Under senare år har frågan om medlemslöftets innehåll, krav och utformning, diskuterats inom några nykterhetsorganisationer. I IOGT-NTOs fall beror det främst på att rörelsen i ökad omfattning rekryterar tidigare missbrukare som medlemmar. Krav på en nollgräns har väckts. Som skäl för detta anges att även en ringa mängd alkohol kan utlösa återfall hos missbrukare. Att frågan om utformningen och innebörden av nykterhetslöftet, eller om vi ska kalla det medlemslöftet med tanke på att det även innehåller andra element, har fått förnyad aktualitet och motiverar en tillbakablick på hur ordningen med angivande av tillåtna procentsatser en gång uppstod inom nykterhetsrörelsen. Helt ny är inte diskussionen, men man kan nog säga att läget varit stabilt under större delen av 1900-talet.  Om det inte vore för nykterhetsrörelsen skulle det knappast behövas en definition av begreppet helnykterhet.

Det gemensamma minnet är kort. Få erinrar sig idag att inför nykterhetsrörelsens 100-årsjubileum 1979 gav Sober Förlag ut en bok med titeln Hur skall nykterhetsrörelsen förnyas? (utgivningsår 1978) . Dåvarande förlagschefen Åke Isling ålade sig själv uppgiften att i tidningen Accent provocera. I förväg vidtalades tio personer, som skulle reagera på bland annat Islings tankar om det han i en artikel kallade Ett samvetsbestämt absolutistbegrepp och associerat medlemskap. I stor utsträckning kom debatten att handla om var gränsen för tillåten alkohol skulle sättas för medlemmarna i nykterhetsrörelsen. Även frågan om man skulle ha en gräns aktualiserades under debatten.

Med det tidsperspektiv jag har tror jag mig kunna säga att det tankeutbyte som Islings provokation utlöste är det mest omfattande som ägt rum i modern tid i den frågan. I inte så liten grad påverkades debatten av att tiotalet år tidigare hade Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund, SSUH, och Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, lämnat den helnyktra gemenskapen och Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk, RFMA, som startade på 1950-talet med ambitionen att fungera som en brygga mellan måttlighet och absolutism, hade förvandlats till en kamporganisation mot nykterhetsrörelsen och helnykterheten. Och det hampade sig så att just vid den här tiden bestämde sig Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund, JHF, för att praktisera idéer som Isling förespråkade i sin provokation. Det kan noteras att JHF finns inte längre. Med den organisationen gick det som har gått med alla organisationer som har försökt verka för något som uppenbarligen uppfattas som ointressant.

Det finns skäl att påminna om detta eftersom frågan om vad som ska förstås med helnykterhet, och hur detta ska uttryckas i löftet, debatterades 2015 vid såväl IOGT-NTOs kongress som vid Sveriges Blåbandsförbunds årsmöte.

Här följer en kort redogörelse för vad som utspelade sig vid dessa sammankomster.

Sveriges Blåbandsförbunds, SBF, nuvarande löfte lyder så här:

Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger, samt att på lämpligt sätt motverka dessa drogers bruk.

Vid SBFs årsmöte 2015 beslutades att förbundet i framtiden kan ha två alternativa medlemslöften. Detta kan dock inte gälla förrän nästkommande årsmöte också fattat beslut i ärendet. Det alternativa medlemslöftet kan då, under förutsättning av kommande årsmötes bifall, få följande lydelse:

Jag lovar att avstå från alkohol och andra droger, samt verka för ett tryggt samhälle där alla människor har lika värde.

Oskar Eklund. Sveriges meste godtemplare. Införare av Blå Bandet och Templarorden.

När Blåbandsrörelsen kom till Sverige i början på 1880-talet hade löftet en lydelse, som i hög grad påminner om det som nu gäller:

Jag förbinder mig att med Guds hjälp avstå från allt bruk av rusgivande drycker såsom njutningsmedel och att som en sinnebild därav ständigt bära synligt det blå bandet.

De formuleringar i SBFs löfte som återgivits här innebär att förbundet har tillämpat och tillämpar en nollgräns, om medlemmarna bokstavligen tillämpat och tillämpar löftet. Och detta gällde även det tidiga IOGT, där de första medlemmarna med början 1879 vid inträdet avlade följande löfte:

Ingen medlem må tillverka, köpa, sälja, begagna, bjuda, förskaffa eller låta förskaffa åt andra sprithaltiga eller jästa drycker, att brukas som läskdryck; och hvarje medlem är skyldig att på hvarje lofligt sätt motarbeta tillverkning, försäljning och bruk af sådana drycker.

Medlemsförbindelse 1882 för IOGT-logen 223 Hudiksvall.

Så småningom skulle detta, av praktiska och pragmatiska skäl, ändras och det som var tillåtet under en period även anges i löftet; 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker. Hur man kom fram till dessa gränser återkommer vi till längre fram.

Vid IOGT-NTOs kongress 2015 förelåg två motioner, som båda föreslog en sänkning av den nuvarande gränsen om 2,25 volymprocent. I en motion föreslogs en gräns vid noll och i den andra en gräns vid 0,5 volymprocent. I förbundsstyrelsens yttrande över motionerna tog denna ställning för en utredning med sikte på att sänka gränsen från nuvarande 2,25 till 0,5 volymprocent. Kongressen beslöt dock

… att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att till kongressen 2017 utreda möjligheten att sänka gränsen på 2,25 volymprocent alkohol i medlemslöftet och utifrån det återkomma med förslag.

Kongressens beslut innebar ett större svängrum än vad förbundsstyrelsen angivit i sitt yttrande över motionerna. I en av motionerna till IOGT-NTOs kongress finns ett felaktigt påstående, nämligen då motionären säger att man ska ”… återinföra nolltolerans mot alkohol.” Inte inom någon nykterhetsorganisation, om vi bortser från vad som gällde de första åren av rörelsens existens, har det egentligen funnits en nollgräns, angiven på det sätt motionären uttrycker det.

Sveriges Blåbandsförbunds medlemslöfte ger anledning till funderingar över den del som lyder ”Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger…”. Vilket utrymme har detta lämnat för den enskilde att bestämma sitt alkoholintag och har Gud givit samma budskap till alla medlemmar?

Detta leder in på ett sidospår, som dock har relevans i sammanhanget. I tidningen Dagen fördes (juli månad 2015) en debatt om det som i väckelserörelsen (det begreppet är att föredra framför frikyrkorörelsen; en frikyrka förutsätter en statskyrka och en sådan har vi inte längre) kallas ”syndakatalog” och som fanns till för sådär en 50-60 år sedan. Den påbjöd om inte absolut nykterhet så i varje fall stor återhållsamhet. Samtidigt med att syndakatalogen tunnades ut och så småningom försvann försvagades också den helnyktra livsstilen inom samfunden. De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, bytte skepnad och tog namnet Hela Människan. Inom den kristna sfären är det väl idag endast Frälsningsarmén och sjundedagsadventisterna som har helnykterhet som norm.

Om det blir en ny syndakatalog, som det finns de som menar bör återskapas, vad kommer då att sägas i den om individens förhållande till alkoholen? Har Gud ändrat uppfattning över tid, blivit mer överseende när det gäller alkoholkonsumtion hos troende, eller har de troendes förmåga att uppfatta Guds signaler försämrats? Oavsett vilket skulle det förklara varför färre troende idag lever helnyktert.

Det fanns tidigt en samsyn inom nykterhetsrörelsen

Det fanns en tid då alla nykterhetsorganisationer i Sverige hade identiska krav på medlemmarna vad gällde alkoholstyrkan på de drycker som tilläts bli konsumerade som njutningsmedel. Detta sammanföll i tiden med att rörelsens organisationer hade ett utvecklat samarbete, bland annat inom ramen för Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR. I landets dåvarande nykterhetsorganisationer krävdes generellt att medlemmarna avstod från alkoholdrycker som innehöll mer än 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent och det uttrycktes i en del fall just så i stadgar och på blanketten för ansökan om medlemskap. Skälen till att man angav såväl viktprocent som volymprocent ska beskrivas nedan, men redan här ska sägas att det var en produkt av gamla tiders nykterhetslagstiftning och då främst den del som handlade om beskattningen av alkoholhaltiga drycker.

Begreppen vikt- och volymprocent

Att det var två mått, uttryckta i vikt- respektive volymprocent, berodde på att fram till det svenska EU-medlemskapet 1995 angavs i vårt land alkoholhalten för maltdrycker i viktprocent och för övriga alkoholdrycker i volymprocent. I fråga om alkoholstyrka är 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent identiska. Uniformiteten inom  nykterhetsrörelsen på den här punkten ska ses mot bakgrund av att på ett tidigt stadium i den svenska nykterhetsrörelsens historia utvecklades en samsyn i alkoholfrågan och på alkoholen, grundad på forskning och vetenskap.

Detta leder oss till den tid då man inom IOGT i Sverige bestämde sig för var alkoholgränsen för en medlem skulle sättas. I och för sig var gränsen given när IOGT såg dagens ljus 1851 i Amerika; inga drycker innehållande alkohol skulle överhuvud taget förtäras av medlemmarna och för den delen inte av någon annan heller eftersom målet var ett totalförbud för hela världen.

I Sverige blev det här blev en rejäl krock mellan principer och verklighet. Av praktiska skäl fungerar inte en absolut nollgräns. Men då uppstår frågan var gränsen ska sättas. IOGT, och övriga nykterhetsorganisationer i Sverige, valde så småningom en gräns vid 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker.

Den svenska maltdrycksfrågan, och det faktum att de svenska godtemplarna inte höll nollgränsen, hade en sådan dignitet att den 1887, då de två stridande grenarna skulle förenas i Saratoga i Amerika, blev föremål för först the Committée of Petitions granskning och sedan av själva storlogemötet. Närvarande som svenska ombud vid detta tillfälle var förutom ordenschefen i den Malinska grenen, Edvard Wavrinsky, även företrädaren i ämbetet, A. H. Berg. Den Hickmanska grenen var inte företrädd. Wavrinsky och Berg lyckades så väl i sitt försvar för den svenska ståndpunkten – att även drycker med en liten mängd alkohol borde tillåtas åtminstone i Sverige – att man undvek ett formellt ställningstagande vid mötet. Situationen räddades för tillfället sannolikt av att Joseph Malins och skotten William Turnbull var väl förtrogna med de lokala förhållandena i Sverige och de förlitade sig på att frågan skulle få en tillfredsställande lösning när de två svenska ordensgrenarna kort tid därefter skulle ses i Stockholm för ett återföreningsmöte. Så skulle emellertid inte bli fallet.

Edvard Wavrinsky, IOGTs ordenschef 1885-1889.

Det var Edvard Wavrinsky, som senare skulle ta initiativ till att på vetenskaplig grund få bestämt var gränsen borde gå och att därvid ta hänsyn till berusningseffekten hos maltdrycker. Wavrinsky var ordenschef i den Malinska ordensgren 1886-1887 och sedan, efter sammanslagningen av den Malinska respektive den Hickmanska grenen, ordenschef åren 1887-1889,

Det blev en professor N. G. Kjellberg i Uppsala som fick uppdraget och han kom fram till ”… att dryck med minst 2 procent alkoholhalt kan vara berusande”. Det praktiska resultatet av Kjellbergs uttalande blev att endast det som kallades svagdricka, med en alkoholhalt under 2 procent, tilläts inom IOGT och detta blev sedan regel även inom övriga nykterhetsorganisationer.

Professor N. G. Kjellberg, Uppsala.

Efterlevnaden av påbudet var en vid den här tiden komplicerad historia eftersom alkoholhalten varierade mellan bryggerierna och mellan orterna där tillverkningen av maltdrycker skedde. Det fanns ingen lagstiftning som reglerade alkoholhalten i öl och det fanns inga skatteklasser baserade på dryckernas alkoholhalt. 1898 års maltdryckskommitté föreslog att maltdrycker skulle beskattas och så skedde med början år 1903, men det var först i och med 1907 års förordning angående tillverkning och beskattning av maltrycker som det blev riktig ordning på torpet. Skattegränsen sattes vid 2,25 viktprocent och IOGT uttalade att man tolererade vad som då kallades svagdricka, d v s en dryck under den gränsen. Svagdricka höll vid den här tiden 1,6-1,8 viktprocent alkohol, uttryckt i volymprocent 2,0-2,25.

När landet 1923 fick en ny maltrycksförordning innebar den att svagdricka, d v s maltdryck om högst 1,8 viktprocent, definierades som alkoholfri och beskattades därför inte.

1944 års nykterhetskommitté – den som föreslog borttagande av det som ömsom kallades Brattsystemet, ömsom motbokssystemet – införde begreppet lättdryck som en särskild skatteklass inom maltdryckssektorn och ur detta uppstod ett lättöl.

Ingen som ägnat nykterhetsrörelsens tidiga historia sitt intresse har kunnat undgå att stöta på begreppet iskällardricka, en maltdryck som ställde till stora bekymmer för ledningarna inom nykterhetsrörelsen. Problemet  bestod bland annat i att den iskällardricka som såldes i till exempel Stockholm var, när det gällde alkoholhalt, inte densamma som den som såldes i till exempel Uppsala eller i Göteborg. Alkoholhalten varierade.

Iskällare byggd av tegel (plats okänd).

Själva begreppet iskällardricka kommer sig av det fenomen som mera allmänt växte fram under 1800-talet då man, i avsaknad av det vi kallar kylskåp, byggde vad som kallades just iskällare. I dessa fanns is övertäckt med sågspån. Sådana källare fanns lite varstans och givetvis vid stadens maltdrycksbryggerier, som där förvarade en del av sina produkter. Iskällardrickat hade en alkoholhalt om cirka 2,6 viktprocent eller uttryckt i volmprocent 3,25.

Redan innan sammanslagningen av de Hickmanska och Malinska ordensgrenarna 1887 var iskällardrickat ett problem i båda storlogerna. Alkoholstyrkan i detta öl varierade beroende på tillverkaren. I en del fall var det tillräckligt starkt  för att skapa berusning. Ledningen för den Malinska storlogen utfärdade då förbud mot att sådant öl skulle få serveras i ordenslokalerna. 1886 års storlogemöte beslutade förbjuda medlemmarna att förtära öl som innehöll mer än två procent akohol. Detta kan jämföras med det vi idag kallar lättöl och som innehåller 1,8 viktprocent alkohol. Förbudet skulle, som det uttrycktes i den Malinska storlogen, inte gälla ”iskällardricka som av tillverkarne å etiketten garanterades ej innehålla två volymprocent alkohol.”

Den Hickmanska storlogen hade samma problem. Ordenschefen Axel Johansson skriver i en av sina ämbetsberättelser att

… ganska många godtemplarmedlemmar förtära på närmaste ölkrog flera buteljer iskällardricka, så att rus till och med därav följer, ett oskick som snart kan leda till vår sköna planterings undergång.

Storlogen vågade inte tillgripa ett generellt förbud utan uppdrog åt distriktslogerna att

… undersöka och bestämma vilka slag av de inom de olika distrikten gängse maltdryckerna äro berusande eller icke och i enlighet därmed förfara.

Efter sammanslagningen av de båda ordensgrenarna 1887 rapporterade William Turnbull, som då var den internationella storlogens högste chef och närvarade vid mötet, till världsstorlogen, att han var bekymrad över de svenska godtemplarnas konsumtion av maltdrycker. Den stod i strid med världsstorlogens uppfattning om vad som var tillåtet.

Verkställande Rådet i Sveriges storloge förklarade den 3 januari 1888 att den var maktlös vad gällde världsstorlogens förbud mot förtäring av maltdrycker och hotade att lämna tillbaka den av världsstorlogen utställda chartern, vilket i realiteteten skulle ha inneburit utträde ur den internationella gemenskapen.

Ordens högste chef, Edvard Wavrinsky, måste å ämbetets vägnar meddela världsstorlogens beslut om förbud till logerna. Han gjorde misstaget att på egen hand lägga till att beslutet endast skulle gälla medlemmar som inträtt i Orden efter en viss tidpunkt. Förutom att det uppstod förvirring i leden ledde misstaget till nya angrepp på Wavrinsky från de många inom den sammanslagna storlogen, som inte vill acceptera valet av honom som ordenschef vid sammanslagningsmötet i Stockholm sommaren 1887.

Men det är alltså nu som nykteristerna i Sverige, och då inte bara IOGT, som framtiden ska utvisa, väljer att gå sin egen väg i förhållande till många andra länders nykterhetsrörelser och tillåta medlemmarna att förtära alkoholdrycker med en alkoholstyrka om upp till 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent, vilket idag alltså endast anges i volymprocent.

I andra länder med en nykterhetsrörelse är kraven för medlemskap snävare. I till exempel Norge och i USA är gränsen satt vid 0,5 volymprocent.

Just detta att nykterhetsrörelsen inte är konsekvent, och för medlemskap kräver att medlemmarna helt avstår från alkohol, har vid ett antal tillfällen skapat debatt inom rörelsen, men detta vid förbluffande få tillfällen. Ett undantag i modern tid var när dåvarande Nordens Godtemplares Ungdomsförbund, NGUF, 1963 höll kongress i Kolding i Danmark. Då förelåg en motion från Norges Godtemplares Ungdomsförbund, som ville att gränsen för medlemskap i de organisationer som ingick i NGUF skulle sättas vid 0,5 volymprocent. Motionen vann inte kongressens gehör.

Några avslutande reflexioner

Vad vi kan lära av historien är att nykterhetsrörelsen tidigt visade prov på pragmatism, grundad på vetenskap och för den delen även beprövad erfarenhet. Man konstaterade att en dryck som innehåller minst två procent alkohol verkar berusande, alltså lade man gränsen under två procent. Så småningom stagades ställningstagandet upp av en lagstiftning som innebar att maltdryckerna beskattades enligt vissa regler och det som då kallades svagdricka, och i våra dagar lättöl, betraktades som alkoholfria drycker och beskattas inte.

Nu har det inträffat att alkoholindustrin framställer vad man kallar alkoholfria drycker, inklusive öl (upp till 0,5 volymprocent alkohol), och detta sker ungefär samtidigt som nykterhetsrörelsen aktivt rekryterar tidigare alkoholmissbrukare som medlemmar.

På ett principiellt plan är problemet med löftet enkelt att lösa. Praktiskt lite svårare. Jag vet en som blev medlem i en ungdomsloge 1941, i SGU och grundloge några år senare och lovade

… utan förbehåll att icke tillverka, köpa, sälja, tillhandahålla eller låta tillhandahålla åt andra några rusdrycker  såsom njutningsmedel, måltids- eller sällskapsdrycker.

Så småningom preciserades detta löfte att gälla maltdrycker om mer än 1,8 viktprocent och andra alkoholdrycker om 2,25 volymprocent.

Hur ska förfaras med denne och andra medlemmar i motsvarande situation? Ska man i samband med en sänkning av alkoholgränsen, till låt säga 0,5 volymprocent, göra som Edvard Wavrinsky gjorde 1887, d v s undanta de som före ikraftträdandet av en ny regel blev medlemmar? Ganska säkert är att de som då är ansvariga för ett sådant beslut knappast råkar ut för en vrede av den styrka som den gången drabbade Edvard Wavrinsky.

Är då detta med gränsen ett stort problem för de flesta av medlemmarna? Kanske inte. Men ett problem är det och det är svårt att på förhand säga vilka effekterna blir av en ändring. Den stora knäckfrågan är vid vilken alkoholgräns som alkoholsuget triggas för en tidigare alkoholmissbrukare. Är det säkert att det enbart är alkoholprocenten som spelar roll? Kan det vara förväntningarna, flaskan, kapsylen, ritualen som i själva verket är den utlösande faktorn?

Är en sänkning av gränsen från nuvarande 2,25 volymprocent till 0,5 volymprocent lösningen på problemet?

Det finns hur som helst i erfarenheten ingenting som talar för ett samvetsbestämt nykterhetslöfte. Ingen organisation som har prövat den modellen har överlevt experimentet.

Bertil Lindberg

Litteratur

Bergman, Johan; Den svenska nykterhetsrörelsens historia, 3:e upplagan. 1913.

Isling, Åke (red); Hur skall nykterhetsrörelsens förnyas? 1978.

Petersson, Oskar; Goodtemplarordens i Sverige historia. 1903.

Protokoll från IOGT-NTOs kongress 2015.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Tidningen Blå Bandet.