Var logerna i Göteborg eller Karlsson i Sala först?

Detta är en översiktlig berättelse om försäkringsrörelser inom nykterhetsrörelsen perioden cirka 18801997. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande. Uppgifterna grundar sig i stor utsträckning på Nykterhetsfolkets Kalender med början 1925 och senare Blå Boken, Kalender för ideellt och socialt arbete. En intressant sak med försäkringsföreningarna är att de även hade lokala avdelningar. Nuvarande medlemmar i lokalföreningarna kan alltså i de lokala och regionala arkiven ta del av vad som gjordes hemmavid inom den här sektorn. Den lokala föreningsverksamheten var alltså inte begränsad till vad som utspelade sig i logerna, templen, blåbandsföreningarna etc.

Var logerna i Göteborg eller Karlsson i Sala först?

Frågan gäller var i godtemplarlandet som den första sjuk- och begravningskassan inrättades. I uppsatsen ”De första godtemplarlogerna i Göteborg” berättar författaren Leif Sjögren att sjuk- och begravningskassor instiftades tidigt. Vollrad Karlsson i Sala uppmanade i tidningen ”Svenska Good Templar” logerna att bilda sjuk- och begravningskassor. Själv var han en föregångare.  Nykterhetsrörelsens idé om broderskap gjorde att idén om självhjälpsföreningar – givetvis utan privat vinstintresse – för medlemmarna fick fäste och under år framöver utvecklades till en omfattande verksamhet för att 1997 helt upphöra. Hur denna verksamhet i detalj utformades och vad den betydde under 115 år går inte att beskriva på det utrymme som är tillgängligt. Det är i sig ett forskningsprojekt.

Vid den Hickmanska* ordensgrenens storlogemöte den 10 april 1882 i Jönköping väcktes tanken på vad som kallades en ”själfhjälpsförening”. Förslagsställare var rektor P. J. Bäckman, Kristinehamn. Vid den Malinska* ordensgrenens möte i Göteborg den 8 augusti samma år förelåg förslag om ”inrättande af en lifförsäkringsförening bland medlemmarna”. Ännu tidigare väcktes tanken av Vollrad Karlsson, som i den Malinska grenens tidning Svenska Good Templar nr 5 1882 uppmanade logerna att bilda sjuk- och begravningskassor.

Vollrad Karlsson (den kortare av dem) tillsammans med Olof Bergström. Fotot sannolikt taget 1883 i Kearney, Nebraska

Vollrad Karlsson (den kortare av dem) tillsammans med Olof Bergström. Fotot sannolikt taget 1883 i Kearney, Nebraska

Lite är skrivet om Per Vollrad Karlsson, som föddes den 11 december 1859 i Sala. Apotekarsocieteten i Stockholm uppger att Vollrad Karlsson 1881 utexaminerades som pharmacie studiosus, vilket ungefär svarar mot våra dagars receptarie.

Det mest troliga är att det var just 1881 som Vollrad Karlsson, som var en mycket aktiv medlem i IOGT i Sala, tog initiativet till Sala Godtemplares Sjuk- och begravningskassa. I den tidigare nämnda artikeln berättar han om sjukdomar som kan drabba var och en av oss.

Artikeln innehåller också i stort sett alla de argument som senare skulle komma att användas i de försäkringsinitiativ som togs av olika nykterhetsorganisationer. Vollrad Karlsson säger bland annat att det blir billigare, eller i varje fall bättre villkor, om man väljer en sjuk- och begravningskassa med enbart absolutister jämfört med medlemskap i en kassa med en ”… blandning af få nykterhetsvänner, mest måttlighetssupare och drinkare.” Vollrad Karlssons maning nådde ut till en organisation där merparten av medlemmarna tillhörde de mindre bemedlade och detta skedde långt före det vi känner som välfärdssamhället.

Nykterhetsrörelsen var inte ensam om att initiera försäkringsrörelser. Det togs många initiativ  i den vägen under 1800-talet och detta tidigare än vad som skedde inom nykterhetsrörelsen. Frågan har belysts bland annat i Torkel Janssons bok Adertonhundratalets associationer. Sammantaget skulle dessa initiativ, som så mycket annat som började inom associationerna och senare inom folkrörelserna, så småningom tas över av stat, landsting och kommuner. Men det var i tid långt dit.

Försäkringsverksamhet var inte självklar inom IOGT

Före den historia som berättas finns det alltid en historia, som i sin tur föregås av ytterligare en historia. Nästan 40 år före Vollrad Karlssons initiativ 1881 bildades i New York i Amerika en organisation som fick namnet The Order of the Sons of Temperance. Det var en ömsesidig sjuk- och begravningskassa, som av sina medlemmar krävde helnykterhet. Inträdesavgiften var två dollar, som vid den tiden motsvarade en veckolön för en genomsnittlig arbetare. Därutöver betalade medlemmarna en avgift om 6 cent i veckan.

The Sons of Temperance var en orden med hemliga ritualer, lösenord, särskilda handslag och regalier. Organisationen hade förgreningar i Kanada, Storbritannien och Australien. The Sons of Temperancce utgör en av de grundstenar på vilka IOGT skulle komma att byggas med början år 1851.

Som så ofta, i varje fall i den tidens rörelser, kom det en motreaktion och den riktades just mot försäkringstanken. Den som svarade för detta var en Nathanael Curtis 2), som blev medlem i IOGT endast ett par dagar efter dess start 1851 i Amerika. När Curtis 1852 valdes till ordförande i IOGT slog han fast två principer för den nya organisationen. Den första var att orden skulle vara öppen för kvinnor och den andra att den inte skulle erbjuda försäkringar, alltså inte fungera som en självhjälpsförening på sätt som the Order of the Sons of Temperance gjorde. Skälen för det senare ställningstagandet var att en självhjälpsförening skulle utestänga de fattiga och därtill kvinnor, som ofta inte hade egna inkomster.

Mycket riktigt ledde detta i in tur till en motreaktion, men det skulle dröja ungefär 30 år och det var en svenskättling, bosatt i New York, som reagerade. Hans namn var Adolph Peterson 3) och som en protest, kanske främst mot det rituella arbetet inom IOGT, bildade han 1883 The Order of Templars som, utöver nykterhetsfrågan, även tog upp idén om livförsäkringar till medlemmarna. Templarorden presenterades som en demokratisk, modern och billig orden. Genom att ta bort en del av ordenglittret och avgifterna till högre loger skulle medlemsavgifterna bli lägre än inom IOGT, utlovade man. Det man inom IOGT i Sverige kallade loger blev tempel i Petersons the Order of Templars. Organisationen överfördes till Sverige och det första templet bildades den 3 februari 1884 i Göteborg. Templet fick namnet Emanuel och riksorganisationens namn blev Templarorden, TO. Det hör till bilden att Emanuel var vad vi kan kalla en kidnappad IOGT-loge, tillhörig den Hickmanska grenen. Överorganisationen kallades Sveriges Stortempel och ett sådant instiftades i Göteborg den 23 november 1885.

Templarorden orsakar avundsjuka

Templarordens försäkringsverksamhet inleddes 1885. Det första försäkringsbrevet utfärdades den 26 mars 1886. Verksamheten  startade med 72 medlemmar, som anslöt sig till vad som kallades en ömsesidig hjälpfond. Redaktören Axel Severin blev 1887 medlem i Templarorden och dess sjuk- och begravningskassa i Oskarshamn. Severin insåg att verksamheten måste breddas för att överleva och han tog därför 1891 initiativet till Kalmar läns Templares sjuk- och begravningskassa. 1889 var antalet anslutna till fonden cirka 5 000.

Ej heller den utvidgningen bedömdes vara tillräcklig, varför man i juni månad 1892 utvidgade verksamheten till att omfatta alla nykterhetsvänner i hela landet. Den nya kassan fick namnet Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa.

Tio år efter starten var ungefär hälften av Templarordens medlemmar, cirka 16 000, försäkringstagare i den egna fonden. Man kan konstatera att Templarordens försäkringsverksamhet hade en medlemsbevarande effekt. Den effekten var betydelsefull med tanke på den enorma omsättning av medlemmar** som den tidiga nykterhetsrörelsen utmärktes av. 1907 ombildades hjälpfonden till Understödsföreningen Templarordens Försäkringsförening.

1922, när Templarorden och Nationalgodtemplarorden slogs samman och blev Nationaltemplarorden, NTO, ändrades namnet till Understödsföreningen Nationaltemplarordens Försäkringsförening, UNF. Carl Gustaf Ekman, som åren 1926-1928 och 1930-1932 var landets statsminister, kombinerade denna och tidigare uppgifter inom svenskt samhällsliv med att också vara en drivande kraft i dåvarande UNF.

Templarordens försäkringsverksamhet upplevdes som besvärande av ledningen för IOGT. Inom IOGT, som hade etablerats i Göteborg den 5 november 1879, väcktes då tanken att starta ett eget försäkringsbolag. Vid storlogemötet 1888 i Malmö förelåg ett sådant förslag i motionsform. Upphovsman var Oskar Eklund 4). Han ansåg det nödvändigt att även i försäkringsfrågan ta upp konkurrensen med Templarorden.

Försäkringsfrågan kom dock i skymundan vid det här tillfället eftersom mötet 1888 dominerades av de motsättningar som ledde till den splittring som blev det bestående resultatet av sammankomsten. Ett stort antal medlemmar lämnade IOGT och efter ett tag bildade de Nationalgodtemplarorden, NGTO. Detta var inte det enda problemet för IOGT. 1887 hade de två stridande grenarna av IOGT – den Hickmanska respektive den Malinska – förenats vid ett möte i Stockholm. Den föreningen ledde till stora interna motsättningar och det var bl a dessa som resulterade i att rörelsen splittrades. Det var alltså en i grunden skakad rörelse som 1889 startade Godtemplarordens Självhjälpsförening, som 1916 omorganiserades till Livförsäkringsbolaget I.O.G.T. och som 1928 gick upp i försäkringsbolaget Balder. Drivande kraft även efter att storlogemötet fattat sitt beslut  var den allestädes närvarande Oskar Eklund.

Vid sidan av godtemplaren Eklunds initiativ på försäkringsområdet verkade inom IOGTs verksamhetssfär även Sveriges Godtemplares Sjuk- och Begravningskassa. Denna kassa bildades den 1 augusti 1897.

Nationalgodtemplarorden, som alltså var en utbrytning ur IOGT, bildade 1891 Nationalgodtemplarordens Självhjälpsförening Framåt. 1913 ändrade den namn till Absolutisternas Understödsförening Framåt.

1896 bildades Blåbandisternas Lifförsäkring, som 1903 bytte namn till Självhjälpsföreningen Blåbandisternas Lifförsäkring, som senare skulle byta namn till Blåbandisternas Understödsförening. 1923 hade föreningen 3 370 medlemmar. 1929 uppgick föreningen i Allmänna Livförsäkringsbolaget Oden.

År 1900 tillkom så dels Sjukkassan Verdandi, dels också Understödsföreningen Verdandi.

Denna omfattande och ständigt föränderliga värld av understöds- och självhjälpsföreningar inom nykterhetsrörelsen tillkom i syfte att rekrytera medlemmar, men naturligtvis också för att erbjuda medlemmarna vad man ansåg vara rättvisa försäkringar, som tog hänsyn till att människor som levde helnyktert utgjorde en bättre risk.  Den som tillämpar en helnykter livsstil är försiktigare och skötsammare även i andra avseenden. Detta var en iakttagelse som gjordes tidigt.

Möjligheterna, liksom skälen för dessa föreningars existens, slogs undan när alla dessa initiativ så småningom ledde till att sjukförsäkring blev en statlig angelägenhet. Begravningskassor finns fortsatt kvar, dock inte någon i nykterhetsrörelsens regi.

UNF levde längst

Den sjuk- och begravningskassa inom nykterhetsrörelsen som längst var i verksamhet var Understödsföreningen Nationaltemplarordens Försäkringsförening, UNF. 1957 togs administrationen över av Försäkringsbolaget Ansvar och föreningen öppnades för övriga medlemmar i nykterhetsrörelsen  och frikyrkorna. I samband med sammanslagningen av IOGT och NTO 1970 fick verksamheten, som alltså sköttes av Ansvar, ett nytt namn, Försäkringsföreningen Nykterhet och Ansvar, FNA. Förkortningen UNF, blev därmed ledig och kunde utan hinder övertas av Ungdomens Nykterhetsförbund.

Det var ingen tillfällighet att sjuk- och begravningskassorna inom nykterhetsrörelsen kom till i stor skala under 1890-talet. Den utlösande faktorn var att Templarorden kom till Sverige med bl.a. idén om försäkringar för helnyktra. Men det ska också ses mot bakgrund av att vid den här tiden hade verksamheten inom nykterhetsorganisationerna stabiliserats efter att ha upplevt en omvälvande tid, som tog sin början när IOGT nådde Sverige 1879. De värsta striderna och motsättningarna inom rörelsen tonades ner under 1890-talet och krafterna kunde ägnas åt mer konstruktiva idéer.

Försäkringsidén blev en framgång. 1923, då nykterhetsrörelsens hade cirka 260 000 medlemmar, var cirka 110 000 av dem även medlemmar i någon av rörelsens självhjälpsföreningar.  Antalet lokala avdelningar i dessa föreningar uppgick till cirka 2 500.

Nyktra motorförare kräver lägre försäkringspremier

Vollrad Karlssons ord från 1882 i Svenska Good Templar och Templarordens framgångar togs alltså på allvar även av de övriga, tidiga nykterhetsorganisationerna. Det sista ekot av Vollrad Karlssons maning hördes 1926 då Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF,  bildades. Vollrad Karlsson hann inte se en bil innan han dog 1887 i Gothenburg, Nebraska.

Idén om en särskild nykterhetsorganisation för motorförare väcktes i juli månad 1926 av skolöverstyrelsens konsulent för nykterhetsundervisning, fil dr Thorild Dahlgren. Detta skedde vid en utbildningskurs på Önnestads folkhögskola, anordnad av dåvarande Centralförbundet för nykterhetsundervisning, CFN. Innan kursen var slut hade ett 20-tal närvarande bilägare beslutat att bilda en nykterhetsorganisation för motorförare.

En interimstyrelse, under ledning av J. L. Olsson i Vallsta, tillsattes. Uppgiften för denna styrelse var att förbereda ett konstituerande möte, då det som först kallades Sveriges Motorförares Helnykterhetsförbund skulle bildas. När den konstituerande kongressen hölls i juni 1927 i Stockholm beslutades att namnet skulle vara Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF.

En av de drivande krafterna vid bildandet av MHF var Simon Fredriksson från Ödeshög, som senare stolt visade upp bevis på att han var MHFs medlem nr 1. Fredriksson hade redan 1926 varit med om att bilda en MHF-avdelning i Ödeshög. 1928 blev han ordförande i avdelningen. När förbundet konstituerades den 19–20 juni 1927 i Stockholm valdes Fredriksson till sekreterare, en post som han skulle inneha under lång tid framöver. Ordförande blev J. L. Olsson i Vallsta. I mötet, som hölls i Victorisalen i godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm, var ett 50-tal intresserade personer närvarande.

Medlemsantalet var vid den konstituerande kongressen 1 015 och ökade under kongressdagarna med cirka 200. Sent 1927 var medlemsantalet 2 005. Med tanke på antalet bilägare i landet vid den här tiden var detta ett enastående resultat.

En av de första frågor som togs upp inom förbundet var hur man skulle kunna tillförsäkra medlemmarna goda och, med tanke på den lägre skaderisken, rättvisa försäkringsvillkor. 1928 slöts ett avtal mellan MHF och Sveriges Trafikägares försäkringsbolag Trafik. Avtalet innebar lägre premier och en årlig bonus för MHF-medlemmarna. En viktig del av överenskommelsen var att bolaget skulle föra statistik över riskfördelningen inom bolaget, varvid MHF-arna skulle utgöra en egen grupp.

Stegen mot ett eget försäkringsbolag

Det här var ett första steg på vägen mot det som hägrade för de mest visionära inom förbundet: ett eget försäkringsbolag. Detta ska ses mot bakgrund av att 1929 förelåg vid kongressen en motion i vilken föreslogs att MHF skulle bilda ett eget försäkringsbolag. Motionen avslogs. Två år senare tillsatte MHFs styrelse en kommitté med uppgift att utreda frågan. Ledamöter i denna var ordföranden J. L. Olsson, förbundssekreteraren Simon Fredriksson och notarien Bertil Ager. Utredningen föreslog bildandet av ett försäkringsbolag och det blev styrelsens beslut.

För att få starta ett försäkringsbolag krävdes vid den här tiden dels ett garantikapital om 200 000 kronor (i dagens penningvärde cirka 6 miljoner kronor), dels också ett försäkringsbestånd om 500 fordon. För att få ihop det nödvändiga kapitalet bildades en ekonomisk andelsförening m.b.p.a.*** Detta skedde under den ekonomiska depression som världen upplevde vid den här tiden och som i Sveriges fall förvärrades av Kreugerkraschen. Till detta att statsministern och nykteristen C.G. Ekman under den här tidsperioden tvingades avgå på grund av beskyllningar om ett mutbrott, som han sannolikt aldrig begick och som hade anknytning till just Kreuger.

Andelsföreningen lyckades få ihop det nödvändiga garantikapitalet och kunde dessutom visa att man hade nästan dubbelt så många fordonsförsäkringar som krävdes, närmare 1 000.

Den 18 december 1931 beviljade kungl. Maj:t koncession för Motorförarna – ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra.

Motorförarna började sin verksamhet den1 januari 1933. Vid bolagsstämman, som hölls den 6 december 1932, valdes till bolagets styrelse riksgäldsfullmäktige Gustav Andersson, Rasjön, ordförande, J. L. Olsson vice ordförande och Simon Fredriksson, Bror Gustav Bylund, Harry Gunsjö, David Haglund  och John P. Frykholm till ledamöter. Till direktion utsågs Andersson, Bylund och Fredriksson. Bror Gustav Bylund blev bolagets verkställande direktör. Samtidigt startade vad som kallades Nykterhetsfolkets Medlemsskydd, som förmedlade olycksfallsförsäkringar till nykterhetsorganisationernas medlemmar. Denna verksamhet bedrevs i nära anslutning till Motorförarna.

I mitten Bror Gustav Bylund. På hans vänstra sida Simon Fredriksson. Mannen till höger okänd.

I mitten Bror Gustav Bylund. På hans vänstra sida Simon Fredriksson. Mannen till höger okänd.

Vid MHFs kongress 1934 utsågs Thorild Dahlgren, mannen som kläckte idén om en särskild organisation för helnyktra motorförare, till hedersledamot i förbundet. Vid samma tillfälle gjordes ett viktigt uttalande:

Ehuru detta bolag tillkommit på initiativ av några av förbundets ledande män, kommer det att i alla avseenden stå oberoende av förbundet, liksom förbundet står oberoende av bolaget.

Medlemsbasen utgjordes i stor utsträckning av medlemmar i de övriga nykterhetsorganisationerna och väckelserörelsens samfund.

Så här långt bygger framställningen på faktiska uppgifter. Det finns en annan version av hur det gick till när idén om ett försäkringsbolag för helnyktra motorförare väcktes. Den versionen berättas i ett kommande inlägg med namnet Var Motorförarna John Länsbergs idé?

Motorförarna byter namn till Ansvar och breddar verksamheten

Försäkringsbolaget Motorförarna överlevde andra världskriget. Till och med att 1943 vidgades koncessionen att omfatta även olycksfalls-,  ansvarighets- och garantiförsäkring.

1954 bytte bolaget namn till Ansvar och försäkringsverksamheten breddades, först nationellt och sedan internationellt. Bror Gustav Bylund, som blev verkställande direktör 1933, fortsatte med den uppgiften till 1957. Året därpå övertogs den av Gunnar Nelker.

Ansvar kom under lång tid att bidra med insatser som nykterhetsrörelsen inte hade ekonomisk kapacitet till. I uppmärksammade annonskampanjer lyftes den helnyktra livsstilen fram och bolaget tog initiativ till livsstilsundersökningar, bl a som underlag för bolagets egna expansionsplaner och inriktning.

Bolagets verkställande direktör, Gunnar Nelker, betydde mycket för bolagets ansträngningar att bättre förstå det samhälle där nykterhetsrörelsen verkade. Med början under 1960-talet startade bolaget ett projekt som fick namnet Idé på sikt och som avkastade ett stort antal skrifter. Bakgrunden till detta initiativ var bolagets farhågor för utvecklingen generellt inom folkrörelserna, och då givetvis särskilt nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Det fanns tecken på att de folkliga rörelserna framöver skulle möta stora svårigheter. Gunnar Nelker medverkade till att synliggöra detta.

Det fanns i allt detta goda som gjordes med Ansvar som initiativtagare ett problem som sällan har lyfts fram. Den demokratiska formen till trots – Ansvar var ett ömsesidigt bolag med representation från organisationerna i ledningen – var det många som upplevde att bolaget och nykterhetsrörelsens organisationer inte riktigt nådde fram till varandra. MHF var ett naturligt undantag. Ansvar blev en släkting som många tyckte levde ett eget liv och inte fullt ut förstod nykterhetsrörelsens problem och förutsättningar för det praktiska arbetet. Problemet förvärrades när det under 1990-talet visade sig att Ansvars ledning inte förstod att för många inom nykterhetsrörelsen var valet av Ansvar som försäkringsbolag i första hand en lojalitetshandling. Det som har sagts så här långt är emellertid inte det som förklarar varför Ansvar till slut fick ge upp. Det handlade i allt väsentligt om att den helnyktra sektorn kraftigt försvagades.

Till Ansvars initiala framgångar medverkade givetvis i hög grad den explosionsartade utvecklingen vad gällde bilägande under 1950- och 60-talen. Sedan bidrog också i stor utsträckning till den goda utvecklingen av Ansvar de försäkringsinnovationer som bolaget stod för.

MHF och försäkringsbolaget Ansvar kom på ett fruktbart sätt att betinga varandra. Samtidigt som MHF på 1960-talet krafigt expanderade medlemsmässigt, tappade de ”gamla” nykterhetsorganisationerna medlemmar. 1964 hade den samlade nykterhetsrörelsen 353 993 medlemmar i de vuxnas organisationer. Under en tid kunde MHFs framgångar balansera de ”gamla” nykterhetsorganisationernas medlemsförluster. Det var på 1960-talet som, när nykterhetspolitiken blev alkoholpolitik, landet fick en politik som såg mer till alkohol- än nykterhetsintresset som nykterhetsrörelsen, till en början sakta och sedan allt mer accelererande, förlorade medlemmar och inte kunde rekrytera tillräckligt många nya medlemmar för att täcka förlusterna.

Den helnyktra sektorn krymper

Samtidigt med detta försvagades succesivt den helnyktra livsstilen även inom frikyrkorna, bland annat som en spegelbild av de förändringar som skedde i samhället i stort.

Det hade en gång varit självklart att medlemskap i en frikyrkoförsamling automatiskt innebar om inte helnykterhet så i varje fall en mycket restriktiv hållning till alkohol. Situationen förändrades snabbt under andra halvan av 1900-talet och 1998 tog frikyrkorörelsen konsekvenserna av utvecklingen och De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, namnändrades till Hela Människan. Det beslutet togs sedan man kommit fram till att:

I stället för att tidigare ha arbetat på helnykterhetens grund skulle arbetet nu ske utifrån en kristen människosyn med Jesus Kristus som förebild och kraftkälla.

Detta var i princip slutet på det nykterhetspolitiska äktenskap mellan nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, som organisatoriskt inleddes några år före förbudsomröstningen 1922. Försäkringsbolaget Ansvar bidrog till att underhålla en plattform för samverkan mellan två klassiska folkrörelser och som under många år hade ett fruktbart samarbete.

Nykterhetsrörelsens tillbakagång kan belysas med följande siffror. Som tidigare konstaterats hade nykterhetsrörelsen 1964 cirka 354 000 medlemmar. 1979 var siffran 250 000 medlemmar. År 2000 hade den skaran krympt till 150 000. 2015 räknar nykterhetsrörelsen in cirka 75 000 medlemmar.

Ansvars försök att finna nya marknader hade begränsad framgång och till slut stod det klart för bolagets ledning att det inte fanns tillräckligt underlag för ett eget försäkringsbolag med den helnyktra sektorn som bas. 1997 gick Ansvar samman med försäkringsbolaget Salus och bildade SalusAnsvar, med Ansvar som minoritetsägare. Efter en del turer, som inte ska redovisas här, blev SalusAnsvar 2013 en del av försäkringsbolaget Folksam.

Slutet på sagan blev alltså att, cirka 115 år efter att Vollrad Karlsson presenterat sin idé i Svenska Good Templar, och cirka 65 år efter att några handlingskraftiga män bildade försäkringsbolaget Motorförarna, tog orken slut. Ansvar – det som fanns kvar – blev alltså en del av försäkringsbolaget Folksam, vilket får betecknas som en ironi. Den strid som Folksam tidigt i Ansvars liv startade slutade på sitt sätt med seger för det dominerande försäkringsbolaget.

Det var inte särskilt gentlemannamässiga metoder som Folksam använde i kampen mot de helnyktras försäkringsbolag. Folksam använde sina ekonomiska  muskler på sätt som  tvingade Försäkringsinspektionen att ingripa och tillrättavisa Folksams ledning. Detta skedde efter att bolaget i början av 1960-talet infört nykterhetsrabatter i bilförsäkring med upp till 30 procent, vilket försäkringsmässigt inte kunde försvaras. Rabatterna sänktes, efter Försäkringsinspektionens ingripande, till tio procent men, som Åke Lindgren konstaterar i boken Rörelse i tiden, Folksam uppnådde sitt mål, nämligen att minska tillströmningen av kunder till Ansvar.

Det var för övrigt vid den här tiden som Folksam hade en annonskampanj där texten löd ”Den som känner ansvar tar Folksam”.

Det här var inte en kamp som utspelades endast mellan försäkringsbolagen Ansvar och Folksam. Den fördes även inom IOGT, senare IOGT-NTO, där majoritetens sympatier fanns hos Ansvar, men där den stridbare distriktsordföranden i Norrbotten, tillika ledamoten av IOGTs förbundstyrelse (Verkställande Rådet), Sixten Pettersson från Älvsbyn, med stöd av Norrlandsdistriktens samarbetskommitté  etablerade kontakt med Folksam och även erhöll ekonomiskt stöd från det hållet.

Det fanns även andra inom nykterhetsrörelsen som upplevde problem med dubbla lojaliteter. De flesta valde att i tysthet lösa dessa. Ett sådant exempel var Manfred Holmqvist i Malmö, som var ledamot av IOGTs Verkställande Råd, men fann att det kunde inte, med hänsyn till närheten till Ansvar, kombineras med uppgiften som assuransdirektör i försäkringsbolaget Skåne-Malmö.

Försäkringsbolaget Ansvar är borta, men nykterhetsrörelsen, eller ska man säga nykterhetstanken,  står inte lottlös. De 200 000 kronor som samlades in i början av 1930-talet (och som återbetalades till insättarna) för att möjliggöra bildandet av försäkringsbolaget Motorförarna, har nu blivit ett kapital om drygt 250 miljoner kronor, som förvaltas av stiftelsen Ansvar för Framtiden, SAFF.

Så här beskrivs ändamålet med SAFF:

Stiftelsens syfte är att främja nordiskt samarbete och vetenskaplig forskning rörande den helnyktra livsstilen och opinionsbildning för denna samt att med denna inriktning främja vård och uppfostran av barn.

Det är sällan ett misslyckande ger ett så gott ekonomiskt resultat. Framtiden får utvisa om Stiftelsen Ansvar för Framtiden kan medverka till att helnykterhetstanken lever vidare och får förnyad kraft.

Bertil Lindberg

*1876 splittrades IOGT i Amerika på vad som kallades the negro question. Den gren som inte ville acceptera färgade i sina loger kallades den Hickmanska efter ledaren John James Hickman, alternativt den amerikanska grenen. Den gren som menade att alla, oavsett hudfärg, skulle vara tillsammans kallades den Malinska efter ledaren Joseph Malins. Malins var bosatt i England och den ordensgrenen kallas därför också den engelska grenen. När IOGT kom till Sverige 1879 fick även vi här i landet en negerfråga. Båda ordensgrenarna etablerade sig och bekämpade varandra fram till 1887, då de förenades vid ett möte i Stockholm.

**Med begränsat personligt ansvar.

***I Oskar Peterssons ordenhistorik Goodtemplarordens i Sverige historia berättas att åren 1890–1902 (tretton arbetsår) hade nära 250 000 personer uteslutits, 12 000 varje år på grund av löftesbrott. Fler än 140 000 under den angivna perioden utgått på egen begäran. Trots dessa dystra siffror ökade dock medlemsantalet.

1)Olof Bergström, mannen som införde vad Ernst Herman Thörnberg kallade den moderna nykterhetsrörelsen i Sverige, IOGT 1879, kom i kontakt med Vollrad Karlsson och resultatet blev att Karlsson följde med Bergström över Atlanten till Nebraska, USA. De reste från Malmö den 28 april 1882. Karlsson stannade i staden Kearney i Nebraska medan Bergström fortsatte västerut till den plats där han skulle grunda staden Gothenburg. I Svenska Good Templar nr 16 1882 är en notis införd där Vollrad Karlsson avtackas för sina insatser för Godtemplarorden i Sala. Hösten 1883 kommer Vollrad Karlsson till Gothenburg. Han kallar sig numera doktor och öppnar en drugstore i staden, utnämns till biträdande postmästare, blir delägare i Bergströms mäklarföretag, utnämns till notarius publicus och är sekreterare i The Platte River Bridge Co. Karlsson avled den 17 oktober 1887, endast 28 år gammal.

2) Nathanael Curtis hade som alkoholmissbrukare blivit medlem i the Washington Temperance Society (Washingtonrörelsen) och the Order of the Sons of Temperance. Curtis var vid tidpunkten då han blev medlem i IOGGT 49 år gammal, bagare och tillika hotellvärd. Han var medlem i Forest City Lodge i Ithaca i staten New York.

3) Adolph Peterson var handlingskraftig  och, sägs det ofta i historieskrivningen, en intrigör. Peterson föddes 1851 i Gräfve i Örebro län. Han emigrerade till Amerika 1869.  Han blev medlem i IOGT i USA 1872. Han översatte IOGTs ritual och konstitution till svenska och bildade 1873 i New York världens första svenskspråkiga IOGT-loge.

4) Oskar Eklund, född 1861, död 1940, var sin tids meste godtemplare. Därutöver var han den som 1883 introducerade vad som idag är Sveriges Blåbandsförbund genom att starta Sveriges nu äldsta nykterhetstidning, Blå Bandet. Eklund kom även att spela en betydelsefull roll för Tempel Riddar Orden, TR, i Sverige och i Norden. Han blev medlem i IOGT i Arboga 1880, två månader efter att orden kommit till Sverige. Året därpå invaldes han i storlogens verkställande råd och där skulle han stanna i 45 år. Eklund är utförligt beskriven dels i Svensk biografiskt lexikon, dels också i Blå Boken 1933.

Litteratur

Fahey, David M; Temperance och Racism. 1996

Jansson, Torkel; Adertonhundratalets associationer. 1985

Kreutz, Jeanette; Lanthandel (affärsrörelse) i Ödeshög och St Åby under perioden 1888-1846.C-uppsats. Årtal okänt.

Lindberg, Bertil; Det måste bli annat av sa, Olof Bergström.1991

Lindgren, Åke; Rörelse i tiden. 2001

Lindqvist, Britt-Marie; 70 år i trafiksäkerhetens tjänst. 1996

Länsberg, Olle; Skilsmässa. 1961

Petersson, Oskar; Goodtemplarordens i Sverige Historia. 1903

Sjögren, Leif; De första godtemplarlogerna i Göteborg. 1969

Sterner, Fred W; Från 30 till 30 000. MHF 1926-1951. 1951

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979

Svenskt Biografiskt lexikon.

Blå Boken; kalender för ideellt och socialt arbete.

Nykterhetsfolkets kalender.

Härutöver har uppgifter inhämtats från nätet.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.