Hilding Johansson – demokrati och politik

Reflexioner över boken Hilding Johanssons bok Memoarer – demokrati och politik (Hjalmarson & Högberg)

Korta meningar. Inte ett ord för mycket. Inga överdrifter. Inga kraftord. Inga förstärkningsord. Saklig. Med andra ord en väldigt Hilding Johanssonsk bok.

Innan Hilding (född 1915) gick bort 1994 hade han med sin för nästan alla oläsliga handstil skrivit en berättelse om sig själv och sitt i vid mening politiska arbete, dock som en annorlunda form av memoarer. Hustrun Ulla tog på sig uppgiften att skriva ut anteckningarna och 2013, nitton år efter hans död, kom Hildings memoarer av trycket. Det närgånget personliga tar inte stort utrymme i boken, utöver att läsaren får en bild av en uppväxt, en skolgång och en bildningsresa under svårigheter som vi, välfärdens barn, har svårt att föreställa oss och att den tiden ligger så nära.

Hilding Johansson;bok, bildFör oss som lärde känna Hilding stod det klart att det här var en man som inte tog några genvägar. Kanske att han rentav uppfattades som lite udda samtidigt som han vann respekt för sitt enorma vetande och kunnande. Hur stort materialet än var – vi talar om Hildings djupa engagemang i godtemplarrörelsen och som socialdemokrat i Trollhättans kommun, i landstinget och sedan i riksdagen – nog tog sig Hilding igenom det och kom ut på andra sidan och levererade en översiktlig berättelse och förklaring.

Hildings nykterhetsbana startade 1929 i IOGT-logen Valkyrian i Skoftebyn utanför Trollhättan. Ungefär samtidigt blev han medlem i det som då hette SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben på orten. I mitten på 1930-talet blev Hilding även medlem i SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Vi talar om en tid då ungdomsrörelserna i vårt land blomstrade.

Hildings stora genombrott kom 1947 då han, endast 32 år gammal, lade fram sin doktorsavhandling med titeln Godtemplarrörelsen och samhället. Det var ett arbete han skrev samtidigt som han var folkhögskolelärare och aktiv på förbundsnivå i SGU och under ett par år även förbundets ordförande. Allvaret och målmedvetenheten kunde ingen missa. Från Hildings tid som förbundsordförande i SGU årent runt 1945 berättade hans styrelsekollegor att när de efter ett sammanträde med förbundsstyrelsen  gick ut för att äta en gemensam middag, drog Hilding sig tillbaka till hotellrummet med några smörgåsar för att arbeta på sin avhandling. Den som vill ha ordentlig kunskap om hur i första hand godtemplarrörelsen växte fram – och påverkade – i vårt land ska inte missa den boken.

Slitet – för det var ett sådant – i godtemplarrörelsen, först i SGUs förbundsstyrelse och sedan i IOGTs Verkställande Råd, tillsammans med engagemanget i kommunalpolitiken, ledde till att han 1961 kom till riksdagen och blev kvar där till 1982. Hildings kapacitet togs där tillvara bl a som ledamot, ordförande och vice ordförande i det över tid alltmer betydelsefulla konstitutionsutskottet.

Under 20 års tid satt Hilding med i alla utredningar på författningsfrågans område. Detta kombinerade han bl a med att, utöver riksdagsmannaskapet, vara aktiv i det socialdemokratiska partidistriktet och ha kommunala uppdrag, vara styrelseledamot i riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp och ordförande i Nykterhetsvännernas Landsförbund samtidigt som han fram till 1970 var aktiv i ledningen för IOGT. Hilding Johansson var en person man ville ha med. Jag kan dock erinra mig ett tillfälle, då motsatsen inträffade. Det var vid IOGTs storlogemöte i Eskilstuna 1961. Under mötet bestämde sig valberedningen för att ta bort Hilding Johansson från beredningens förslag till styrelse. När ordenstemplaren Gunnar Engkvist informerades om detta gjorde han klart att om inte Hilding Johansson återinsättes i styrelsen, då får ni se er om efter en annan ordförande. Hilding blev omvald.

Denna händelse berättar något mer om Hilding Johansson. Jodå, han var erkänt duktig, men kanske just därför kunde det uppstå en distans mellan honom och den gemene medlemmen. Man samtalade inte i vanlig mening med Hilding Johansson; man var hans publik. Hilding docerade och lade till rätta. När väl detta var förstått och accepterat insåg nog de flesta att utan Hilding skulle mycket ha varit ogjort.

Hildings memoarer slutar innan 1990-talet tar vid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad Hilding skulle ha sagt om Ny Demokrati, om Sverigedemokraterna och sedan om till exempel Folkpartiets och Centerpartiets avfall från det aktiva stödet för en restriktiv drogpolitik. Ja, överhuvud taget om det faktum att för de politiska partierna är drogfrågorna idag icke-frågor. Och hur skulle Hilding ha tolkat det inflytande som de sociala medierna har bland annat på den offentliga debatten?

Hilding skrev och talade för att lära ut. Folkbildning var hans kännemärke och den låg på en hög nivå. Den som ville hänga med fick anstränga sig. Just detta blev en påminnelse om Hilding uppväxtår och skolgång.

Överhuvud taget ska ingen som är intresserad av de svenska folkrörelserna missa Hilding Johansson bidrag till våra kunskaper. Det är ett stort antal böcker och skrifter som Hilding producerade under sin livstid, bl a inom ramen för försäkringsbolaget Ansvars projekt Idé på sikt under 1960- och 70-talen.

Det här är ingen vanlig memoarbok. Boken handlar om samhällsförbättraren Hilding Johansson och är en utmärkt lärobok i samhällskunskap.

I boken hyllar Hilding de som på sin knappt tillmätta tid lägger ner arbete på de gemensamma uppgifterna och konstaterar att de känner glädje och tillfredsställelse i att arbeta med samhällsuppgifter. Och han fortsätter:

Själv har jag upplevt detta. Jag har varit glad över de samhällsuppgifter som blivit mina. Glädjen har också legat i de gemenskaper som växt fram inom föreningslivet och de offentliga organen. Samtidigt har jag lockats  av det politiska spelet med dess många ibland oberäkneliga turer och av möjligheterna till inflytande.

Jag tror vi är många som förstår och instämmer i de citerade meningarna. Vi är många som med Karin Boye och Hilding Johansson kan säga att det är vägen som är mödan värd.

Bertil Lindberg

Sveriges Rundradio och rebellen Oskar Franzén

Det var den 1 januari 1925 som Sveriges Rundradio, som det hette i början, officiellt startade sina sändningar. Över landet ljöd hos de få som hade en radiomottagare, och det var faktiskt inte så många, de för en äldre generation svenskar välkända orden ”Stockholm – Motala”, som inledde dagens rundradiosändningar under många år.

Drygt 35 år efter starten av Sveriges Rundradio, när Oskar Franzén kom på ett av sina regelbundna besök till Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR och Nykterhetsrörelsens Informationstjänst, då berättade han vad som för mig var en nyhet, en sensation.

Oskar var inte vem som helst inom nykterhetsrörelsen. Han hade bakom sig en karriär som få kunde mäta sig med. Oskar ägnade hela sitt liv med början 1906 åt nykterhetsarbete. Han hemvist var IOGT, men det är få som varit så samarbetsinriktad och så gränslös som Oskar Franzén. Det visade sig inte minst då han 1933 valdes till ordförande i just SNR och hade den funktionen till slutet av 1950-talet. När jag kom till SNR i början på 1960-talet var han hedersordförande.

Det sensationella Oskar berättade den där gången var att nykterhetsrörelsen på 1920-talet försökte erövra det som skulle bli Sveriges Radio. Jag kan än idag bli irriterad på mig själv för att jag inte pressade Oskar på fler detaljer om denna sensationella händelse. Delar av historien är räddad åt eftervärlden genom Arne Svensson, som i sin bok ”De visade vägen”, kortfattat berättar om saken. Mera utförligt beskrivs händelsen i Blå Boken 1956 där Sven Elmgren porträtterar Oskar Franzén. Här följer en avskrift av just berättelsen om godtemplarorden och det som, innan man visste bättre, kallades ”trådlös telefoni”.

Man hade hört talas om något som hette ”trådlös telefoni” eller radio och Franzén funderade på om inte den nya uppfinningen skulle kunna utnyttjas i godtemplararbetet. Man skulle kanske till och med kunna ge landets alla loger utmärkta program via radion! Och vilka möjligheter för studiecirklarna! Funderingarna resulterade i att Godtemplarorden uppvaktade telegrafstyrelsen med ett erbjudande om att ta hand om regelbundna radiosändningar, och det fördes också underhandlingar med den begynnande radioindustrin. Så här efteråt tycker Oskar Franzén att det var synd att godtemplarna inte lierade sig med andra folkrörelser – då hade vi kanske från början fått den organisationsform för radion som nu har föreslagits av televisionsutredningen.

Oskar var i många stycken en framsynt man. Han tillhörde den på sin tid rebelliska organisationen SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Han fick många med sig i ansträngningarna att försöka reformera IOGTs verksamhetsformer.

Rebellen Oskar var en samlande kraft i det som inom IOGT kallades ”Reformpartiet”. Han hade en på sitt sätt neutral plattform som verkställande direktör för Oskar Eklunds bokförlag och Tryckeri Aktiebolag.

Den här historien skulle kunna bli en riktig sensation om någon ville ge sig i kast med arkivalierna från Eklunds Bokförlag, Representantförsamlingen och Godtemplarorden. Där finns en berättelse med många sensationella detaljer. Det är bara att sätta igång!

Bertil Lindberg

Om det gåtfulla geniet Ernst Herman Thörnberg

Bland de böcker jag tog med mig till Australien, där jag bodde i 17 år, hörde Karl Jäders ”Ett Gåtfullt Geni”. Det hände vid ett antal tillfällen att jag ägnade en stund åt läsning och reflexioner kring den kanske märkligaste person de svenska folkrörelserna har haft, Ernst Herman Thörnberg. Det slog mig då, och mera påtagligt efter återkomsten till Sverige, att det var svårt att förstå att någon som betytt så mycket så snabbt kunde glömmas bort. Thörnberg var ett av skälen till att Nykterhetshistoriska Sällskapet bildades 2014. Här en text om ett original som var ett gåtfullt geni.

Bertil Lindberg

Thörnberg vid boken

Minnesvården över filosofie hedersdoktor Ernst Herman Thörnberg avtäcktes den 6 juni 1963 på Klara kyrkogård i Stockholm. Det var på den dagen för 90 år sedan som E.H. Thörnberg föddes utom äktenskapet på Gunnebo Bruk i Gladhammars socken, numera en del av Västervik. Han växte upp hos sina morföräldrar i en backstuga i Tuna socken i norra Kalmar län. Hedersbevisningen på Klara kyrkogård gällde en man som flitigast och bäst, i tal och i skrift, beskrivit de svenska folkrörelserna med betoning på dem som en gång kallades de klassiska folkrörelserna, d v s väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, här nämnda i den ordning de etablerades i vårt land. Thörnbergs forskningsintresse omfattade även kooperationen och vi ska inte glömma att Thörnberg var sin tids främste kännare av emigrationen till norra Amerika.

Det var på eftermiddagen den 6 juni 1963 som vi, representanter för bl.a. de klassiska folkrörelserna, samlades på Klara kyrkogård för att vara med om en ceremoni som skulle hedra den mest kände folkbildaren landet ägt under många årtionden. På vänster sida om minnesstenen en svensk flagga och på dess högra sida en frälsningssoldat med arméns flagga. Frälsningsarmén var även där med en hornmusikkår. Det fanns ett skäl till att Frälsningsarmén fick så stort utrymme. Jag återkommer till detta.

Minnesstenen som avtäcktes den här dagen bar texten ”Doctor honoris causa Ernst Herman Thörnberg 6.6. 1873 – 12.11 1961. Svenska folkrörelser reste vården”. Stenen pryddes av en porträttmedaljong. Talet vid ceremonin hölls av, helt följdriktigt kan man säga, landshövding Ruben Wagnsson, som inte endast var en god vän till E.H. Thörnberg utan också en man med djup förankring i de svenska folkrörelserna och då inte minst nykterhetsrörelsen.

Thörnberg var en man som, utan akademisk utbildning, bäst av alla i landet i tal och skrift beskrivit de svenska folkrörelsernas framväxt och mest initierat av alla porträtterat de stora männen och kvinnorna inom dessa rörelser. Thörnbergs forskning ledde till att han 1939 promoverades till hedersdoktor i sociologi vid Uppsala universitet.  I sig var detta sensationellt eftersom sociologi ännu inte var en disciplin vid universitetet. Den första sociologiprofessorn utsågs först 1947. Hans namn var Torgny Segerstedt.

Thörnberg utses till hedersdoktorKanske är just 1930-talet det årtionde då Thörnberg fick mest offentlig uppskattning och dessutom en garanterad inkomst. Han är den ende svensk som genom årliga riksdagsbeslut, med början 1936 fram till sin död 1961, beviljades en statspension och hade en egen rubrik i dåvarande ecklesiastikdepartementets del i statsverkspropositionen. Initiativet till detta togs 1935 av bland andra professorerna Eli Heckscher, Gösta Bagge och Gunnar Myrdal. Det berättas att det var många riksdagsledamöter som såg till att vara i kammaren när beslutet skulle tas, allt för att hedra Thörnberg.

Törnberg teckningThörnbergs intresse gällde inte endast rörelser och personer i Sverige. I böcker och i föreläsningar exemplifierade Thörnberg ofta med personer han mött under sina resor i bl.a. Danmark, Norge, Finland, England och Amerika. Thörnberg träffade från seklets början fram till slutet av 1950-talet alla av betydelse inom de svenska folkrörelserna, de politiska partierna och fackföreningsrörelsen. Man kan också säga att det var de stora männen och kvinnorna som träffade Ernst Herman Thörnberg. Han var nämligen en man de flesta ville träffa.

EWK tecknar ThörnbergThörnberg var en person man lade märke till. Ingen som sett eller hört Thörnberg glömmer det. Hans klädsel var originell, präglad av rädsla för kyla och drag och till detta bacillskräck. Hans diktion kunde göra även skådespelare av den gamla stammen avundsjuka och han ackompanjerade sin framställning med vackra handrörelser.

Thörnberg var en suverän föreläsare med ett språk fyllt av metaforer och alliterationer. Professor Gunnar Vestin beskrev talekonsten så här:

Thörnbergs prosa var inte så vanlig, och han använde ofta alliterationer. Han skrev t.ex. om någon att hans stil var inte lysande men belysande. En gång skrev han om högre klasser, som vilar på börs, bok  och börd. Klassiskt är hans uttryck ”fyllans, födelsens och frälsningens tid.”

Jan Olof Olsson, Jolo, skrev i en minnesruna i Dagens Nyheter 1961:

Hans stil ledde också till en lysande karakteristik, som när han skildrade den USA-skolade jämtländske baptistpredikanten John Ongman och hans svarta skägg; ”Detta skägg böljade med hälsningar från världshav, majsfält, flodångare.

Landshövding Ruben Wagnsson med hustru Helga var personliga vänner med Thörnberg. Ruben Wagnsson fogade efter Thörnbergs död den här biten till bilden av Thörnberg:

I talarstolen verkade han kanske diva, ett drag som det inte fanns ett spår av, när man samtalade med honom. Och under mer än tre decennier har jag haft många och långa samtal  med honom om olika ting. Han hade en enastående personkännedom och han tyckte om att kollationera sina intryck av personer inom politiska partier, nykterhetsrörelse och frikyrkorörelsen.

Thörnberg i talarstolenThörnberg höll cirka 3 000 föredrag i alla landets städer utom två. I Sveriges Radio medverkade Thörnberg med drygt 40 föreläsningar med början 1929. I televisionens barndom, vi talar om hösten 1958, spelade Sveriges Radio (jo, det hette så fram till slutet av 1970-talet) in tre program med Thörnberg. Intervjuare var Håkan Unsgaard. Thörnberg var sig själv. Han var estradören, folktalaren, folkbildaren, föreläsaren och vid 85 års ålder agerade han obekymrad om det nya mediet televisionen. Thörnberg skötte ruljangsen och gav även instruktioner till Håkan Unsgaard. Nykterhetshistoriska Sällskapet äger kopior av dessa filmer.

Bredden på Thörnbergs forskar- och folkbildningsinsatser är det få, om ens någon som kan konkurrera med. Här några exempel hämtade från Kungliga Bibliotekets register. Totalt handlar det om 47 poster av och om E.H. Thörnberg. Titlarna ger en bild av bredden på hans intressen, kunskap och författarskap.

  • Folkrörelser och samhällsliv i Sverige. 1943.
  • Sverige i Amerika och Amerika i Sverige. 1938.
  • Arbetsförhållanden i Amerika efter krigsutbrottet 1915. 1915.
  • Nationalekonomiens historia: en framställning av det ekonomiska tänkandets utveckling. 1924.
  • Den kooperativa rörelsenen kortfattad allmän öfversikt. 1907.
  • Belgiens småbönder och deras föreningsväsende. 1902
  • Alkoholmissbruket ur socialekonomisk synpunkt: Grundlinjer. 1910.

Ernst Herman Thörnberg gjorde en klassresa av annat slag än vi vanligtvis menar med det uttrycket. Han sökte inte ekonomisk vinning och framgång. Under många år bodde Thörnberg under ytterst enkla förhållanden i rum 204 på Frälsningsarmén hotell med adress Drottninggatan 66 i Stockholm. Det var Frälsningsarmén som i väsentlig mån såg till Thörnbergs fysiska välbefinnande. Vid hans frånfälle förundrades personalen på hotellet över att någon kunde ha så få jordiska ägodelar.

Thörnberg ägnade sin förestående bortgång ett stort intresse. Det framgår bland annat av hans efterlämnade papper. Där återfanns bl a följande brev från 1956, ställt till Svenska Telegrambyrån i Stockholm:

Härmed framställes, att Telegrambyrån på hövligt sätt meddelar press och radio, att undertecknad önskat, att min död och begravning icke med ett ord omnämnes. Motser räkning på den avgift, som krävs för denna anordning.

Med utmärkt högaktning
H. Thörnberg

Hans önskan blev inte uppfylld. Landets kulturpersonligheter, liksom företrädare för den akademiska världen, överträffade varandra med hyllningsartiklar till denne originelle man som med startpunkt i en backstuga och utan mycket av formell utbildning erövrade en plats i såväl den akademiska världen som de folkliga rörelser han så lysande skildrat i tal och i skrift.

Thörnberg begravdes i november månad 1961 på Sankta Clara kyrkogård i Stockholm.. Officiant var pastor J. W. Johnson från Stadsmissionen. Tal hölls av Ruben Wagnsson som företrädare för de folkliga rörelserna. Den akademiska världen företräddes av rektor magnificus professor Torgny Segerstedt vid Uppsala universitet.

Som nämnts var det inte de jordiska tillgångarna som spelade den största rollen för E.H. Thörnberg. Det mesta av det han behövde fanns på Kungliga Biblioteket och dit gick han varje morgon, från hotellet längs Drottninggatan till Tunnelgatan (nuvarande Olof Palmes Gata), sedan genom Brunkebergstunneln fram till KB. Det är detta som förklarar varför det vid Brunkebergstunnelns västra mynning står en liten statyett föreställande Ernst Herman Thörnberg. Vi som känner frändskap med Thörnberg stryker honom över ryggen varje gång vi passerar. Han är värd att bli blank på ryggen. I läsesalen på KB fanns en gång på en av pulpeterna en plakett som berättade att här satt Ernst Herman Thörnberg.

När minnesvården avtäcktes den 6 juni 1963 talade, som tidigare nämnts, Ruben Wagnsson. Han sammanfattade med de här orden Ernst Herman Thörnbergs gärning:

Thörnberg var en färgstark och originell man, som genom sina forskningar åt sig rest en varaktig minnesstod inom de svenska folkrörelserna och inom sociologisk forskning.

*                *                *

Texten ovan bygger i någon mån på egna erfarenheter och till den alldeles övervägande delen på Karl Jäders bok ”Ett Gåtfullt Geni”. Boken kom ut 1968. Illustrationerna är hämtade ur samma bok.

Nykterhetshistoriska Sällskapet har tagit som en av sina uppgifter att se till att denne folkbildningens gigant inte glöms bort. Det har gått lång tid sedan han lämnade oss och ännu längre tid räknat från hans mest produktiva period, men han förtjänar en plats och då främst bland dem som i text och i tal har beskrivit de svenska folkrörelserna.

1951 – det år då IOGT i världen fyllde 100 år – hedrades Ernst Herman Thörnberg med Godtemplarordens förtjänstplakett som ett uttryck för Ordens tacksamhet och beundran inför hans forskargärning, författarskap och föreläsningskonst.

Bertil Lindberg