsbildande insatser i samband med förbudsomröstningen 1922.

Det är ingen tillfällighet att biografin över Ernst Larsson placerats under huvudrubriken ”Vägrödjare”. Ernst röjde väg och han asfalterade den.

Bertil Lindberg

Litteratur

Accent nr 4/1965.

Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken årgångarna 1926-1976 jämte särtryck med innehållsöversikt för åren 1925-1949.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Härutöver har uppgifter hämtats på nätet, bland annat beträffande DKSN, numera Hela Människan.

Julfirande på Tunnelgatan

Postat den 24 december 2015

Svara

Vad passar bättre så här i juletider än att dela detta radiofynd från 1945. Det är en ögonblicksbild från ett julfirande hos godtemplarna i Viktoriasalen i Stockholm. Nästan 300 personer var där på julafton. Många har familj och vänner i andra delar av Sverige eller till och med i andra länder. Intresset att få delta var stort!

För er som missade programmet i P1s ”Avgörande ögonblick” den 23 december, så kommer här är en länk till inslaget: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/651956?programid=1602

Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19. En pampig sal som rymt många fantastiska möten och framträdanden av de mest kända och berömda debattörer och talare det här landet har haft.

Huset revs i slutet av 1960-talet i samband med citysaneringen, men det är en historia som vi får anledning att återkomma till.

Med detta säger vi God Jul!

Mannen med den gyllene armen

Postat den 5 december 2015

Svara

På onsdag i veckan som kommer (9 december) visas i SVT 1 kl.14.35 en film som varmt rekommenderas. Filmens namn är Mannen med den gyllene armen. Den hade premiär i Sverige 1956 och för oss som såg den gjorde den intryck. Jag kan fortfarande minnas filmen på ett sätt som få filmer kan konkurrera med. Jag tror att för många av oss som såg filmen var detta den första mera konkreta bilden av narkotika och narkomani. Frank Sinatra har huvudrollen. Otto Preminger är regissör.

Det är NHS-medlemmen Jan Malmstedt som tipsat om filmen och han gör det bl a mot bakgrund av sitt pågående arbete med en bok som har arbetstiteln ”Narkotika i kiosken – Narkotika och narkomani i kioskdeckare och populärkultur 1929-1989”.

Jan gör i mejl till undertecknad ett viktigt påpekande: ”När det svenska problemet uppdagades på 1960-talet, föreställde sig många – omedvetet – att narkomani hade heroinismens yttringar.”

Vem är då Jan Malmstedt? Ett sätt att beskriva honom är att han fanns i kretsen kring Nils Bejerot och var och är aktiv i RNS. Om du tittar på den här länken http://www.fritanke.se/bok/narkotikan-medierna-och-ideerna-som-tande-debatten/ får du ytterligare information och dessutom tillfälle att ta del av en annan bok av Jans hand, Idéerna som tände debatten.

Notera den 17 mars 2016 i din almanacka. Då kommer Jan Malmstedt att föreläsa inom ramen för Det goda samtalet, arrangerat av Nykterhetshistoriska Sällskapet.

Bertil Lindberg

Var logerna i Göteborg eller Karlsson i Sala först?

Postat den 3 december 2015

Svara

Detta är en översiktlig berättelse om försäkringsrörelser inom nykterhetsrörelsen perioden cirka 1880–1997. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande. Uppgifterna grundar sig i stor utsträckning på Nykterhetsfolkets Kalender med början 1925 och senare Blå Boken, Kalender för ideellt och socialt arbete. En intressant sak med försäkringsföreningarna är att de även hade lokala avdelningar. Nuvarande medlemmar i lokalföreningarna kan alltså i de lokala och regionala arkiven ta del av vad som gjordes hemmavid inom den här sektorn. Den lokala föreningsverksamheten var alltså inte begränsad till vad som utspelade sig i logerna, templen, blåbandsföreningarna etc.

Var logerna i Göteborg eller Karlsson i Sala först?

Frågan gäller var i godtemplarlandet som den första sjuk- och begravningskassan inrättades. I uppsatsen ”De första godtemplarlogerna i Göteborg” berättar författaren Leif Sjögren att sjuk- och begravningskassor instiftades tidigt. Vollrad Karlsson i Sala uppmanade i tidningen ”Svenska Good Templar” logerna att bilda sjuk- och begravningskassor. Själv var han en föregångare. Nykterhetsrörelsens idé om broderskap gjorde att idén om självhjälpsföreningar – givetvis utan privat vinstintresse – för medlemmarna fick fäste och under år framöver utvecklades till en omfattande verksamhet för att 1997 helt upphöra. Hur denna verksamhet i detalj utformades och vad den betydde under 115 år går inte att beskriva på det utrymme som är tillgängligt. Det är i sig ett forskningsprojekt.

Vid den Hickmanska* ordensgrenens storlogemöte den 10 april 1882 i Jönköping väcktes tanken på vad som kallades en ”själfhjälpsförening”. Förslagsställare var rektor P. J. Bäckman, Kristinehamn. Vid den Malinska* ordensgrenens möte i Göteborg den 8 augusti samma år förelåg förslag om ”inrättande af en lifförsäkringsförening bland medlemmarna”. Ännu tidigare väcktes tanken av Vollrad Karlsson, som i den Malinska grenens tidning Svenska Good Templar nr 5 1882 uppmanade logerna att bilda sjuk- och begravningskassor.

Vollrad Karlsson (den kortare av dem) tillsammans med Olof Bergström. Fotot sannolikt taget 1883 i Kearney, Nebraska

Lite är skrivet om Per Vollrad Karlsson, som föddes den 11 december 1859 i Sala. Apotekarsocieteten i Stockholm uppger att Vollrad Karlsson 1881 utexaminerades som pharmacie studiosus, vilket ungefär svarar mot våra dagars receptarie.

Det mest troliga är att det var just 1881 som Vollrad Karlsson, som var en mycket aktiv medlem i IOGT i Sala, tog initiativet till Sala Godtemplares Sjuk- och begravningskassa. I den tidigare nämnda artikeln berättar han om sjukdomar som kan drabba var och en av oss.

Artikeln innehåller också i stort sett alla de argument som senare skulle komma att användas i de försäkringsinitiativ som togs av olika nykterhetsorganisationer. Vollrad Karlsson säger bland annat att det blir billigare, eller i varje fall bättre villkor, om man väljer en sjuk- och begravningskassa med enbart absolutister jämfört med medlemskap i en kassa med en ”… blandning af få nykterhetsvänner, mest måttlighetssupare och drinkare.” Vollrad Karlssons maning nådde ut till en organisation där merparten av medlemmarna tillhörde de mindre bemedlade och detta skedde långt före det vi känner som välfärdssamhället.

Nykterhetsrörelsen var inte ensam om att initiera försäkringsrörelser. Det togs många initiativ i den vägen under 1800-talet och detta tidigare än vad som skedde inom nykterhetsrörelsen. Frågan har belysts bland annat i Torkel Janssons bok Adertonhundratalets associationer. Sammantaget skulle dessa initiativ, som så mycket annat som började inom associationerna och senare inom folkrörelserna, så småningom tas över av stat, landsting och kommuner. Men det var i tid långt dit.

Försäkringsverksamhet var inte självklar inom IOGT

Före den historia som berättas finns det alltid en historia, som i sin tur föregås av ytterligare en historia. Nästan 40 år före Vollrad Karlssons initiativ 1881 bildades i New York i Amerika en organisation som fick namnet The Order of the Sons of Temperance. Det var en ömsesidig sjuk- och begravningskassa, som av sina medlemmar krävde helnykterhet. Inträdesavgiften var två dollar, som vid den tiden motsvarade en veckolön för en genomsnittlig arbetare. Därutöver betalade medlemmarna en avgift om 6 cent i veckan.

The Sons of Temperance var en orden med hemliga ritualer, lösenord, särskilda handslag och regalier. Organisationen hade förgreningar i Kanada, Storbritannien och Australien. The Sons of Temperancce utgör en av de grundstenar på vilka IOGT skulle komma att byggas med början år 1851.

Som så ofta, i varje fall i den tidens rörelser, kom det en motreaktion och den riktades just mot försäkringstanken. Den som svarade för detta var en Nathanael Curtis 2), som blev medlem i IOGT endast ett par dagar efter dess start 1851 i Amerika. När Curtis 1852 valdes till ordförande i IOGT slog han fast två principer för den nya organisationen. Den första var att orden skulle vara öppen för kvinnor och den andra att den inte skulle erbjuda försäkringar, alltså inte fungera som en självhjälpsförening på sätt som the Order of the Sons of Temperance gjorde. Skälen för det senare ställningstagandet var att en självhjälpsförening skulle utestänga de fattiga och därtill kvinnor, som ofta inte hade egna inkomster.

Mycket riktigt ledde detta i in tur till en motreaktion, men det skulle dröja ungefär 30 år och det var en svenskättling, bosatt i New York, som reagerade. Hans namn var Adolph Peterson 3) och som en protest, kanske främst mot det rituella arbetet inom IOGT, bildade han 1883 The Order of Templars som, utöver nykterhetsfrågan, även tog upp idén om livförsäkringar till medlemmarna. Templarorden presenterades som en demokratisk, modern och billig orden. Genom att ta bort en del av ordenglittret och avgifterna till högre loger skulle medlemsavgifterna bli lägre än inom IOGT, utlovade man. Det man inom IOGT i Sverige kallade loger blev tempel i Petersons the Order of Templars. Organisationen överfördes till Sverige och det första templet bildades den 3 februari 1884 i Göteborg. Templet fick namnet Emanuel och riksorganisationens namn blev Templarorden, TO. Det hör till bilden att Emanuel var vad vi kan kalla en kidnappad IOGT-loge, tillhörig den Hickmanska grenen. Överorganisationen kallades Sveriges Stortempel och ett sådant instiftades i Göteborg den 23 november 1885.

Templarorden orsakar avundsjuka

Templarordens försäkringsverksamhet inleddes 1885. Det första försäkringsbrevet utfärdades den 26 mars 1886. Verksamheten startade med 72 medlemmar, som anslöt sig till vad som kallades en ömsesidig hjälpfond. Redaktören Axel Severin blev 1887 medlem i Templarorden och dess sjuk- och begravningskassa i Oskarshamn. Severin insåg att verksamheten måste breddas för att överleva och han tog därför 1891 initiativet till Kalmar läns Templares sjuk- och begravningskassa. 1889 var antalet anslutna till fonden cirka 5 000.

Ej heller den utvidgningen bedömdes vara tillräcklig, varför man i juni månad 1892 utvidgade verksamheten till att omfatta alla nykterhetsvänner i hela landet. Den nya kassan fick namnet Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa.

Tio år efter starten var ungefär hälften av Templarordens medlemmar, cirka 16 000, försäkringstagare i den egna fonden. Man kan konstatera att Templarordens försäkringsverksamhet hade en medlemsbevarande effekt. Den effekten var betydelsefull med tanke på den enorma omsättning av medlemmar** som den tidiga nykterhetsrörelsen utmärktes av. 1907 ombildades hjälpfonden till Understödsföreningen Templarordens Försäkringsförening.

1922, när Templarorden och Nationalgodtemplarorden slogs samman och blev Nationaltemplarorden, NTO, ändrades namnet till Understödsföreningen Nationaltemplarordens Försäkringsförening, UNF. Carl Gustaf Ekman, som åren 1926-1928 och 1930-1932 var landets statsminister, kombinerade denna och tidigare uppgifter inom svenskt samhällsliv med att också vara en drivande kraft i dåvarande UNF.

Templarordens försäkringsverksamhet upplevdes som besvärande av ledningen för IOGT. Inom IOGT, som hade etablerats i Göteborg den 5 november 1879, väcktes då tanken att starta ett eget försäkringsbolag. Vid storlogemötet 1888 i Malmö förelåg ett sådant förslag i motionsform. Upphovsman var Oskar Eklund 4). Han ansåg det nödvändigt att även i försäkringsfrågan ta upp konkurrensen med Templarorden.

Försäkringsfrågan kom dock i skymundan vid det här tillfället eftersom mötet 1888 dominerades av de motsättningar som ledde till den splittring som blev det bestående resultatet av sammankomsten. Ett stort antal medlemmar lämnade IOGT och efter ett tag bildade de Nationalgodtemplarorden, NGTO. Detta var inte det enda problemet för IOGT. 1887 hade de två stridande grenarna av IOGT – den Hickmanska respektive den Malinska – förenats vid ett möte i Stockholm. Den föreningen ledde till stora interna motsättningar och det var bl a dessa som resulterade i att rörelsen splittrades. Det var alltså en i grunden skakad rörelse som 1889 startade Godtemplarordens Självhjälpsförening, som 1916 omorganiserades till Livförsäkringsbolaget I.O.G.T. och som 1928 gick upp i försäkringsbolaget Balder. Drivande kraft även efter att storlogemötet fattat sitt beslut var den allestädes närvarande Oskar Eklund.

Vid sidan av godtemplaren Eklunds initiativ på försäkringsområdet verkade inom IOGTs verksamhetssfär även Sveriges Godtemplares Sjuk- och Begravningskassa. Denna kassa bildades den 1 augusti 1897.

Nationalgodtemplarorden, som alltså var en utbrytning ur IOGT, bildade 1891 Nationalgodtemplarordens Självhjälpsförening Framåt. 1913 ändrade den namn till Absolutisternas Understödsförening Framåt.

1896 bildades Blåbandisternas Lifförsäkring, som 1903 bytte namn till Självhjälpsföreningen Blåbandisternas Lifförsäkring, som senare skulle byta namn till Blåbandisternas Understödsförening. 1923 hade föreningen 3 370 medlemmar. 1929 uppgick föreningen i Allmänna Livförsäkringsbolaget Oden.

År 1900 tillkom så dels Sjukkassan Verdandi, dels också Understödsföreningen Verdandi.

Denna omfattande och ständigt föränderliga värld av understöds- och självhjälpsföreningar inom nykterhetsrörelsen tillkom i syfte att rekrytera medlemmar, men naturligtvis också för att erbjuda medlemmarna vad man ansåg vara rättvisa försäkringar, som tog hänsyn till att människor som levde helnyktert utgjorde en bättre risk. Den som tillämpar en helnykter livsstil är försiktigare och skötsammare även i andra avseenden. Detta var en iakttagelse som gjordes tidigt.

Möjligheterna, liksom skälen för dessa föreningars existens, slogs undan när alla dessa initiativ så småningom ledde till att sjukförsäkring blev en statlig angelägenhet. Begravningskassor finns fortsatt kvar, dock inte någon i nykterhetsrörelsens regi.

UNF levde längst

Den sjuk- och begravningskassa inom nykterhetsrörelsen som längst var i verksamhet var Understödsföreningen Nationaltemplarordens Försäkringsförening, UNF. 1957 togs administrationen över av Försäkringsbolaget Ansvar och föreningen öppnades för övriga medlemmar i nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. I samband med sammanslagningen av IOGT och NTO 1970 fick verksamheten, som alltså sköttes av Ansvar, ett nytt namn, Försäkringsföreningen Nykterhet och Ansvar, FNA. Förkortningen UNF, blev därmed ledig och kunde utan hinder övertas av Ungdomens Nykterhetsförbund.

Det var ingen tillfällighet att sjuk- och begravningskassorna inom nykterhetsrörelsen kom till i stor skala under 1890-talet. Den utlösande faktorn var att Templarorden kom till Sverige med bl.a. idén om försäkringar för helnyktra. Men det ska också ses mot bakgrund av att vid den här tiden hade verksamheten inom nykterhetsorganisationerna stabiliserats efter att ha upplevt en omvälvande tid, som tog sin början när IOGT nådde Sverige 1879. De värsta striderna och motsättningarna inom rörelsen tonades ner under 1890-talet och krafterna kunde ägnas åt mer konstruktiva idéer.

Försäkringsidén blev en framgång. 1923, då nykterhetsrörelsens hade cirka 260 000 medlemmar, var cirka 110 000 av dem även medlemmar i någon av rörelsens självhjälpsföreningar. Antalet lokala avdelningar i dessa föreningar uppgick till cirka 2 500.

Nyktra motorförare kräver lägre försäkringspremier

Vollrad Karlssons ord från 1882 i Svenska Good Templar och Templarordens framgångar togs alltså på allvar även av de övriga, tidiga nykterhetsorganisationerna. Det sista ekot av Vollrad Karlssons maning hördes 1926 då Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, bildades. Vollrad Karlsson hann inte se en bil innan han dog 1887 i Gothenburg, Nebraska.

Idén om en särskild nykterhetsorganisation för motorförare väcktes i juli månad 1926 av skolöverstyrelsens konsulent för nykterhetsundervisning, fil dr Thorild Dahlgren. Detta skedde vid en utbildningskurs på Önnestads folkhögskola, anordnad av dåvarande Centralförbundet för nykterhetsundervisning, CFN. Innan kursen var slut hade ett 20-tal närvarande bilägare beslutat att bilda en nykterhetsorganisation för motorförare.

En interimstyrelse, under ledning av J. L. Olsson i Vallsta, tillsattes. Uppgiften för denna styrelse var att förbereda ett konstituerande möte, då det som först kallades Sveriges Motorförares Helnykterhetsförbund skulle bildas. När den konstituerande kongressen hölls i juni 1927 i Stockholm beslutades att namnet skulle vara Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF.

En av de drivande krafterna vid bildandet av MHF var Simon Fredriksson från Ödeshög, som senare stolt visade upp bevis på att han var MHFs medlem nr 1. Fredriksson hade redan 1926 varit med om att bilda en MHF-avdelning i Ödeshög. 1928 blev han ordförande i avdelningen. När förbundet konstituerades den 19–20 juni 1927 i Stockholm valdes Fredriksson till sekreterare, en post som han skulle inneha under lång tid framöver. Ordförande blev J. L. Olsson i Vallsta. I mötet, som hölls i Victorisalen i godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm, var ett 50-tal intresserade personer närvarande.

Medlemsantalet var vid den konstituerande kongressen 1 015 och ökade under kongressdagarna med cirka 200. Sent 1927 var medlemsantalet 2 005. Med tanke på antalet bilägare i landet vid den här tiden var detta ett enastående resultat.

En av de första frågor som togs upp inom förbundet var hur man skulle kunna tillförsäkra medlemmarna goda och, med tanke på den lägre skaderisken, rättvisa försäkringsvillkor. 1928 slöts ett avtal mellan MHF och Sveriges Trafikägares försäkringsbolag Trafik. Avtalet innebar lägre premier och en årlig bonus för MHF-medlemmarna. En viktig del av överenskommelsen var att bolaget skulle föra statistik över riskfördelningen inom bolaget, varvid MHF-arna skulle utgöra en egen grupp.

Stegen mot ett eget försäkringsbolag

Det här var ett första steg på vägen mot det som hägrade för de mest visionära inom förbundet: ett eget försäkringsbolag. Detta ska ses mot bakgrund av att 1929 förelåg vid kongressen en motion i vilken föreslogs att MHF skulle bilda ett eget försäkringsbolag. Motionen avslogs. Två år senare tillsatte MHFs styrelse en kommitté med uppgift att utreda frågan. Ledamöter i denna var ordföranden J. L. Olsson, förbundssekreteraren Simon Fredriksson och notarien Bertil Ager. Utredningen föreslog bildandet av ett försäkringsbolag och det blev styrelsens beslut.

För att få starta ett försäkringsbolag krävdes vid den här tiden dels ett garantikapital om 200 000 kronor (i dagens penningvärde cirka 6 miljoner kronor), dels också ett försäkringsbestånd om 500 fordon. För att få ihop det nödvändiga kapitalet bildades en ekonomisk andelsförening m.b.p.a.*** Detta skedde under den ekonomiska depression som världen upplevde vid den här tiden och som i Sveriges fall förvärrades av Kreugerkraschen. Till detta att statsministern och nykteristen C.G. Ekman under den här tidsperioden tvingades avgå på grund av beskyllningar om ett mutbrott, som han sannolikt aldrig begick och som hade anknytning till just Kreuger.

Andelsföreningen lyckades få ihop det nödvändiga garantikapitalet och kunde dessutom visa att man hade nästan dubbelt så många fordonsförsäkringar som krävdes, närmare 1 000.

Den 18 december 1931 beviljade kungl. Maj:t koncession för Motorförarna – ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra.

Motorförarna började sin verksamhet den1 januari 1933. Vid bolagsstämman, som hölls den 6 december 1932, valdes till bolagets styrelse riksgäldsfullmäktige Gustav Andersson, Rasjön, ordförande, J. L. Olsson vice ordförande och Simon Fredriksson, Bror Gustav Bylund, Harry Gunsjö, David Haglund och John P. Frykholm till ledamöter. Till direktion utsågs Andersson, Bylund och Fredriksson. Bror Gustav Bylund blev bolagets verkställande direktör. Samtidigt startade vad som kallades Nykterhetsfolkets Medlemsskydd, som förmedlade olycksfallsförsäkringar till nykterhetsorganisationernas medlemmar. Denna verksamhet bedrevs i nära anslutning till Motorförarna.

I mitten Bror Gustav Bylund. På hans vänstra sida Simon Fredriksson. Mannen till höger okänd.

Vid MHFs kongress 1934 utsågs Thorild Dahlgren, mannen som kläckte idén om en särskild organisation för helnyktra motorförare, till hedersledamot i förbundet. Vid samma tillfälle gjordes ett viktigt uttalande:

Ehuru detta bolag tillkommit på initiativ av några av förbundets ledande män, kommer det att i alla avseenden stå oberoende av förbundet, liksom förbundet står oberoende av bolaget.

Medlemsbasen utgjordes i stor utsträckning av medlemmar i de övriga nykterhetsorganisationerna och väckelserörelsens samfund.

Så här långt bygger framställningen på faktiska uppgifter. Det finns en annan version av hur det gick till när idén om ett försäkringsbolag för helnyktra motorförare väcktes. Den versionen berättas i ett kommande inlägg med namnet Var Motorförarna John Länsbergs idé?

Motorförarna byter namn till Ansvar och breddar verksamheten

Försäkringsbolaget Motorförarna överlevde andra världskriget. Till och med att 1943 vidgades koncessionen att omfatta även olycksfalls-, ansvarighets- och garantiförsäkring.

1954 bytte bolaget namn till Ansvar och försäkringsverksamheten breddades, först nationellt och sedan internationellt. Bror Gustav Bylund, som blev verkställande direktör 1933, fortsatte med den uppgiften till 1957. Året därpå övertogs den av Gunnar Nelker.

Ansvar kom under lång tid att bidra med insatser som nykterhetsrörelsen inte hade ekonomisk kapacitet till. I uppmärksammade annonskampanjer lyftes den helnyktra livsstilen fram och bolaget tog initiativ till livsstilsundersökningar, bl a som underlag för bolagets egna expansionsplaner och inriktning.

Bolagets verkställande direktör, Gunnar Nelker, betydde mycket för bolagets ansträngningar att bättre förstå det samhälle där nykterhetsrörelsen verkade. Med början under 1960-talet startade bolaget ett projekt som fick namnet Idé på sikt och som avkastade ett stort antal skrifter. Bakgrunden till detta initiativ var bolagets farhågor för utvecklingen generellt inom folkrörelserna, och då givetvis särskilt nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Det fanns tecken på att de folkliga rörelserna framöver skulle möta stora svårigheter. Gunnar Nelker medverkade till att synliggöra detta.

Det fanns i allt detta goda som gjordes med Ansvar som initiativtagare ett problem som sällan har lyfts fram. Den demokratiska formen till trots – Ansvar var ett ömsesidigt bolag med representation från organisationerna i ledningen – var det många som upplevde att bolaget och nykterhetsrörelsens organisationer inte riktigt nådde fram till varandra. MHF var ett naturligt undantag. Ansvar blev en släkting som många tyckte levde ett eget liv och inte fullt ut förstod nykterhetsrörelsens problem och förutsättningar för det praktiska arbetet. Problemet förvärrades när det under 1990-talet visade sig att Ansvars ledning inte förstod att för många inom nykterhetsrörelsen var valet av Ansvar som försäkringsbolag i första hand en lojalitetshandling. Det som har sagts så här långt är emellertid inte det som förklarar varför Ansvar till slut fick ge upp. Det handlade i allt väsentligt om att den helnyktra sektorn kraftigt försvagades.

Till Ansvars initiala framgångar medverkade givetvis i hög grad den explosionsartade utvecklingen vad gällde bilägande under 1950- och 60-talen. Sedan bidrog också i stor utsträckning till den goda utvecklingen av Ansvar de försäkringsinnovationer som bolaget stod för.

MHF och försäkringsbolaget Ansvar kom på ett fruktbart sätt att betinga varandra. Samtidigt som MHF på 1960-talet krafigt expanderade medlemsmässigt, tappade de ”gamla” nykterhetsorganisationerna medlemmar. 1964 hade den samlade nykterhetsrörelsen 353 993 medlemmar i de vuxnas organisationer. Under en tid kunde MHFs framgångar balansera de ”gamla” nykterhetsorganisationernas medlemsförluster. Det var på 1960-talet som, när nykterhetspolitiken blev alkoholpolitik, landet fick en politik som såg mer till alkohol- än nykterhetsintresset som nykterhetsrörelsen, till en början sakta och sedan allt mer accelererande, förlorade medlemmar och inte kunde rekrytera tillräckligt många nya medlemmar för att täcka förlusterna.

Den helnyktra sektorn krymper

Samtidigt med detta försvagades succesivt den helnyktra livsstilen även inom frikyrkorna, bland annat som en spegelbild av de förändringar som skedde i samhället i stort.

Det hade en gång varit självklart att medlemskap i en frikyrkoförsamling automatiskt innebar om inte helnykterhet så i varje fall en mycket restriktiv hållning till alkohol. Situationen förändrades snabbt under andra halvan av 1900-talet och 1998 tog frikyrkorörelsen konsekvenserna av utvecklingen och De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, namnändrades till Hela Människan. Det beslutet togs sedan man kommit fram till att:

I stället för att tidigare ha arbetat på helnykterhetens grund skulle arbetet nu ske utifrån en kristen människosyn med Jesus Kristus som förebild och kraftkälla.

Detta var i princip slutet på det nykterhetspolitiska äktenskap mellan nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, som organisatoriskt inleddes några år före förbudsomröstningen 1922. Försäkringsbolaget Ansvar bidrog till att underhålla en plattform för samverkan mellan två klassiska folkrörelser och som under många år hade ett fruktbart samarbete.

Nykterhetsrörelsens tillbakagång kan belysas med följande siffror. Som tidigare konstaterats hade nykterhetsrörelsen 1964 cirka 354 000 medlemmar. 1979 var siffran 250 000 medlemmar. År 2000 hade den skaran krympt till 150 000. 2015 räknar nykterhetsrörelsen in cirka 75 000 medlemmar.

Ansvars försök att finna nya marknader hade begränsad framgång och till slut stod det klart för bolagets ledning att det inte fanns tillräckligt underlag för ett eget försäkringsbolag med den helnyktra sektorn som bas. 1997 gick Ansvar samman med försäkringsbolaget Salus och bildade SalusAnsvar, med Ansvar som minoritetsägare. Efter en del turer, som inte ska redovisas här, blev SalusAnsvar 2013 en del av försäkringsbolaget Folksam.

Slutet på sagan blev alltså att, cirka 115 år efter att Vollrad Karlsson presenterat sin idé i Svenska Good Templar, och cirka 65 år efter att några handlingskraftiga män bildade försäkringsbolaget Motorförarna, tog orken slut. Ansvar – det som fanns kvar – blev alltså en del av försäkringsbolaget Folksam, vilket får betecknas som en ironi. Den strid som Folksam tidigt i Ansvars liv startade slutade på sitt sätt med seger för det dominerande försäkringsbolaget.

Det var inte särskilt gentlemannamässiga metoder som Folksam använde i kampen mot de helnyktras försäkringsbolag. Folksam använde sina ekonomiska muskler på sätt som tvingade Försäkringsinspektionen att ingripa och tillrättavisa Folksams ledning. Detta skedde efter att bolaget i början av 1960-talet infört nykterhetsrabatter i bilförsäkring med upp till 30 procent, vilket försäkringsmässigt inte kunde försvaras. Rabatterna sänktes, efter Försäkringsinspektionens ingripande, till tio procent men, som Åke Lindgren konstaterar i boken Rörelse i tiden, Folksam uppnådde sitt mål, nämligen att minska tillströmningen av kunder till Ansvar.

Det var för övrigt vid den här tiden som Folksam hade en annonskampanj där texten löd ”Den som känner ansvar tar Folksam”.

Det här var inte en kamp som utspelades endast mellan försäkringsbolagen Ansvar och Folksam. Den fördes även inom IOGT, senare IOGT-NTO, där majoritetens sympatier fanns hos Ansvar, men där den stridbare distriktsordföranden i Norrbotten, tillika ledamoten av IOGTs förbundstyrelse (Verkställande Rådet), Sixten Pettersson från Älvsbyn, med stöd av Norrlandsdistriktens samarbetskommitté etablerade kontakt med Folksam och även erhöll ekonomiskt stöd från det hållet.

Det fanns även andra inom nykterhetsrörelsen som upplevde problem med dubbla lojaliteter. De flesta valde att i tysthet lösa dessa. Ett sådant exempel var Manfred Holmqvist i Malmö, som var ledamot av IOGTs Verkställande Råd, men fann att det kunde inte, med hänsyn till närheten till Ansvar, kombineras med uppgiften som assuransdirektör i försäkringsbolaget Skåne-Malmö.

Försäkringsbolaget Ansvar är borta, men nykterhetsrörelsen, eller ska man säga nykterhetstanken, står inte lottlös. De 200 000 kronor som samlades in i början av 1930-talet (och som återbetalades till insättarna) för att möjliggöra bildandet av försäkringsbolaget Motorförarna, har nu blivit ett kapital om drygt 250 miljoner kronor, som förvaltas av stiftelsen Ansvar för Framtiden, SAFF.

Så här beskrivs ändamålet med SAFF:

Stiftelsens syfte är att främja nordiskt samarbete och vetenskaplig forskning rörande den helnyktra livsstilen och opinionsbildning för denna samt att med denna inriktning främja vård och uppfostran av barn.

Det är sällan ett misslyckande ger ett så gott ekonomiskt resultat. Framtiden får utvisa om Stiftelsen Ansvar för Framtiden kan medverka till att helnykterhetstanken lever vidare och får förnyad kraft.

Bertil Lindberg

*1876 splittrades IOGT i Amerika på vad som kallades the negro question. Den gren som inte ville acceptera färgade i sina loger kallades den Hickmanska efter ledaren John James Hickman, alternativt den amerikanska grenen. Den gren som menade att alla, oavsett hudfärg, skulle vara tillsammans kallades den Malinska efter ledaren Joseph Malins. Malins var bosatt i England och den ordensgrenen kallas därför också den engelska grenen. När IOGT kom till Sverige 1879 fick även vi här i landet en negerfråga. Båda ordensgrenarna etablerade sig och bekämpade varandra fram till 1887, då de förenades vid ett möte i Stockholm.

**Med begränsat personligt ansvar.

***I Oskar Peterssons ordenhistorik Goodtemplarordens i Sverige historia berättas att åren 1890–1902 (tretton arbetsår) hade nära 250 000 personer uteslutits, 12 000 varje år på grund av löftesbrott. Fler än 140 000 under den angivna perioden utgått på egen begäran. Trots dessa dystra siffror ökade dock medlemsantalet.

1)Olof Bergström, mannen som införde vad Ernst Herman Thörnberg kallade den moderna nykterhetsrörelsen i Sverige, IOGT 1879, kom i kontakt med Vollrad Karlsson och resultatet blev att Karlsson följde med Bergström över Atlanten till Nebraska, USA. De reste från Malmö den 28 april 1882. Karlsson stannade i staden Kearney i Nebraska medan Bergström fortsatte västerut till den plats där han skulle grunda staden Gothenburg. I Svenska Good Templar nr 16 1882 är en notis införd där Vollrad Karlsson avtackas för sina insatser för Godtemplarorden i Sala. Hösten 1883 kommer Vollrad Karlsson till Gothenburg. Han kallar sig numera doktor och öppnar en drugstore i staden, utnämns till biträdande postmästare, blir delägare i Bergströms mäklarföretag, utnämns till notarius publicus och är sekreterare i The Platte River Bridge Co. Karlsson avled den 17 oktober 1887, endast 28 år gammal.

2) Nathanael Curtis hade som alkoholmissbrukare blivit medlem i the Washington Temperance Society (Washingtonrörelsen) och the Order of the Sons of Temperance. Curtis var vid tidpunkten då han blev medlem i IOGGT 49 år gammal, bagare och tillika hotellvärd. Han var medlem i Forest City Lodge i Ithaca i staten New York.

3) Adolph Peterson var handlingskraftig och, sägs det ofta i historieskrivningen, en intrigör. Peterson föddes 1851 i Gräfve i Örebro län. Han emigrerade till Amerika 1869. Han blev medlem i IOGT i USA 1872. Han översatte IOGTs ritual och konstitution till svenska och bildade 1873 i New York världens första svenskspråkiga IOGT-loge.

4) Oskar Eklund, född 1861, död 1940, var sin tids meste godtemplare. Därutöver var han den som 1883 introducerade vad som idag är Sveriges Blåbandsförbund genom att starta Sveriges nu äldsta nykterhetstidning, Blå Bandet. Eklund kom även att spela en betydelsefull roll för Tempel Riddar Orden, TR, i Sverige och i Norden. Han blev medlem i IOGT i Arboga 1880, två månader efter att orden kommit till Sverige. Året därpå invaldes han i storlogens verkställande råd och där skulle han stanna i 45 år. Eklund är utförligt beskriven dels i Svensk biografiskt lexikon, dels också i Blå Boken 1933.

Litteratur

Fahey, David M; Temperance och Racism. 1996

Jansson, Torkel; Adertonhundratalets associationer. 1985

Kreutz, Jeanette; Lanthandel (affärsrörelse) i Ödeshög och St Åby under perioden 1888-1846.C-uppsats. Årtal okänt.

Lindberg, Bertil; Det måste bli annat av sa, Olof Bergström.1991

Lindgren, Åke; Rörelse i tiden. 2001

Lindqvist, Britt-Marie; 70 år i trafiksäkerhetens tjänst. 1996

Länsberg, Olle; Skilsmässa. 1961

Petersson, Oskar; Goodtemplarordens i Sverige Historia. 1903

Sjögren, Leif; De första godtemplarlogerna i Göteborg. 1969

Sterner, Fred W; Från 30 till 30 000. MHF 1926-1951. 1951

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979

Svenskt Biografiskt lexikon.

Blå Boken; kalender för ideellt och socialt arbete.

Nykterhetsfolkets kalender.

Härutöver har uppgifter inhämtats från nätet.

Hilding Johansson – demokrati och politik

Postat den 2 november 2015

Svara

Reflexioner över boken Hilding Johanssons bok Memoarer – demokrati och politik (Hjalmarson & Högberg)

Korta meningar. Inte ett ord för mycket. Inga överdrifter. Inga kraftord. Inga förstärkningsord. Saklig. Med andra ord en väldigt Hilding Johanssonsk bok.

Innan Hilding (född 1915) gick bort 1994 hade han med sin för nästan alla oläsliga handstil skrivit en berättelse om sig själv och sitt i vid mening politiska arbete, dock som en annorlunda form av memoarer. Hustrun Ulla tog på sig uppgiften att skriva ut anteckningarna och 2013, nitton år efter hans död, kom Hildings memoarer av trycket. Det närgånget personliga tar inte stort utrymme i boken, utöver att läsaren får en bild av en uppväxt, en skolgång och en bildningsresa under svårigheter som vi, välfärdens barn, har svårt att föreställa oss och att den tiden ligger så nära.

För oss som lärde känna Hilding stod det klart att det här var en man som inte tog några genvägar. Kanske att han rentav uppfattades som lite udda samtidigt som han vann respekt för sitt enorma vetande och kunnande. Hur stort materialet än var – vi talar om Hildings djupa engagemang i godtemplarrörelsen och som socialdemokrat i Trollhättans kommun, i landstinget och sedan i riksdagen – nog tog sig Hilding igenom det och kom ut på andra sidan och levererade en översiktlig berättelse och förklaring.

Hildings nykterhetsbana startade 1929 i IOGT-logen Valkyrian i Skoftebyn utanför Trollhättan. Ungefär samtidigt blev han medlem i det som då hette SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben på orten. I mitten på 1930-talet blev Hilding även medlem i SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Vi talar om en tid då ungdomsrörelserna i vårt land blomstrade.

Hildings stora genombrott kom 1947 då han, endast 32 år gammal, lade fram sin doktorsavhandling med titeln Godtemplarrörelsen och samhället. Det var ett arbete han skrev samtidigt som han var folkhögskolelärare och aktiv på förbundsnivå i SGU och under ett par år även förbundets ordförande. Allvaret och målmedvetenheten kunde ingen missa. Från Hildings tid som förbundsordförande i SGU årent runt 1945 berättade hans styrelsekollegor att när de efter ett sammanträde med förbundsstyrelsen gick ut för att äta en gemensam middag, drog Hilding sig tillbaka till hotellrummet med några smörgåsar för att arbeta på sin avhandling. Den som vill ha ordentlig kunskap om hur i första hand godtemplarrörelsen växte fram – och påverkade – i vårt land ska inte missa den boken.

Slitet – för det var ett sådant – i godtemplarrörelsen, först i SGUs förbundsstyrelse och sedan i IOGTs Verkställande Råd, tillsammans med engagemanget i kommunalpolitiken, ledde till att han 1961 kom till riksdagen och blev kvar där till 1982. Hildings kapacitet togs där tillvara bl a som ledamot, ordförande och vice ordförande i det över tid alltmer betydelsefulla konstitutionsutskottet.

Under 20 års tid satt Hilding med i alla utredningar på författningsfrågans område. Detta kombinerade han bl a med att, utöver riksdagsmannaskapet, vara aktiv i det socialdemokratiska partidistriktet och ha kommunala uppdrag, vara styrelseledamot i riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp och ordförande i Nykterhetsvännernas Landsförbund samtidigt som han fram till 1970 var aktiv i ledningen för IOGT. Hilding Johansson var en person man ville ha med. Jag kan dock erinra mig ett tillfälle, då motsatsen inträffade. Det var vid IOGTs storlogemöte i Eskilstuna 1961. Under mötet bestämde sig valberedningen för att ta bort Hilding Johansson från beredningens förslag till styrelse. När ordenstemplaren Gunnar Engkvist informerades om detta gjorde han klart att om inte Hilding Johansson återinsättes i styrelsen, då får ni se er om efter en annan ordförande. Hilding blev omvald.

Denna händelse berättar något mer om Hilding Johansson. Jodå, han var erkänt duktig, men kanske just därför kunde det uppstå en distans mellan honom och den gemene medlemmen. Man samtalade inte i vanlig mening med Hilding Johansson; man var hans publik. Hilding docerade och lade till rätta. När väl detta var förstått och accepterat insåg nog de flesta att utan Hilding skulle mycket ha varit ogjort.

Hildings memoarer slutar innan 1990-talet tar vid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad Hilding skulle ha sagt om Ny Demokrati, om Sverigedemokraterna och sedan om till exempel Folkpartiets och Centerpartiets avfall från det aktiva stödet för en restriktiv drogpolitik. Ja, överhuvud taget om det faktum att för de politiska partierna är drogfrågorna idag icke-frågor. Och hur skulle Hilding ha tolkat det inflytande som de sociala medierna har bland annat på den offentliga debatten?

Hilding skrev och talade för att lära ut. Folkbildning var hans kännemärke och den låg på en hög nivå. Den som ville hänga med fick anstränga sig. Just detta blev en påminnelse om Hilding uppväxtår och skolgång.

Överhuvud taget ska ingen som är intresserad av de svenska folkrörelserna missa Hilding Johansson bidrag till våra kunskaper. Det är ett stort antal böcker och skrifter som Hilding producerade under sin livstid, bl a inom ramen för försäkringsbolaget Ansvars projekt Idé på sikt under 1960- och 70-talen.

Det här är ingen vanlig memoarbok. Boken handlar om samhällsförbättraren Hilding Johansson och är en utmärkt lärobok i samhällskunskap.

I boken hyllar Hilding de som på sin knappt tillmätta tid lägger ner arbete på de gemensamma uppgifterna och konstaterar att de känner glädje och tillfredsställelse i att arbeta med samhällsuppgifter. Och han fortsätter:

Själv har jag upplevt detta. Jag har varit glad över de samhällsuppgifter som blivit mina. Glädjen har också legat i de gemenskaper som växt fram inom föreningslivet och de offentliga organen. Samtidigt har jag lockats av det politiska spelet med dess många ibland oberäkneliga turer och av möjligheterna till inflytande.

Jag tror vi är många som förstår och instämmer i de citerade meningarna. Vi är många som med Karin Boye och Hilding Johansson kan säga att det är vägen som är mödan värd.

Bertil Lindberg

Ett historiskt perspektiv på begreppet helnykterhet

Postat den 6 september 2015

Under senare år har frågan om medlemslöftets innehåll, krav och utformning, diskuterats inom några nykterhetsorganisationer. I IOGT-NTOs fall beror det främst på att rörelsen i ökad omfattning rekryterar tidigare missbrukare som medlemmar. Krav på en nollgräns har väckts. Som skäl för detta anges att även en ringa mängd alkohol kan utlösa återfall hos missbrukare. Att frågan om utformningen och innebörden av nykterhetslöftet, eller om vi ska kalla det medlemslöftet med tanke på att det även innehåller andra element, har fått förnyad aktualitet och motiverar en tillbakablick på hur ordningen med angivande av tillåtna procentsatser en gång uppstod inom nykterhetsrörelsen. Helt ny är inte diskussionen, men man kan nog säga att läget varit stabilt under större delen av 1900-talet. Om det inte vore för nykterhetsrörelsen skulle det knappast behövas en definition av begreppet helnykterhet.

Det gemensamma minnet är kort. Få erinrar sig idag att inför nykterhetsrörelsens 100-årsjubileum 1979 gav Sober Förlag ut en bok med titeln Hur skall nykterhetsrörelsen förnyas? (utgivningsår 1978) . Dåvarande förlagschefen Åke Isling ålade sig själv uppgiften att i tidningen Accent provocera. I förväg vidtalades tio personer, som skulle reagera på bland annat Islings tankar om det han i en artikel kallade Ett samvetsbestämt absolutistbegrepp och associerat medlemskap. I stor utsträckning kom debatten att handla om var gränsen för tillåten alkohol skulle sättas för medlemmarna i nykterhetsrörelsen. Även frågan om man skulle ha en gräns aktualiserades under debatten.

Med det tidsperspektiv jag har tror jag mig kunna säga att det tankeutbyte som Islings provokation utlöste är det mest omfattande som ägt rum i modern tid i den frågan. I inte så liten grad påverkades debatten av att tiotalet år tidigare hade Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund, SSUH, och Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, lämnat den helnyktra gemenskapen och Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk, RFMA, som startade på 1950-talet med ambitionen att fungera som en brygga mellan måttlighet och absolutism, hade förvandlats till en kamporganisation mot nykterhetsrörelsen och helnykterheten. Och det hampade sig så att just vid den här tiden bestämde sig Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund, JHF, för att praktisera idéer som Isling förespråkade i sin provokation. Det kan noteras att JHF finns inte längre. Med den organisationen gick det som har gått med alla organisationer som har försökt verka för något som uppenbarligen uppfattas som ointressant.

Det finns skäl att påminna om detta eftersom frågan om vad som ska förstås med helnykterhet, och hur detta ska uttryckas i löftet, debatterades 2015 vid såväl IOGT-NTOs kongress som vid Sveriges Blåbandsförbunds årsmöte.

Här följer en kort redogörelse för vad som utspelade sig vid dessa sammankomster.

Sveriges Blåbandsförbunds, SBF, nuvarande löfte lyder så här:

Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger, samt att på lämpligt sätt motverka dessa drogers bruk.

Vid SBFs årsmöte 2015 beslutades att förbundet i framtiden kan ha två alternativa medlemslöften. Detta kan dock inte gälla förrän nästkommande årsmöte också fattat beslut i ärendet. Det alternativa medlemslöftet kan då, under förutsättning av kommande årsmötes bifall, få följande lydelse:

Jag lovar att avstå från alkohol och andra droger, samt verka för ett tryggt samhälle där alla människor har lika värde.

Oskar Eklund. Sveriges meste godtemplare. Införare av Blå Bandet och Templarorden.

När Blåbandsrörelsen kom till Sverige i början på 1880-talet hade löftet en lydelse, som i hög grad påminner om det som nu gäller:

Jag förbinder mig att med Guds hjälp avstå från allt bruk av rusgivande drycker såsom njutningsmedel och att som en sinnebild därav ständigt bära synligt det blå bandet.

De formuleringar i SBFs löfte som återgivits här innebär att förbundet har tillämpat och tillämpar en nollgräns, om medlemmarna bokstavligen tillämpat och tillämpar löftet. Och detta gällde även det tidiga IOGT, där de första medlemmarna med början 1879 vid inträdet avlade följande löfte:

Ingen medlem må tillverka, köpa, sälja, begagna, bjuda, förskaffa eller låta förskaffa åt andra sprithaltiga eller jästa drycker, att brukas som läskdryck; och hvarje medlem är skyldig att på hvarje lofligt sätt motarbeta tillverkning, försäljning och bruk af sådana drycker.

Medlemsförbindelse 1882 för IOGT-logen 223 Hudiksvall.

Så småningom skulle detta, av praktiska och pragmatiska skäl, ändras och det som var tillåtet under en period även anges i löftet; 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker. Hur man kom fram till dessa gränser återkommer vi till längre fram.

Vid IOGT-NTOs kongress 2015 förelåg två motioner, som båda föreslog en sänkning av den nuvarande gränsen om 2,25 volymprocent. I en motion föreslogs en gräns vid noll och i den andra en gräns vid 0,5 volymprocent. I förbundsstyrelsens yttrande över motionerna tog denna ställning för en utredning med sikte på att sänka gränsen från nuvarande 2,25 till 0,5 volymprocent. Kongressen beslöt dock

… att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att till kongressen 2017 utreda möjligheten att sänka gränsen på 2,25 volymprocent alkohol i medlemslöftet och utifrån det återkomma med förslag.

Kongressens beslut innebar ett större svängrum än vad förbundsstyrelsen angivit i sitt yttrande över motionerna. I en av motionerna till IOGT-NTOs kongress finns ett felaktigt påstående, nämligen då motionären säger att man ska ”… återinföra nolltolerans mot alkohol.” Inte inom någon nykterhetsorganisation, om vi bortser från vad som gällde de första åren av rörelsens existens, har det egentligen funnits en nollgräns, angiven på det sätt motionären uttrycker det.

Sveriges Blåbandsförbunds medlemslöfte ger anledning till funderingar över den del som lyder ”Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger…”. Vilket utrymme har detta lämnat för den enskilde att bestämma sitt alkoholintag och har Gud givit samma budskap till alla medlemmar?

Detta leder in på ett sidospår, som dock har relevans i sammanhanget. I tidningen Dagen fördes (juli månad 2015) en debatt om det som i väckelserörelsen (det begreppet är att föredra framför frikyrkorörelsen; en frikyrka förutsätter en statskyrka och en sådan har vi inte längre) kallas ”syndakatalog” och som fanns till för sådär en 50-60 år sedan. Den påbjöd om inte absolut nykterhet så i varje fall stor återhållsamhet. Samtidigt med att syndakatalogen tunnades ut och så småningom försvann försvagades också den helnyktra livsstilen inom samfunden. De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, bytte skepnad och tog namnet Hela Människan. Inom den kristna sfären är det väl idag endast Frälsningsarmén och sjundedagsadventisterna som har helnykterhet som norm.

Om det blir en ny syndakatalog, som det finns de som menar bör återskapas, vad kommer då att sägas i den om individens förhållande till alkoholen? Har Gud ändrat uppfattning över tid, blivit mer överseende när det gäller alkoholkonsumtion hos troende, eller har de troendes förmåga att uppfatta Guds signaler försämrats? Oavsett vilket skulle det förklara varför färre troende idag lever helnyktert.

Det fanns tidigt en samsyn inom nykterhetsrörelsen

Det fanns en tid då alla nykterhetsorganisationer i Sverige hade identiska krav på medlemmarna vad gällde alkoholstyrkan på de drycker som tilläts bli konsumerade som njutningsmedel. Detta sammanföll i tiden med att rörelsens organisationer hade ett utvecklat samarbete, bland annat inom ramen för Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR. I landets dåvarande nykterhetsorganisationer krävdes generellt att medlemmarna avstod från alkoholdrycker som innehöll mer än 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent och det uttrycktes i en del fall just så i stadgar och på blanketten för ansökan om medlemskap. Skälen till att man angav såväl viktprocent som volymprocent ska beskrivas nedan, men redan här ska sägas att det var en produkt av gamla tiders nykterhetslagstiftning och då främst den del som handlade om beskattningen av alkoholhaltiga drycker.

Begreppen vikt- och volymprocent

Att det var två mått, uttryckta i vikt- respektive volymprocent, berodde på att fram till det svenska EU-medlemskapet 1995 angavs i vårt land alkoholhalten för maltdrycker i viktprocent och för övriga alkoholdrycker i volymprocent. I fråga om alkoholstyrka är 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent identiska. Uniformiteten inom nykterhetsrörelsen på den här punkten ska ses mot bakgrund av att på ett tidigt stadium i den svenska nykterhetsrörelsens historia utvecklades en samsyn i alkoholfrågan och på alkoholen, grundad på forskning och vetenskap.

Detta leder oss till den tid då man inom IOGT i Sverige bestämde sig för var alkoholgränsen för en medlem skulle sättas. I och för sig var gränsen given när IOGT såg dagens ljus 1851 i Amerika; inga drycker innehållande alkohol skulle överhuvud taget förtäras av medlemmarna och för den delen inte av någon annan heller eftersom målet var ett totalförbud för hela världen.

I Sverige blev det här blev en rejäl krock mellan principer och verklighet. Av praktiska skäl fungerar inte en absolut nollgräns. Men då uppstår frågan var gränsen ska sättas. IOGT, och övriga nykterhetsorganisationer i Sverige, valde så småningom en gräns vid 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker.

Den svenska maltdrycksfrågan, och det faktum att de svenska godtemplarna inte höll nollgränsen, hade en sådan dignitet att den 1887, då de två stridande grenarna skulle förenas i Saratoga i Amerika, blev föremål för först the Committée of Petitions granskning och sedan av själva storlogemötet. Närvarande som svenska ombud vid detta tillfälle var förutom ordenschefen i den Malinska grenen, Edvard Wavrinsky, även företrädaren i ämbetet, A. H. Berg. Den Hickmanska grenen var inte företrädd. Wavrinsky och Berg lyckades så väl i sitt försvar för den svenska ståndpunkten – att även drycker med en liten mängd alkohol borde tillåtas åtminstone i Sverige – att man undvek ett formellt ställningstagande vid mötet. Situationen räddades för tillfället sannolikt av att Joseph Malins och skotten William Turnbull var väl förtrogna med de lokala förhållandena i Sverige och de förlitade sig på att frågan skulle få en tillfredsställande lösning när de två svenska ordensgrenarna kort tid därefter skulle ses i Stockholm för ett återföreningsmöte. Så skulle emellertid inte bli fallet.

Edvard Wavrinsky, IOGTs ordenschef 1885-1889.

Det var Edvard Wavrinsky, som senare skulle ta initiativ till att på vetenskaplig grund få bestämt var gränsen borde gå och att därvid ta hänsyn till berusningseffekten hos maltdrycker. Wavrinsky var ordenschef i den Malinska ordensgren 1886-1887 och sedan, efter sammanslagningen av den Malinska respektive den Hickmanska grenen, ordenschef åren 1887-1889,

Det blev en professor N. G. Kjellberg i Uppsala som fick uppdraget och han kom fram till ”… att dryck med minst 2 procent alkoholhalt kan vara berusande”. Det praktiska resultatet av Kjellbergs uttalande blev att endast det som kallades svagdricka, med en alkoholhalt under 2 procent, tilläts inom IOGT och detta blev sedan regel även inom övriga nykterhetsorganisationer.

Professor N. G. Kjellberg, Uppsala.

Efterlevnaden av påbudet var en vid den här tiden komplicerad historia eftersom alkoholhalten varierade mellan bryggerierna och mellan orterna där tillverkningen av maltdrycker skedde. Det fanns ingen lagstiftning som reglerade alkoholhalten i öl och det fanns inga skatteklasser baserade på dryckernas alkoholhalt. 1898 års maltdryckskommitté föreslog att maltdrycker skulle beskattas och så skedde med början år 1903, men det var först i och med 1907 års förordning angående tillverkning och beskattning av maltrycker som det blev riktig ordning på torpet. Skattegränsen sattes vid 2,25 viktprocent och IOGT uttalade att man tolererade vad som då kallades svagdricka, d v s en dryck under den gränsen. Svagdricka höll vid den här tiden 1,6-1,8 viktprocent alkohol, uttryckt i volymprocent 2,0-2,25.

När landet 1923 fick en ny maltrycksförordning innebar den att svagdricka, d v s maltdryck om högst 1,8 viktprocent, definierades som alkoholfri och beskattades därför inte.

1944 års nykterhetskommitté – den som föreslog borttagande av det som ömsom kallades Brattsystemet, ömsom motbokssystemet – införde begreppet lättdryck som en särskild skatteklass inom maltdryckssektorn och ur detta uppstod ett lättöl.

Ingen som ägnat nykterhetsrörelsens tidiga historia sitt intresse har kunnat undgå att stöta på begreppet iskällardricka, en maltdryck som ställde till stora bekymmer för ledningarna inom nykterhetsrörelsen. Problemet bestod bland annat i att den iskällardricka som såldes i till exempel Stockholm var, när det gällde alkoholhalt, inte densamma som den som såldes i till exempel Uppsala eller i Göteborg. Alkoholhalten varierade.

Iskällare byggd av tegel (plats okänd).

Själva begreppet iskällardricka kommer sig av det fenomen som mera allmänt växte fram under 1800-talet då man, i avsaknad av det vi kallar kylskåp, byggde vad som kallades just iskällare. I dessa fanns is övertäckt med sågspån. Sådana källare fanns lite varstans och givetvis vid stadens maltdrycksbryggerier, som där förvarade en del av sina produkter. Iskällardrickat hade en alkoholhalt om cirka 2,6 viktprocent eller uttryckt i volmprocent 3,25.

Redan innan sammanslagningen av de Hickmanska och Malinska ordensgrenarna 1887 var iskällardrickat ett problem i båda storlogerna. Alkoholstyrkan i detta öl varierade beroende på tillverkaren. I en del fall var det tillräckligt starkt för att skapa berusning. Ledningen för den Malinska storlogen utfärdade då förbud mot att sådant öl skulle få serveras i ordenslokalerna. 1886 års storlogemöte beslutade förbjuda medlemmarna att förtära öl som innehöll mer än två procent akohol. Detta kan jämföras med det vi idag kallar lättöl och som innehåller 1,8 viktprocent alkohol. Förbudet skulle, som det uttrycktes i den Malinska storlogen, inte gälla ”iskällardricka som av tillverkarne å etiketten garanterades ej innehålla två volymprocent alkohol.”

Den Hickmanska storlogen hade samma problem. Ordenschefen Axel Johansson skriver i en av sina ämbetsberättelser att

… ganska många godtemplarmedlemmar förtära på närmaste ölkrog flera buteljer iskällardricka, så att rus till och med därav följer, ett oskick som snart kan leda till vår sköna planterings undergång.

Storlogen vågade inte tillgripa ett generellt förbud utan uppdrog åt distriktslogerna att

… undersöka och bestämma vilka slag av de inom de olika distrikten gängse maltdryckerna äro berusande eller icke och i enlighet därmed förfara.

Efter sammanslagningen av de båda ordensgrenarna 1887 rapporterade William Turnbull, som då var den internationella storlogens högste chef och närvarade vid mötet, till världsstorlogen, att han var bekymrad över de svenska godtemplarnas konsumtion av maltdrycker. Den stod i strid med världsstorlogens uppfattning om vad som var tillåtet.

Verkställande Rådet i Sveriges storloge förklarade den 3 januari 1888 att den var maktlös vad gällde världsstorlogens förbud mot förtäring av maltdrycker och hotade att lämna tillbaka den av världsstorlogen utställda chartern, vilket i realiteteten skulle ha inneburit utträde ur den internationella gemenskapen.

Ordens högste chef, Edvard Wavrinsky, måste å ämbetets vägnar meddela världsstorlogens beslut om förbud till logerna. Han gjorde misstaget att på egen hand lägga till att beslutet endast skulle gälla medlemmar som inträtt i Orden efter en viss tidpunkt. Förutom att det uppstod förvirring i leden ledde misstaget till nya angrepp på Wavrinsky från de många inom den sammanslagna storlogen, som inte vill acceptera valet av honom som ordenschef vid sammanslagningsmötet i Stockholm sommaren 1887.

Men det är alltså nu som nykteristerna i Sverige, och då inte bara IOGT, som framtiden ska utvisa, väljer att gå sin egen väg i förhållande till många andra länders nykterhetsrörelser och tillåta medlemmarna att förtära alkoholdrycker med en alkoholstyrka om upp till 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent, vilket idag alltså endast anges i volymprocent.

I andra länder med en nykterhetsrörelse är kraven för medlemskap snävare. I till exempel Norge och i USA är gränsen satt vid 0,5 volymprocent.

Just detta att nykterhetsrörelsen inte är konsekvent, och för medlemskap kräver att medlemmarna helt avstår från alkohol, har vid ett antal tillfällen skapat debatt inom rörelsen, men detta vid förbluffande få tillfällen. Ett undantag i modern tid var när dåvarande Nordens Godtemplares Ungdomsförbund, NGUF, 1963 höll kongress i Kolding i Danmark. Då förelåg en motion från Norges Godtemplares Ungdomsförbund, som ville att gränsen för medlemskap i de organisationer som ingick i NGUF skulle sättas vid 0,5 volymprocent. Motionen vann inte kongressens gehör.

Några avslutande reflexioner

Vad vi kan lära av historien är att nykterhetsrörelsen tidigt visade prov på pragmatism, grundad på vetenskap och för den delen även beprövad erfarenhet. Man konstaterade att en dryck som innehåller minst två procent alkohol verkar berusande, alltså lade man gränsen under två procent. Så småningom stagades ställningstagandet upp av en lagstiftning som innebar att maltdryckerna beskattades enligt vissa regler och det som då kallades svagdricka, och i våra dagar lättöl, betraktades som alkoholfria drycker och beskattas inte.

Nu har det inträffat att alkoholindustrin framställer vad man kallar alkoholfria drycker, inklusive öl (upp till 0,5 volymprocent alkohol), och detta sker ungefär samtidigt som nykterhetsrörelsen aktivt rekryterar tidigare alkoholmissbrukare som medlemmar.

På ett principiellt plan är problemet med löftet enkelt att lösa. Praktiskt lite svårare. Jag vet en som blev medlem i en ungdomsloge 1941, i SGU och grundloge några år senare och lovade

… utan förbehåll att icke tillverka, köpa, sälja, tillhandahålla eller låta tillhandahålla åt andra några rusdrycker såsom njutningsmedel, måltids- eller sällskapsdrycker.

Så småningom preciserades detta löfte att gälla maltdrycker om mer än 1,8 viktprocent och andra alkoholdrycker om 2,25 volymprocent.

Hur ska förfaras med denne och andra medlemmar i motsvarande situation? Ska man i samband med en sänkning av alkoholgränsen, till låt säga 0,5 volymprocent, göra som Edvard Wavrinsky gjorde 1887, d v s undanta de som före ikraftträdandet av en ny regel blev medlemmar? Ganska säkert är att de som då är ansvariga för ett sådant beslut knappast råkar ut för en vrede av den styrka som den gången drabbade Edvard Wavrinsky.

Är då detta med gränsen ett stort problem för de flesta av medlemmarna? Kanske inte. Men ett problem är det och det är svårt att på förhand säga vilka effekterna blir av en ändring. Den stora knäckfrågan är vid vilken alkoholgräns som alkoholsuget triggas för en tidigare alkoholmissbrukare. Är det säkert att det enbart är alkoholprocenten som spelar roll? Kan det vara förväntningarna, flaskan, kapsylen, ritualen som i själva verket är den utlösande faktorn?

Är en sänkning av gränsen från nuvarande 2,25 volymprocent till 0,5 volymprocent lösningen på problemet?

Det finns hur som helst i erfarenheten ingenting som talar för ett samvetsbestämt nykterhetslöfte. Ingen organisation som har prövat den modellen har överlevt experimentet.

Bertil Lindberg

Litteratur

Bergman, Johan; Den svenska nykterhetsrörelsens historia, 3:e upplagan. 1913.

Isling, Åke (red); Hur skall nykterhetsrörelsens förnyas? 1978.

Petersson, Oskar; Goodtemplarordens i Sverige historia. 1903.

Protokoll från IOGT-NTOs kongress 2015.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Tidningen Blå Bandet.

Sveriges Rundradio och rebellen Oskar Franzén

Postat den 23 augusti 2015

Svara

Det var den 1 januari 1925 som Sveriges Rundradio, som det hette i början, officiellt startade sina sändningar. Över landet ljöd hos de få som hade en radiomottagare, och det var faktiskt inte så många, de för en äldre generation svenskar välkända orden ”Stockholm – Motala”, som inledde dagens rundradiosändningar under många år.

Drygt 35 år efter starten av Sveriges Rundradio, när Oskar Franzén kom på ett av sina regelbundna besök till Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR och Nykterhetsrörelsens Informationstjänst, då berättade han vad som för mig var en nyhet, en sensation.

Oskar var inte vem som helst inom nykterhetsrörelsen. Han hade bakom sig en karriär som få kunde mäta sig med. Oskar ägnade hela sitt liv med början 1906 åt nykterhetsarbete. Han hemvist var IOGT, men det är få som varit så samarbetsinriktad och så gränslös som Oskar Franzén. Det visade sig inte minst då han 1933 valdes till ordförande i just SNR och hade den funktionen till slutet av 1950-talet. När jag kom till SNR i början på 1960-talet var han hedersordförande.

Det sensationella Oskar berättade den där gången var att nykterhetsrörelsen på 1920-talet försökte erövra det som skulle bli Sveriges Radio. Jag kan än idag bli irriterad på mig själv för att jag inte pressade Oskar på fler detaljer om denna sensationella händelse. Delar av historien är räddad åt eftervärlden genom Arne Svensson, som i sin bok ”De visade vägen”, kortfattat berättar om saken. Mera utförligt beskrivs händelsen i Blå Boken 1956 där Sven Elmgren porträtterar Oskar Franzén. Här följer en avskrift av just berättelsen om godtemplarorden och det som, innan man visste bättre, kallades ”trådlös telefoni”.

Man hade hört talas om något som hette ”trådlös telefoni” eller radio och Franzén funderade på om inte den nya uppfinningen skulle kunna utnyttjas i godtemplararbetet. Man skulle kanske till och med kunna ge landets alla loger utmärkta program via radion! Och vilka möjligheter för studiecirklarna! Funderingarna resulterade i att Godtemplarorden uppvaktade telegrafstyrelsen med ett erbjudande om att ta hand om regelbundna radiosändningar, och det fördes också underhandlingar med den begynnande radioindustrin. Så här efteråt tycker Oskar Franzén att det var synd att godtemplarna inte lierade sig med andra folkrörelser – då hade vi kanske från början fått den organisationsform för radion som nu har föreslagits av televisionsutredningen.

Oskar var i många stycken en framsynt man. Han tillhörde den på sin tid rebelliska organisationen SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Han fick många med sig i ansträngningarna att försöka reformera IOGTs verksamhetsformer.

Rebellen Oskar var en samlande kraft i det som inom IOGT kallades ”Reformpartiet”. Han hade en på sitt sätt neutral plattform som verkställande direktör för Oskar Eklunds bokförlag och Tryckeri Aktiebolag.

Den här historien skulle kunna bli en riktig sensation om någon ville ge sig i kast med arkivalierna från Eklunds Bokförlag, Representantförsamlingen och Godtemplarorden. Där finns en berättelse med många sensationella detaljer. Det är bara att sätta igång!

Bertil Lindberg

Logen Thor – en kulturgärning

Postat den 13 augusti 2015

Svara

Dagen till ära har vi glädjen att publicera en historik över IOGT-NTO-föreningen i Skövde, logen 17 Thor, som bildades för exakt 135 år sedan. Berättelsen är skriven av Lars Westh.

Bland det fina flanerande folket på Skövde vattenkuranstalt blandade sig en vårdag konditorn Oskar Lindblad från stadens centrum. I ett av sällskapsrummen i societetshuset ställde han upp en boklåda med en prydlig text ” boklån 10 öre per ex”. Året var 1876 och succén given.

Efterhand flyttade han verksamheten till sin egen bostad över konditoriet och kunde då vända sig till den övriga befolkningen i Skövde. Han utökade bokbeståndet med mer folklig litteratur. Rörelsen gick bra. Han var en den tidens entreprenör.

År 1880 gick han i spetsen för bildandet av en nykterhetsförening i Skövde och den 13 augusti samma år bildades, i närvaro av högste internationelle ledaren Joseph Malins, logen 17 Thor av IOGT. Oskar valdes att leda logens verksamhet och ganska snart hade man en läsecirkel. Deltagarna kom med önskemål om titlar och Oskar tog hem. Efterhand kom dessa böcker att bli ett bibliotek där medlemmar och andra kunde låna mot en billig kostnad. Bland 1925 års kollektion fanns författare som Viktor Rydberg, Charles Dickens, Viktor Hugo, Alexander Dumas, August Strindberg, Jules Verne och Selma Lagerlöf. Där fanns även lyrik såsom Fröding och Shakespeare samt facklitteratur främst inom samhällsfrågor. Logen Thors bibliotek utökades efterhand och hade 1918 1 800 band för utlåning. I utlåningsboken kan man finna många av den tidens Skövdebor, författaren Johannes Edfeldt var en av dem.

I slutet av april 1883 annonserades i ortens tidning att Skövde God- Templares Läse klubb skall hålla sin första fest. Vid festen hålls en auktion och inkomsterna från denna samt inträdesavgiften, 25 öre, skall gå till biblioteket. Auktionen blev ”liflig” och inbringade 70 kronor. Det rapporterades att ca 125 personer deltagit i festen.

Varje godtemplarloge med självaktning hade ett bibliotek. Inom Skaraborg-Älvsborg fanns 69 bibliotek. Nästan genomgående har de varit de första i respektive kommun. När logen 17 Thors bibliotek varit aktivt under 60 år överläts det 1940, efter påtryckningar, till det först 1930 bildade stadsbiblioteket.

Logen Thor, länge Skövdes enda föreninglokal, här var stans första bibliotek, här bildades orkesterföreningen, här spelades nyårsrevy – och här dansades det så att logen blev suspenderad.

Logen 17 Thor är under åren en betydande institution i Skövde. Föreningen bedriver all tänkbar verksamhet, musikkår, amatörteater stråkorkester, syförening, scoutverksamhet etcetera. Man var på den tiden stadens enda profana samlingslokal, där olika grupper kan ha sina möten. Bland medlemmarna fanns många kommunpolitiker och man diskuterade vid något tillfälle att gå fram med egen lista till fullmäktige val. Det sades ibland att en del kommunala frågor avgjordes i Logen Thor.När Logen 17 Thor startade år 1880 höll man till i baptisternas lokal där man hyrde för de tillfällen möten hölls. Lokalen var belägen i ett gårdshus utmed vägen mot Vaddfabriken. En eldsvåda 1883 orsakade att all material och även handlingar, bl. a de första protokollen, förstördes. Efter att ha varit i olika lokaler några år, bland annat i Assbecks hus (nuvarande Lindex), köpte logen år 1888 en tomt belägen utmed Hertig Johans gata mellan Badhusgatan fram till Fredsgatan. Ett ordenshus uppfördes (se bild) som kunde invigas den 9 december 1888.

Det var många medlemmar på den tiden och lokalen blev snart för trång. Logen hade då det största medlemsantalet den någonsin haft, omkring 350 personer, Utbyggnaden blev färdig efter en kort tid och huset fick den storlek den under följande år hade. På den tiden fanns det bestämmelser om att en ideell förening inte fick äga fastighet, följaktligen tog två av medlemmarna på sig att stå som ägare fram till man i början av 1900-talet bildade en byggnadsförening.

Logen Thors teatergrupp 1914.

Utöver den livliga mötesverksamheten kom de följande åren att erbjuda aktiviteter för envar som var beredda att välja en helnykter livsstil. Studiecirkeln föddes som bekant inom IOGT. På Logen Thor hade som tidigare nämnts läsecirkel varit knuten till biblioteket. Sparkassa och sjuk- och begravningskassa startades redan på 1880 talet och fortsatte att verka ända fram till samhället tog över dessa funktioner. Amatörteater av god klass, enligt dåtida krav, gymnastikgrupp, folkdanslag, sångkör, syförening m.m. Allt detta var aktiviteter som pågått från tid till annan och gjort Logen Thor till ett centrum för många olika intresseinriktningar. Till detta hörde dessutom offentliga arrangemang som var en årlig tradition för Skövdeborna. Bärfesterna i Dälderna och Logens Nyårsrevy var begivenheter som samlade folk från hela bygden. Folkdanslaget med sina färggranna dräkter var efterfrågade runt om i länet och musikkåren som spred glädje med sin sprittande musik. Man kan säga att det var logen Thors orkester som var impulsen till bildandet av Skövde orkesterförening. Det var i Logen Thors lokal som de första samordnade repetitionerna hölls och Logen Thors musiker ingick i den första uppsättningen av musiker i Orkesterföreningen.

Vid nyårsrevyerna var det fullsatt i lokalen. Dryga 200 kunde komma in varje föreställning.

En säregen historia inträffade 1894. När IOGT instiftades i Sverige hade den en något religiös prägel. Mötena skulle gå i den stilen, men en massa ungdom kom med och de ville dansa och ha roligt. Det var alltid strid om huruvida dans skulle tillåtas. Så sent som 1925 var det dansförbud. Händelse 1894 är unik. Vid ett tillfälle när det lektes folklekar, som var tillåtet, slog det över och det blev dans av det hela. Några äldre protesterade mot detta snedsteg och logen rapporterades till storlogen i Stockholm. Logen 17 Thor i Skövde blev suspenderad i en månad. Man fråntogs rätten att hålla möten. För att kringgå suspensionen bildades en diskussionsklubb och mötena hölls som vanligt i lokalen. Verksamheten i klubben blev livlig. Under suspensionsmånaden hölls inte mindre än åtta protokollförda sammanträden. I dessa kan man läsa om fråga om bildandet av en självhjälpsförening, om medlemmarna kan känna stolthet eller vara generade över suspensionen, om samling kring vår fana skall ses som krigiskt eller en kärlekshandling o.s.v. Kärleken till Orden stod i fokus för diskussionerna och man sände, som uttryck för det, ett telegram till högsta ledningen för att uttrycka detta. Telegrammet föranledde vice ordenschefen Oskar Eklund att besöka klubben för att ge sitt gillande till den. Man kan säga att suspensionen blev en succé.

Logen Thor var under lång tid debattforum för nykterhetspolitiska frågor. Det fanns en rad kunniga och inflytelserika personer bland medlemmarna, såväl kommunpolitiker som riksdagsmän. Man lät således tala om sig genom trägna uppvaktningar inför stadens myndigheter med krav på inskränkningar i öppethållande av krogar och systembolag vid helger och i samband med marknader, allmänna auktioner, militära in- och utryckningar etc.. Logen var på detta sätt ett vakande och oroande samvetes öga i olika sammanhang. Vid ett tillfälle uppvaktades statsministern med krav som gällde krogars uppehållande under gudstjänsttider.

Logen Thors medlemmar samlade till fotografering efter logemöte i början av förra seklet.

De män och kvinnor som för 135 år sedan bildade logen 17 Thor av IOGT och byggde ordenshuset var enkla vardagsmänniskor som säkerligen hade erfarenhet av alkoholens baksida som ekonomisk misär och mänskligt lidande. Men de hade alla en inneboende drivkraft att åstadkomma ett bättre samhälle för sig och sina medmänniskor. Vi kan förstå att under den här tiden var den samhälleliga och sociala strukturen en helt annan än idag. Kvinnan saknade helt rösträtt medan det för männen gällde att ha rätt inkomst/ förmögenhet för sin rösträtt. Skola, vård och äldreomsorg var bristfällig. Ingen protesterade. Man visste inget bättre.

Men så kom Godtemplarrörelsen med nya synsätt. Att få medlemmar att känna människovärde. I logen fick alla yttra sig och komma med förslag. Såväl kvinnor som män valdes till olika funktioner. Alla var med och bestämde. Det var jämlikt för kvinna och man, för gammal och ung, för hög som låg. Vad logen Thor betytt för människor i Skövde kan lättare tänkas än beskrivas. Redan den formella säkerhet, som deltagandet i arbetet i logen gav medlemmarna, är värd ofantligt mycket. Att kunna som ordförande leda ett möte på ett parlamentariskt oklanderligt sätt, att kunna korrekt avfatta ett protokoll, sköta en enkel räkenskapsbok och att delta i ett ordnat meningsutbyte – allt detta var färdigheter som godtemplarorden, genom logen Thor förmedlat åt sina medlemmar.

Några namn bör nämnas som har haft särskild betydelse för logen Thors stabila och uthålliga verksamhet: Oscar Lindblad, Albertina och C G Thunberg, Emma Nilsson, Kristina Westerberg, A R Hasselblad, A V Friberg, J Molander, J G Brodén, Lotten och L J Bergström, C F Lindholm.

Huset, logen Thor, hade allt sedan det byggdes 1888 haft samma exteriör fram till år 1964 då grävskoporna raserade det välkända Skövde motivet. Kommunherrarna hade bestämt att uppföra ett kommunhus. Det krävdes ett par kvarter för byggnaden och man framtvingade ett fastighetsbyte så att Logen Thor erbjöds att få villan på Drottninggatan 13. Så blev det och godtemplargården har nyligen firat 50 år i den fastigheten och IOGT-NTO föreningen 17 Thor har firat 135 år med en aldrig sviktande verksamhet för sina för närvarande 140 medlemmar.

Godtemplargården, Drottninggatan 13 Skövde

Lars Westh, Högstena

Om det gåtfulla geniet Ernst Herman Thörnberg

Postat den 18 juli 2015

Bland de böcker jag tog med mig till Australien, där jag bodde i 17 år, hörde Karl Jäders ”Ett Gåtfullt Geni”. Det hände vid ett antal tillfällen att jag ägnade en stund åt läsning och reflexioner kring den kanske märkligaste person de svenska folkrörelserna har haft, Ernst Herman Thörnberg. Det slog mig då, och mera påtagligt efter återkomsten till Sverige, att det var svårt att förstå att någon som betytt så mycket så snabbt kunde glömmas bort. Thörnberg var ett av skälen till att Nykterhetshistoriska Sällskapet bildades 2014. Här en text om ett original som var ett gåtfullt geni.

Bertil Lindberg

Minnesvården över filosofie hedersdoktor Ernst Herman Thörnberg avtäcktes den 6 juni 1963 på Klara kyrkogård i Stockholm. Det var på den dagen för 90 år sedan som E.H. Thörnberg föddes utom äktenskapet på Gunnebo Bruk i Gladhammars socken, numera en del av Västervik. Han växte upp hos sina morföräldrar i en backstuga i Tuna socken i norra Kalmar län. Hedersbevisningen på Klara kyrkogård gällde en man som flitigast och bäst, i tal och i skrift, beskrivit de svenska folkrörelserna med betoning på dem som en gång kallades de klassiska folkrörelserna, d v s väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, här nämnda i den ordning de etablerades i vårt land. Thörnbergs forskningsintresse omfattade även kooperationen och vi ska inte glömma att Thörnberg var sin tids främste kännare av emigrationen till norra Amerika.

Det var på eftermiddagen den 6 juni 1963 som vi, representanter för bl.a. de klassiska folkrörelserna, samlades på Klara kyrkogård för att vara med om en ceremoni som skulle hedra den mest kände folkbildaren landet ägt under många årtionden. På vänster sida om minnesstenen en svensk flagga och på dess högra sida en frälsningssoldat med arméns flagga. Frälsningsarmén var även där med en hornmusikkår. Det fanns ett skäl till att Frälsningsarmén fick så stort utrymme. Jag återkommer till detta.

Minnesstenen som avtäcktes den här dagen bar texten ”Doctor honoris causa Ernst Herman Thörnberg 6.6. 1873 – 12.11 1961. Svenska folkrörelser reste vården”. Stenen pryddes av en porträttmedaljong. Talet vid ceremonin hölls av, helt följdriktigt kan man säga, landshövding Ruben Wagnsson, som inte endast var en god vän till E.H. Thörnberg utan också en man med djup förankring i de svenska folkrörelserna och då inte minst nykterhetsrörelsen.

Thörnberg var en man som, utan akademisk utbildning, bäst av alla i landet i tal och skrift beskrivit de svenska folkrörelsernas framväxt och mest initierat av alla porträtterat de stora männen och kvinnorna inom dessa rörelser. Thörnbergs forskning ledde till att han 1939 promoverades till hedersdoktor i sociologi vid Uppsala universitet. I sig var detta sensationellt eftersom sociologi ännu inte var en disciplin vid universitetet. Den första sociologiprofessorn utsågs först 1947. Hans namn var Torgny Segerstedt.

Kanske är just 1930-talet det årtionde då Thörnberg fick mest offentlig uppskattning och dessutom en garanterad inkomst. Han är den ende svensk som genom årliga riksdagsbeslut, med början 1936 fram till sin död 1961, beviljades en statspension och hade en egen rubrik i dåvarande ecklesiastikdepartementets del i statsverkspropositionen. Initiativet till detta togs 1935 av bland andra professorerna Eli Heckscher, Gösta Bagge och Gunnar Myrdal. Det berättas att det var många riksdagsledamöter som såg till att vara i kammaren när beslutet skulle tas, allt för att hedra Thörnberg.

Thörnbergs intresse gällde inte endast rörelser och personer i Sverige. I böcker och i föreläsningar exemplifierade Thörnberg ofta med personer han mött under sina resor i bl.a. Danmark, Norge, Finland, England och Amerika. Thörnberg träffade från seklets början fram till slutet av 1950-talet alla av betydelse inom de svenska folkrörelserna, de politiska partierna och fackföreningsrörelsen. Man kan också säga att det var de stora männen och kvinnorna som träffade Ernst Herman Thörnberg. Han var nämligen en man de flesta ville träffa.

Thörnberg var en person man lade märke till. Ingen som sett eller hört Thörnberg glömmer det. Hans klädsel var originell, präglad av rädsla för kyla och drag och till detta bacillskräck. Hans diktion kunde göra även skådespelare av den gamla stammen avundsjuka och han ackompanjerade sin framställning med vackra handrörelser.

Thörnberg var en suverän föreläsare med ett språk fyllt av metaforer och alliterationer. Professor Gunnar Vestin beskrev talekonsten så här:

Thörnbergs prosa var inte så vanlig, och han använde ofta alliterationer. Han skrev t.ex. om någon att hans stil var inte lysande men belysande. En gång skrev han om högre klasser, som vilar på börs, bok och börd. Klassiskt är hans uttryck ”fyllans, födelsens och frälsningens tid.”

Jan Olof Olsson, Jolo, skrev i en minnesruna i Dagens Nyheter 1961:

Hans stil ledde också till en lysande karakteristik, som när han skildrade den USA-skolade jämtländske baptistpredikanten John Ongman och hans svarta skägg; ”Detta skägg böljade med hälsningar från världshav, majsfält, flodångare.

Landshövding Ruben Wagnsson med hustru Helga var personliga vänner med Thörnberg. Ruben Wagnsson fogade efter Thörnbergs död den här biten till bilden av Thörnberg:

I talarstolen verkade han kanske diva, ett drag som det inte fanns ett spår av, när man samtalade med honom. Och under mer än tre decennier har jag haft många och långa samtal med honom om olika ting. Han hade en enastående personkännedom och han tyckte om att kollationera sina intryck av personer inom politiska partier, nykterhetsrörelse och frikyrkorörelsen.

Thörnberg höll cirka 3 000 föredrag i alla landets städer utom två. I Sveriges Radio medverkade Thörnberg med drygt 40 föreläsningar med början 1929. I televisionens barndom, vi talar om hösten 1958, spelade Sveriges Radio (jo, det hette så fram till slutet av 1970-talet) in tre program med Thörnberg. Intervjuare var Håkan Unsgaard. Thörnberg var sig själv. Han var estradören, folktalaren, folkbildaren, föreläsaren och vid 85 års ålder agerade han obekymrad om det nya mediet televisionen. Thörnberg skötte ruljangsen och gav även instruktioner till Håkan Unsgaard. Nykterhetshistoriska Sällskapet äger kopior av dessa filmer.

Bredden på Thörnbergs forskar- och folkbildningsinsatser är det få, om ens någon som kan konkurrera med. Här några exempel hämtade från Kungliga Bibliotekets register. Totalt handlar det om 47 poster av och om E.H. Thörnberg. Titlarna ger en bild av bredden på hans intressen, kunskap och författarskap.

Folkrörelser och samhällsliv i Sverige. 1943.
Sverige i Amerika och Amerika i Sverige. 1938.
Arbetsförhållanden i Amerika efter krigsutbrottet 1915. 1915.
Nationalekonomiens historia: en framställning av det ekonomiska tänkandets utveckling. 1924.
Den kooperativa rörelsen: en kortfattad allmän öfversikt. 1907.
Belgiens småbönder och deras föreningsväsende. 1902
Alkoholmissbruket ur socialekonomisk synpunkt: Grundlinjer. 1910.

Ernst Herman Thörnberg gjorde en klassresa av annat slag än vi vanligtvis menar med det uttrycket. Han sökte inte ekonomisk vinning och framgång. Under många år bodde Thörnberg under ytterst enkla förhållanden i rum 204 på Frälsningsarmén hotell med adress Drottninggatan 66 i Stockholm. Det var Frälsningsarmén som i väsentlig mån såg till Thörnbergs fysiska välbefinnande. Vid hans frånfälle förundrades personalen på hotellet över att någon kunde ha så få jordiska ägodelar.

Thörnberg ägnade sin förestående bortgång ett stort intresse. Det framgår bland annat av hans efterlämnade papper. Där återfanns bl a följande brev från 1956, ställt till Svenska Telegrambyrån i Stockholm:

Härmed framställes, att Telegrambyrån på hövligt sätt meddelar press och radio, att undertecknad önskat, att min död och begravning icke med ett ord omnämnes. Motser räkning på den avgift, som krävs för denna anordning.

Med utmärkt högaktning
H. Thörnberg

Hans önskan blev inte uppfylld. Landets kulturpersonligheter, liksom företrädare för den akademiska världen, överträffade varandra med hyllningsartiklar till denne originelle man som med startpunkt i en backstuga och utan mycket av formell utbildning erövrade en plats i såväl den akademiska världen som de folkliga rörelser han så lysande skildrat i tal och i skrift.

Thörnberg begravdes i november månad 1961 på Sankta Clara kyrkogård i Stockholm.. Officiant var pastor J. W. Johnson från Stadsmissionen. Tal hölls av Ruben Wagnsson som företrädare för de folkliga rörelserna. Den akademiska världen företräddes av rektor magnificus professor Torgny Segerstedt vid Uppsala universitet.

Som nämnts var det inte de jordiska tillgångarna som spelade den största rollen för E.H. Thörnberg. Det mesta av det han behövde fanns på Kungliga Biblioteket och dit gick han varje morgon, från hotellet längs Drottninggatan till Tunnelgatan (nuvarande Olof Palmes Gata), sedan genom Brunkebergstunneln fram till KB. Det är detta som förklarar varför det vid Brunkebergstunnelns västra mynning står en liten statyett föreställande Ernst Herman Thörnberg. Vi som känner frändskap med Thörnberg stryker honom över ryggen varje gång vi passerar. Han är värd att bli blank på ryggen. I läsesalen på KB fanns en gång på en av pulpeterna en plakett som berättade att här satt Ernst Herman Thörnberg.

När minnesvården avtäcktes den 6 juni 1963 talade, som tidigare nämnts, Ruben Wagnsson. Han sammanfattade med de här orden Ernst Herman Thörnbergs gärning:

Thörnberg var en färgstark och originell man, som genom sina forskningar åt sig rest en varaktig minnesstod inom de svenska folkrörelserna och inom sociologisk forskning.

* * *

Texten ovan bygger i någon mån på egna erfarenheter och till den alldeles övervägande delen på Karl Jäders bok ”Ett Gåtfullt Geni”. Boken kom ut 1968. Illustrationerna är hämtade ur samma bok.

Nykterhetshistoriska Sällskapet har tagit som en av sina uppgifter att se till att denne folkbildningens gigant inte glöms bort. Det har gått lång tid sedan han lämnade oss och ännu längre tid räknat från hans mest produktiva period, men han förtjänar en plats och då främst bland dem som i text och i tal har beskrivit de svenska folkrörelserna.

1951 – det år då IOGT i världen fyllde 100 år – hedrades Ernst Herman Thörnberg med Godtemplarordens förtjänstplakett som ett uttryck för Ordens tacksamhet och beundran inför hans forskargärning, författarskap och föreläsningskonst.

Bertil Lindberg