Hilding Johansson – demokrati och politik

Reflexioner över boken Hilding Johanssons bok Memoarer – demokrati och politik (Hjalmarson & Högberg)

Korta meningar. Inte ett ord för mycket. Inga överdrifter. Inga kraftord. Inga förstärkningsord. Saklig. Med andra ord en väldigt Hilding Johanssonsk bok.

Innan Hilding (född 1915) gick bort 1994 hade han med sin för nästan alla oläsliga handstil skrivit en berättelse om sig själv och sitt i vid mening politiska arbete, dock som en annorlunda form av memoarer. Hustrun Ulla tog på sig uppgiften att skriva ut anteckningarna och 2013, nitton år efter hans död, kom Hildings memoarer av trycket. Det närgånget personliga tar inte stort utrymme i boken, utöver att läsaren får en bild av en uppväxt, en skolgång och en bildningsresa under svårigheter som vi, välfärdens barn, har svårt att föreställa oss och att den tiden ligger så nära.

Hilding Johansson;bok, bildFör oss som lärde känna Hilding stod det klart att det här var en man som inte tog några genvägar. Kanske att han rentav uppfattades som lite udda samtidigt som han vann respekt för sitt enorma vetande och kunnande. Hur stort materialet än var – vi talar om Hildings djupa engagemang i godtemplarrörelsen och som socialdemokrat i Trollhättans kommun, i landstinget och sedan i riksdagen – nog tog sig Hilding igenom det och kom ut på andra sidan och levererade en översiktlig berättelse och förklaring.

Hildings nykterhetsbana startade 1929 i IOGT-logen Valkyrian i Skoftebyn utanför Trollhättan. Ungefär samtidigt blev han medlem i det som då hette SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben på orten. I mitten på 1930-talet blev Hilding även medlem i SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Vi talar om en tid då ungdomsrörelserna i vårt land blomstrade.

Hildings stora genombrott kom 1947 då han, endast 32 år gammal, lade fram sin doktorsavhandling med titeln Godtemplarrörelsen och samhället. Det var ett arbete han skrev samtidigt som han var folkhögskolelärare och aktiv på förbundsnivå i SGU och under ett par år även förbundets ordförande. Allvaret och målmedvetenheten kunde ingen missa. Från Hildings tid som förbundsordförande i SGU årent runt 1945 berättade hans styrelsekollegor att när de efter ett sammanträde med förbundsstyrelsen  gick ut för att äta en gemensam middag, drog Hilding sig tillbaka till hotellrummet med några smörgåsar för att arbeta på sin avhandling. Den som vill ha ordentlig kunskap om hur i första hand godtemplarrörelsen växte fram – och påverkade – i vårt land ska inte missa den boken.

Slitet – för det var ett sådant – i godtemplarrörelsen, först i SGUs förbundsstyrelse och sedan i IOGTs Verkställande Råd, tillsammans med engagemanget i kommunalpolitiken, ledde till att han 1961 kom till riksdagen och blev kvar där till 1982. Hildings kapacitet togs där tillvara bl a som ledamot, ordförande och vice ordförande i det över tid alltmer betydelsefulla konstitutionsutskottet.

Under 20 års tid satt Hilding med i alla utredningar på författningsfrågans område. Detta kombinerade han bl a med att, utöver riksdagsmannaskapet, vara aktiv i det socialdemokratiska partidistriktet och ha kommunala uppdrag, vara styrelseledamot i riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp och ordförande i Nykterhetsvännernas Landsförbund samtidigt som han fram till 1970 var aktiv i ledningen för IOGT. Hilding Johansson var en person man ville ha med. Jag kan dock erinra mig ett tillfälle, då motsatsen inträffade. Det var vid IOGTs storlogemöte i Eskilstuna 1961. Under mötet bestämde sig valberedningen för att ta bort Hilding Johansson från beredningens förslag till styrelse. När ordenstemplaren Gunnar Engkvist informerades om detta gjorde han klart att om inte Hilding Johansson återinsättes i styrelsen, då får ni se er om efter en annan ordförande. Hilding blev omvald.

Denna händelse berättar något mer om Hilding Johansson. Jodå, han var erkänt duktig, men kanske just därför kunde det uppstå en distans mellan honom och den gemene medlemmen. Man samtalade inte i vanlig mening med Hilding Johansson; man var hans publik. Hilding docerade och lade till rätta. När väl detta var förstått och accepterat insåg nog de flesta att utan Hilding skulle mycket ha varit ogjort.

Hildings memoarer slutar innan 1990-talet tar vid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad Hilding skulle ha sagt om Ny Demokrati, om Sverigedemokraterna och sedan om till exempel Folkpartiets och Centerpartiets avfall från det aktiva stödet för en restriktiv drogpolitik. Ja, överhuvud taget om det faktum att för de politiska partierna är drogfrågorna idag icke-frågor. Och hur skulle Hilding ha tolkat det inflytande som de sociala medierna har bland annat på den offentliga debatten?

Hilding skrev och talade för att lära ut. Folkbildning var hans kännemärke och den låg på en hög nivå. Den som ville hänga med fick anstränga sig. Just detta blev en påminnelse om Hilding uppväxtår och skolgång.

Överhuvud taget ska ingen som är intresserad av de svenska folkrörelserna missa Hilding Johansson bidrag till våra kunskaper. Det är ett stort antal böcker och skrifter som Hilding producerade under sin livstid, bl a inom ramen för försäkringsbolaget Ansvars projekt Idé på sikt under 1960- och 70-talen.

Det här är ingen vanlig memoarbok. Boken handlar om samhällsförbättraren Hilding Johansson och är en utmärkt lärobok i samhällskunskap.

I boken hyllar Hilding de som på sin knappt tillmätta tid lägger ner arbete på de gemensamma uppgifterna och konstaterar att de känner glädje och tillfredsställelse i att arbeta med samhällsuppgifter. Och han fortsätter:

Själv har jag upplevt detta. Jag har varit glad över de samhällsuppgifter som blivit mina. Glädjen har också legat i de gemenskaper som växt fram inom föreningslivet och de offentliga organen. Samtidigt har jag lockats  av det politiska spelet med dess många ibland oberäkneliga turer och av möjligheterna till inflytande.

Jag tror vi är många som förstår och instämmer i de citerade meningarna. Vi är många som med Karin Boye och Hilding Johansson kan säga att det är vägen som är mödan värd.

Bertil Lindberg

Sveriges Rundradio och rebellen Oskar Franzén

Det var den 1 januari 1925 som Sveriges Rundradio, som det hette i början, officiellt startade sina sändningar. Över landet ljöd hos de få som hade en radiomottagare, och det var faktiskt inte så många, de för en äldre generation svenskar välkända orden ”Stockholm – Motala”, som inledde dagens rundradiosändningar under många år.

Drygt 35 år efter starten av Sveriges Rundradio, när Oskar Franzén kom på ett av sina regelbundna besök till Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR och Nykterhetsrörelsens Informationstjänst, då berättade han vad som för mig var en nyhet, en sensation.

Oskar var inte vem som helst inom nykterhetsrörelsen. Han hade bakom sig en karriär som få kunde mäta sig med. Oskar ägnade hela sitt liv med början 1906 åt nykterhetsarbete. Han hemvist var IOGT, men det är få som varit så samarbetsinriktad och så gränslös som Oskar Franzén. Det visade sig inte minst då han 1933 valdes till ordförande i just SNR och hade den funktionen till slutet av 1950-talet. När jag kom till SNR i början på 1960-talet var han hedersordförande.

Det sensationella Oskar berättade den där gången var att nykterhetsrörelsen på 1920-talet försökte erövra det som skulle bli Sveriges Radio. Jag kan än idag bli irriterad på mig själv för att jag inte pressade Oskar på fler detaljer om denna sensationella händelse. Delar av historien är räddad åt eftervärlden genom Arne Svensson, som i sin bok ”De visade vägen”, kortfattat berättar om saken. Mera utförligt beskrivs händelsen i Blå Boken 1956 där Sven Elmgren porträtterar Oskar Franzén. Här följer en avskrift av just berättelsen om godtemplarorden och det som, innan man visste bättre, kallades ”trådlös telefoni”.

Man hade hört talas om något som hette ”trådlös telefoni” eller radio och Franzén funderade på om inte den nya uppfinningen skulle kunna utnyttjas i godtemplararbetet. Man skulle kanske till och med kunna ge landets alla loger utmärkta program via radion! Och vilka möjligheter för studiecirklarna! Funderingarna resulterade i att Godtemplarorden uppvaktade telegrafstyrelsen med ett erbjudande om att ta hand om regelbundna radiosändningar, och det fördes också underhandlingar med den begynnande radioindustrin. Så här efteråt tycker Oskar Franzén att det var synd att godtemplarna inte lierade sig med andra folkrörelser – då hade vi kanske från början fått den organisationsform för radion som nu har föreslagits av televisionsutredningen.

Oskar var i många stycken en framsynt man. Han tillhörde den på sin tid rebelliska organisationen SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Han fick många med sig i ansträngningarna att försöka reformera IOGTs verksamhetsformer.

Rebellen Oskar var en samlande kraft i det som inom IOGT kallades ”Reformpartiet”. Han hade en på sitt sätt neutral plattform som verkställande direktör för Oskar Eklunds bokförlag och Tryckeri Aktiebolag.

Den här historien skulle kunna bli en riktig sensation om någon ville ge sig i kast med arkivalierna från Eklunds Bokförlag, Representantförsamlingen och Godtemplarorden. Där finns en berättelse med många sensationella detaljer. Det är bara att sätta igång!

Bertil Lindberg