Revolutionärerna Georg Borgström, IOGT och Mao Zedong, Kina

Texten bygger på uppgifter som återfinns på nätet, i tidningen Unga Tankar och i någon mån på vad författaren, Bertil Lindberg, minns.

Drygt 40 år efter sin död fortsätter ordförande Mao Zedong att riva upp känslor i Stockholm. Skälet är konstnären Pye Engströms kalkstensskulptur Efter badet, som står utanför det kommunalägda badhuset i Västertorp. Mao Zedong har inte där att göra, tycker en del.

Skulpturen har en säregen form. Den kan beskrivas som en soffa med sju personer, som alla var mycket omtalade i början på 1970-talet*. Skulpturen är så utformad att vem som så vill kan sätta sig i knät på valbar person. Fjärde man från vänster på bilden är Mao Zedong. På sjätte plats sitter en broder i nykterheten, Georg Borgström. Även han en revolutionär, dock av annat slag.

Vem var då Georg Borgström, som föddes 1912 i vad som nu är Habo i Jönköpings län? Borgström disputerade i Lund i botanik 1939 och blev docent i växtfysiologi 1940 och i livsmedelsteknik vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg 1951. Borgström arbetade med miljöfrågor och väckte debatt bland annat om den orättvisa fördelningen av världens resurser. Han tog upp miljöfrågor långt tidigare än någon annan i världen. Han skulle fram till sin död 1990 oförtrutet påminna världen om konsekvenserna av de rika ländernas ohållbara stora konsumtion av jordens resurser.

Borgström var tidigt ute med krav på returglas och det var en starkt bidragande orsak till att han kände sig tvingad att lämna Sverige. Företaget AB Plåtmanufaktur, sedermera PLM, hotade att dra in sitt ekonomiska stöd till halvstatliga Svenska Institutet för Konserveringsforskning, som Borgström var chef för. Hotet gjorde att Borgström 1956 emigrerade till Amerika och samma år utsågs han där till professor vid Michigan State University i livsmedelsteknik. Fyra år senare fick han ännu en professur, nu i ekonomisk geografi.

Borgström var den moderna miljödebattens fader. Ett annat epitet som han fick var ”världens samvete”. Hans ständiga varningar för vad som skulle komma att ske med jordens resurser och mänskligheten, om vi inte ändrade vår livsstil, ledde till att han också kallades för ”den mest pessimistiska av pessimister”.

Det har gått drygt 60 å sedan jag hörde honom tala. Jag minns inte orden han använde, men jag minns det djupa intryck han gjorde på mig och ytterligare något tusental som lyssnade på honom i Stockholms konserthus den 12 augusti 1956. Det var i samband med Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund jubileumskongress. SGU fyllde 50 år. Med citat från SGUs tidning Unga Tankar kan vi sammanfatta Borgströms åsikter och vilken roll nykterhetsrörelsen skulle spela i arbetet med att göra världen bättre. Hans tal utgick från en skala som – vill jag påstå – de flesta av oss inte kunde föreställa sig.

Inom de närmaste femtio åren måste världen enas om den skall kunna undvika undergång. I arbetet för en enad värld har också nykterhetsrörelsen, och då inte minst den ungdomsorganisation som i dag firar sitt femtioårsjubileum, sin stora arbetsuppgift.

Det var också på SGU-kongressen Borgström släppte bomben att han till följd av det motstånd en av hans tankar väckt tvingat fram ett beslut att lämna Sverige och flytta till Amerika.

Jag är stolt över att mitt sista framträdande i Sverige, som jag snart skall lämna, blivit här på SGU:s jubileumshögtid, sade professor Borgström. Den svenska godtemplarrörelsen, ur vilken SGU sprungit fram, är samtidig med industrialismen. Den är en av de folkrörelser som har varit med om att förändra vårt samhälle. När den först nådde vårt land stod den i skarp kontrast till den tidens idéer som då rådde, och den har haft en långvarig kamp att föra. Det är stor skillnad mellan att forma sin tids idéer och att spegla dem.

Borgström fortsatte med att presentera en vision för nykterhetsrörelsen med ord och som var typiska för en tid då tron på möjligheten att skapa ett bättre samhälle fortfarande var obruten.

Nykterhetsrörelsens pionjärer hade en brinnande övertygelse om att ett bättre samhälle kunde skapas än det stelbenta ståndssamhälle, som rådde då de första logerna bildades i vårt land. För de idealen verkar den än i dag som ett hälsans salt mot de nedbrytande tendenserna i samhällskroppen. Den hårdaste striden har nykterhetsrörelsen, där den i dag jubilerande godtemplarungdomen ständigt verkat i främsta ledet, haft att kämpa mot dumheten och vidskepelsen. Vi har ännu inte vunnit det slaget. Världen är vårt fält och pionjärernas dröm om ett bättre samhälle måste vi ständigt hålla levande i våra hjärtan.

Jag minns att jag lämnade konserthuset omskakad men också stolt över att tillhöra en rörelse där så stora tankar fick plats.

Bröderna Georg och Sigfrid Borgström (1893–1939) var båda verksamma inom IOGT. Sigfrid som chefredaktör för IOGTs tidning Reformatorn åren 192­5–1939. Georg blev 1967 av tidningen Expressen utnämnd till den viktigaste svensken i världen.

Georg Borgström blev känd som en nykterhetskämpe i den alkoholpräglade universitetsmiljön i Lund. År 1939 blev han ordförande i Lunds studentkår. Borgström återvände till Sverige efter många år i Amerika och han dog i Göteborg 1990.

Bertil Lindberg

Bilden ovan är hämtad från badkartan.se, @rolf_s_nielsen – Efter badet – Pye Engström, 1976 – Publik bild via Instagram

Avbildade personer från vänster till höger, skulpturen Efter badet (från Wikipedia)

  • Elise Ottesen Jensen (1886–1973), norsk-svensk journalist och sexualupplysare.
  • Paolo Freire (1921–1997), brasiliansk pedagog och fattigdomsbekämpare.
  • Sara Lidman (1923–2004), svensk författare och samhällsdebattör.
  • Mao Zedong (1893–1976), ordförande i Kinas kommunistiska parti och Folkrepubliken Kinas de facto-ledare från 1949 fram till sin död.
  • Angela Davis (f. 1944), amerikansk akademiker, människorättsaktivist och feminist
  • Georg Borgström (1912–1990), svensk-amerikansk akademiker och miljödebattör
  • Pablo Neruda (1904–1973), chilensk poet, diplomat och politiker

Var försäkringsbolaget Motorförarna John Länsbergs idé?

”Medlemsvärvningen gick dåligt, och Didriksson hade kallats till Stockholm för att göra något åt det. Han jagade lägenhet och hade familjen kvar på landet. Han var liksom Jakob en ensam man, och deras gemensamma intressen påskyndade bekant­skapen. Det Jakob fick höra om Didrikssons problem gjorde honom intresserad. Han var själv sträng nykterist, han var försäkringskunnig och här fanns det tydligen behov av en sådan man. Jakob var inte den som försatte en chans, och efter några dagar föreslog han Didriksson en helt ny organisationsplan. Förbundet borde bilda ett eget försäkringsbolag.”

Inledningen är ett citat från boken Skilsmässa som kom ut 1961 med Olle Länsberg som författare. Boken handlar till en väsentlig del om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna, som i boken fått namnet Nykteristerna. Den första fråga man ställer sig är givetvis varför Olle Länsberg valde att ha med detta i en bok som i långa stycken är en självbiografisk framställning i romanform.

elma simonsson

Elma Simonsson, John Länsbergs hustru och Olle Länsbergs mamma.

 

I boken är Olle Länsbergs namn Georg Andersson, son till Jakob och Olga Andersson. De verkliga namnen på föräldrarna var John Länsberg och Elma Simonsson, som träffades 1921 och resultatet blev Olle Länsberg, som föddes den 28 mars 1922 i Uddevalla. Olle Länsberg växte upp hos de frikyrkliga morföräldrarna Simon och Charlotta Peterson i Ucklum i Bohuslän.

Svaret på frågan varför försäkringsbolaget Motorförarna förekom­mer i boken är att Jakob i romanen är Olle Länsbergs pappa John Länsberg. Det är för sent att fråga Olle Länsberg hur han i sin roman så utförligt och i långa stycken absolut korrekt kunde berätta om tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna/Nykteristerna. Berättade pappa John för sonen Olle , eller är det så enkelt att författaren har haft tillgång till dokument som underlag för sin roman? Det finns naturligtvis en möjlighet till, nämligen att det helt enkelt är egna hågkomster; Olle Länsberg var 9-10 år gammal när det hände som återges i inledningen.

Vem var då Didriksson, var han en verklig person eller enbart en romanfigur? Jag råkar veta eftersom jag med början runt 1960 i tjänsten och på fritiden ofta träffade honom. Hans namn var Simon Fredriksson, en köpman från Ödeshög. Simon var MHFs medlem nr 1 och han var med om att bilda försäkringsbolaget Motorförarna. Målande berättade han för mig om slitet med att skaffa fram det garantikapital, som krävdes för att få starta ett försäkringsbolag.

Så en dag frågade Simon om jag kände till romanen Skilsmässa av Olle Länsberg. Jag har ett minne av att jag kände till författaren men inte boken Skilsmässa. Simon berättade med stolthet i rösten att han förekom i boken under namnet Didriksson. Jag skaffade boken och kunde konstatera att mycket av det som Simon berättat återfanns i romanens form i boken Skilsmässa.

Rörelsens andliga lyftkranar fattar beslut

I boken beskriver Olle Länsberg de personer som stod bakom projektet att bilda ett försäkringsbolag för helnyktra motorförare så här:

”Organisationens stöttepelare och andliga lyftkranar bestod huvudsakligen av nykterhetspampar och riksdagsmän, av folkhögskolelärare, predikanter, präster, ombudsmän, folkskolemän, redaktörer, borgmästare och rektorer.”

Didriksson beskrivs som en handlare i ett mindre samhälle. Den erfarenheten hade enligt ”de andliga lyftkranarna” gjort honom lämplig som rörelsens, d v s MHFs, försäkringsexpert. Och det här stämmer. Simon berättade att han varit handlare, men beslutat sig för att sälja butiken och flytta till Stockholm. Och det var då det inträffade, som beskrivs i inledningen.

Romanfiguren Jakobs förslag att starta ett eget försäkringsbolag möttes med försiktig nyfikenhet från Didrikssons sida. Han kände de som satt i ledningen för rörelsen. Samtidigt såg Didriksson framför sig ett försäkringsbolag för alla landets nykterister och föreställde sig att det här skulle bli ett svårt jobb. Hans konklusion var

”Det svåraste blir nog att finna mannen, som kan planlägga och genomföra en så stor sak, sa han till slut. I vår nuvarande led­ning vet jag inte någon.

– Jag kan göra det, sa Jakob.”

I romanen tar det Jakob en vecka att få fram en plan som kunde presenteras för styrelsen. Efter att först ha sagt nej ändrar sig styrelsen. Jakob är med på ett sammanträde och får tala för sitt förslag. Länsberg konstaterar i boken att Jakob, d v s pappa John, sågs med misstro av de ”andliga lyftkranarna”.

Men till slut kommer så beslutet att ett försäkringsbolag, i boken kallat Nykteristerna, ska startas. Jakob som bespetsat sig på att bli bolagets direktör ställs helt utanför. Med besvikelse konstaterar Jakob att det i stället blir den person som i romanen kallas Dunge Hans verkliga namn är Bror Gustav Bylund. Det är han som blir chef för verklighetens Motorförarna – ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra.

Sanningen är en utmaning

Som framgått gör Olle Länsberg gällande att hans pappa John var den som kläckte idén om ett eget försäkringsbolag, bildat av de ledande männen inom Motorförarnas Helnykterhetsförbund. Tänk om det verkligen är så. Det är förbluffande många detaljer i boken som stämmer med verkligheten och den bild som Simon Fredriksson på sin tid gav av tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna.

Henry Miller och Olle Länsberg

Författaren Henry Miller i samspråk med sin kollega Olle Länsberg.

Kan det vara så att det stämmer att ledningen, de som Olle Länsberg kallar ”de andliga lyftkranarna”, såg John Länsberg som en utböling, tog idén från honom och bildade ett försäkringsbolag och samtidigt raderade bort honom från historieböckerna?

Detta bör ses som en utmaning för de som har tillgång till MHFs och Motorförarnas/Ansvars arkiv.

Frågan om John Länsbergs roll vid tillkomsten av försäkringsbolaget Motorförarna bör få ett svar.

En efterskrift

Vad hände då med Georg Andersson, Olle Länsbergs alter ego i boken? Han blev medlem i National Templar Ordens scoutförbund, som hade sitt högkvarter på Kammakaregatan i Stockholm. Georg var till en början en motvillig scout, närmast tvingad dit av sin pådrivande pappa Jakob. Efter ett tag blev Georg frälst och fördjupade sig i scouthandboken. Han blev, som det heter i boken Skilsmässa, ”En ung soldat i i de torrlagdas  frimodiga kämpahär…”

Han blev en millimetermoralist, som noga iakttog och dömde sin omgivnings minsta avvikelse från den heliga scoutlagen. Den nya tron  blev hans första riktiga vapen mot vuxenvärldens tryck, blev svärdet, med vilket han började hugga sig fri från den skuldmedvetenhet, som normalt följer det kuvade barnets oppositionsförsök mot anhöriga och lärare.

Georg bryter sig så småningom ur det han till slut, trots alla goda sidor med scouting, upplever som en hämsko. Han blir ingen livstidsnykterist och pappa Jakob ser sina drömmar om en framträdande plats i försäkringsbolaget Nykteristerna gå upp i rök.

Nej, detta är ingen uttömmande skildring av boken Skilsmässa. Det finns så mycket mer som gör den värd att läsa.

Bertil Lindberg

 

Litteratur

Lindgren, Åke; Rörelse i tiden. 2001

Länsberg, Olle; Skilsmässa. 1961

Blå Boken, kalender för ideellt och socialt arbete, årgångarna 1926, 1928, 1930, 1933 och 1934.

Nykterhetsfolkets kalender årgång 1926.

Innovationer i 1920-talets nykterhetsrörelse

Ernst Larsson – en innovatör och genomförare

ernst larsson beskurenI nykterhetsrörelsens historia finns många personer som har beskrivits som stora ledare, förgrundsfigurer. Inte så få har av omgivningen placerats på piedestal. Det har funnits ännu fler, och i en del fall ännu duktigare, andraplansfigurer, om man med det menar dem som inte syntes och hördes så mycket. Många av dem slitvargar, som varje vaken stund arbetade för det som en gång kallades ”nykterhetssaken”. Ernst Larsson, som föddes 1885 i Vendel i Uppsala län, var en av dessa personer. Ernst blev tidigt medlem i Templarorden, TO, och sedan, efter sammanslagningen av TO och Nationalgodtemplarorden, i Nationaltemplarorden, NTO. Ernst Larsson dog 1965.

Ernst Larsson står som innovatör och utvecklare av två viktiga verksamheter inom nykterhetsrörelsen. Detta sker i båda fallen 1925. Kanske är det riktigare att säga att det synliga resultatet av mödorna visade sig år 1925. Det handlar dels om Nykterhetsfolkets Kalender, dels om tillkomsten av det som till en början kallades Nykterhetsfolkets Dag. Det fanns säkert fler personer inblandade men det råder ingen tvekan om att Ernst Larsson var den drivande kraften.

Den då snart 80-årige Ernst besökte vid några tillfällen på 1960-talet Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamlings och Nykterhetsrörelsens Informationstjänsts kontor på Sibyllegatan och Karlavägen i Stockholm. Ernst följde högt upp i åren noggrant vad som hände och undslapp sig då och då en kritisk kommentar. Det fanns skäl att lyssna. Få inom rörelsen hade varit med om så mycket och upplevt så många dramatiska händelser. Vi talar om en man som var med om den stora namninsamlingen 1909-1910, striden mot Ivan Bratt och motbokssystemet, förbudsomröstningen, besvikelsen över förlusten i omröstningen och kampen för att på nytt få fotfäste och gå vidare med en annan inriktning av det nykterhetspolitiska arbetet. Och mitt i allt detta sammanslagningen 1922 av TO och NGTO och byggandet av en ny organisation. Det hjälpte att vara övertygad om att arbetet för nykterhetssaken var viktigt.

Ernst Larsson var byråföreståndare för det som 1921, när organisationen tillkom, kallades Förbudsvännernas Rikskommitté  och som efter förbudsomröstningen gavs namnet Förbudsvännernas Landsförbund. 1930 namnändrades organisationen en gång till och nu till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Namnändringen speglade det faktum att politiken fick en annan inriktning. Förbudskravet ersattes med en steg-för-steg-politik med tyngdpunkt på att få bort motboken.

Ny tid, nya förutsättningar, nya grepp

Under många årtionden hade nykterhetsrörelsen förberett sig för det stora slaget – förbudet – och den seger som skulle lösa landets alkoholproblem en gång för alla. Förbudsanhängarna var alltså samlade i Förbudsvännernas Rikskommitté. Motståndarna återfanns i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Den 27 augusti 1922 gick folket vill valurnorna folket för att delta i landets första folkomröstning, rådgivande till formen. Nykterhetsrörelsen förlorade och nya initiativ krävdes.

Att genom offentliga möten och demonstrationer försöka påverka den allmänna opinionen var vanligt förekommande inom nykterhetsrörelsen och den vanan hade ytterligare utvecklats i anslutning till förbudsomröstningen. Det var egentligen ganska logiskt att fortsätta på den vägen, men det gällde att hitta en form och Ernst Larsson var den som kom upp med idén. Nykterhetsfolkets Dag instiftades och beslut fattades att en sådan skulle firas årligen på Kristi Himmelsfärdsdag.

Det här var en tid då det inte var enbart folket i nykterhetsrörelsen som var engagerade för nykterhetssaken. Frikyrkorörelsens folk var det i lika hög grad. Så till exempel konstaterades i Nykterhetsfolkets kalender årgång 1925 att bakom Förbundsvännernas Landsförbund stod i runda tal 6 200 nykterhetsföreningar och religiösa församlingar med sammanlagt 495 000 medlemmar.

De stora massmötenas tid

Nykterhetsfolket var berett när signalerna om en Nykterhetsfolkets Dag kom från Förbudsvännernas Landsförbund, som presenterade sig själv som en ”Central för de organiserade nykterhetssällskapen och de religiösa samfundens förbudsarbete.”

1925 hölls den första Nykterhetsfolkets Dag och i Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1926 redovisas denna så här:

En ”Nykterhetsfolkets Dag” anordnades Kristi Himmelsfärdsdag 1925. Över 500 möten höllos därvid landet runt och anordnades i regel av samarbetskomittéerna. Hundratusentals nykterhetsskrifter och tidningar distribuerades denna dag ut över landet.

Nykterhetsfolkets dag 1948, Uddevalla

Folknykterhetens dag firas i Uddevalla 1948.

Statsminister Richard Sandler och två andra statsråd medverkade som talare på olika platser i landet denna den första gången. Nykterhetsrörelsen var hårt ansatt vid den här tiden och beskylldes bl a för vad som kallades cenakelkultur. Sandler bemötte kritiken med orden:

Man talar om cenakelkultur, men det skall och får icke förgätas, att i den mån man kan tala om en svensk kulturdemokrati, så är det i väsentlig mån nykterhetsrörelsens förtjänst.

Över tid skulle budskapet vid dessa sammankomster  givetvis variera. Centralt sammanställdes talarunderlag och därtill skrevs resolutioner, som antogs av mötena. Budskapet vid möten under andra halvan av 1920-talet kan belysas med ett citat från Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1927:

Då förhållandena så medgiva, bör folkmeningen i förbudsfrågan ånyo utrönas. Tidpunkten härför bestämmes i icke ringa mån av förbudsvännernas själva.

Det var alltså fortsatt förbudet som var det centrala, även om man i andra sammanhang kunde förmärka en glidning i uttryckssättet. Ett mera påtagligt uttryck för att någonting är på väg att förändras utgör Landsförbundets beslut 1928 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förutsättningslöst utreda frågan om den framtida nykterhetspolitiken. Sju personer utsågs. Två av dessa utgjorde en garanti för att ingenting kunde i förväg garanteras bli resultatet av kommitténs arbete: professor Johan Bergman och fil dr Erik Englund. Båda stridbara och med, som det skulle visa sig, diametralt motsatta åsikter om förbudet. Till sekreterare utsågs jur kand Halfdan Bengtsson, sedermera Bergils. Utredningen fick namnet Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté.

Resultatet av kommitténs arbete, och den succesiva förskjutningen i synen på nykterhetspolitikens utformning, kan utläsas även i det faktum att Förbudsvännernas Landsförbund 1930 namnändrades till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, SNL.

Till Nykterhetsfolkets Dag producerade Landsförbundet  fortlöpande trycksaker, däribland affischer som vid den här tiden fortfarande var det vanligaste sättet att kalla människor till möten. Resolutioner skrevs och antogs vid mötena. Talare förmedlades. Musikkårer gick i täten för demonstrationståg och igenkänningstecknet Vita Rosen såldes. Mer om Vita Rosen längre fram.

De offentliga massmötenas tid

I den andra av Ernst Larssons innovationer – Nykterhetsfolkets Kalender som blev Blå Boken – kan man mellan åren 1925 och till början av 1960-talet se uppgifter om hur många möten som anordnades på först Nykterhetsfolkets Dag och sedan Folknykterhetens Dag och hur många som deltog i dessa möten. Under lång tid fanns även uppgifter om försäljningen av Vita Rosen. Uppgifterna var åren 1925 till en bit in på 1950-talet detaljerade för att sedan bli mera flytande och till sist upphöra.

När Nykterhetsfolkets Dag anordnades första gången, det var alltså år 1925, samlades man till 500 möten. Redan året därpå, 1926, hade antalet möten ökat till 700. Det är nu Vita Rosen omnämns för första gången som ett igenkänningstecken och den försåldes det året i 80 000 exemplar.

Redan 1927 nås rekordet 1 000 möten; den siffran ska uppnås endast vid ett ytterligare tillfälle, nämligen 1935. Det avlånga landet, med varierande väderleksförhållanden och det faktum att Kristi Himmelsfärds Dag kan inträffa nog så tidigt i maj månad, hade givetvis en inverkan på antalet möten, hur många deltagare som infann sig och antalet försålda Vita Rosen. 1927 såldes 100 000 Vita Rosen och 1935 103 000 och antalet deltagare det senare året var just 103 000.

Det högsta antalet möten under ett år var alltså 1 000. Siffran varierar över åren. Den lägsta angivna siffran för antalet möten, 553, noteras år 1953.

Man skulle kunna tänka sig att antalet sålda Vita Rosen följde antalet angivna deltagare, men så var inte fallet. Det högsta deltagarantalet noterades för år 1941, 141000 deltagare vid 800 möten och 250 000 Vita Rosen såldes. Flest Vita Rosen, 259 000, såldes 1949.

Det finns inte särskilt många och detaljerade uppgifter om vilka talarna var, dock med två undantag. Blå Boken 1935 berättar om 636 talare varav 358 präster eller predikanter, 67 politiker och tidningsmän, 57 akademiker och lärare och så konstateras att 154 var av, som det uttrycks,  ”andra kategorier.” Detta år noteras också att på 97 platser hade företrädare för fackliga, politiska  och kulturella sammanslutningar deltagit.

År 1940, då år det hölls 600 möten, är av talarna 232 präster eller predikanter respektive 212 icke specificerade talare. I båda fallen är det alltså merparten av talarna som har en kyrklig eller, i de flesta fall, en frikyrklig bakgrund; under den moderna nykterhetsrörelsens tid har statskyrkan aldrig varit särskilt intresserad av alkoholspörsmålet. Dessa uppgifter ger en intressant bild av det engagemang för nykterhetssaken som en gång präglade i första hand de frikyrkliga samfundens företrädare.

Nottebäck1946 namnändrades Nykterhetsfolkets Dag till Folknykterhetens Dag med motiveringen att det var nödvändigt att skapa en bredare bas. Detta ledde inte till att fler möten anordnades och att antalet deltagare blev fler, med undantag för 1948, då 221 000 människor deltog i mötena.

Ett försök att bredda underlaget gjordes 1960 då Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund inledde samarbete dels med Kvinnoföreningarnas Samarbetskommitté för Nykterhetsfrågor, KSN, dels också med Kommittén för samarbete mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen (LO, TCO och SNR). Senare skulle samarbetet utökas till att även omfatta Riksidrottsförbundet.  Några uppgifter om resultatet av dessa ansträngningar föreligger inte. Överhuvud taget blir uppgifterna om Folknykterhetens Dag färre med åren.

Nykterhetsfolkets Dags skapare, Ernst Larsson, lämnade 1956 tjänsten som byråföreståndare vid Landsförbundets kansli efter att ha innehaft den posten sedan 1921 och under den tiden bland annat även suttit i ledningen för Nationaltemplarorden och varit verkställande direktör för NTOs förlag och tryckeri sedan 1926.

Ernst Larssons initiativ lever vidare även i våra dagar. Annorlunda till formen och till innehållet, men fortsatt görs ansträngningar att fira Folknykterhetens Dag, som också går under namnet Folknykterhetens vecka.

Mysteriet Vita Rosen

Vem kom upp med idén att det skulle vara en vit ros som igenkännningstecken på Nykterhetsfolkets Dag? Märkligt nog har detta inte beskrivits, i varje fall inte som jag har stött på.

Jag minns väl min första kontakt med blomman. Att vara medlem i ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka i Malmö på 1940-talet innebar bland annat att man skulle medverka i försäljningen av Vita rosen i samband med firandet av Nykterhetsfolkets Dag. Jag var inte särskilt förtjust i den uppgiften. Antagligen förstod jag inte poängen och definitivt inte att jag medverkade till att finansiera det som hette Nykterhetsvännernas Landsförbund.

Vita rosenI avsaknad av hårda fakta lancerar jag en hypotes. Jag tror att idén var David Östlunds, en amerikansk baptistpastor. Östlund, som hade varit aktiv i den amerikanska förbudsrörelsen, kom 1919 till Sverige som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Östlund gav sig ut på en föredragsturné där han entusiastiskt berättade om det förbud som hade införts i Amerika. På David Östlunds initiativ bildades den 16 mars 1920 Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, allt som en del i uppgiften att medverka till att införa ett rusdrycksförbud i Sverige. Östlund utsågs som generalsekreterare i den nya rörelsen. (Riksutskottet namnändrades 1931 till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelsen och 1998 till Hela Människan.)

Förbudsvännernas Landsförbund, som började som Förbudsvännernas Rikskommitté, och var en kampanjkommitté inför förbudsomröstningen, bestod av förutom Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (som oegentligt har kallats den profana nykterhetsrörelsens samarbetsorgan), Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Östlunds Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse.

Östlund var en drivande kraft och min hypotes är att det var han som, när Ernst Larsson kläckt idén om en särskild Nykterhetsfolkets Dag, erinrade sig den amerikanska förbudsrörelsens symbol i form av en vit ros.

Svaret på frågan om Vita Rosens upphov finns med stor sannolikhet i Förbudsvännernas Landsförbunds tidiga protokoll.

Hur Ernst Larsson fick idén om en Nykterhetsfolkets Dag vet vi inte. Kanske kände han till att redan 1882 anordnades i Göteborg, just på Kristi Himmelsfärds Dag, ett nyktert demonstrationsmöte i Göteborg. Trots de meningsskiljaktigheter, som präglade den tiden, kom de två rivaliserande ordensgrenarna inom Godtemplarorden överens om att anordna ett gemensamt nykterhetsmöte i Slottsskogen. Maliniterna samlades på Järntorget och Hickmaniterna på Gustav Adolfs Torg. Sedan tågade man till Slottsskogen. Det var 4 000 deltagare vid starten och 10 000 när målet nåddes.

Uppslagsbok för de nykterhetsintresserade

Då Nykterhetsfolkets Kalender härmed presenterar sin första årgång, är det under förhoppning om, att den skall få bli en upplysande och rådgivande uppslagsbok för varje nykterhetsintresserad svensk man och kvinna. Nationaltemplarordens Förlag har åtagit sig ansvaret för detta arbete under förvissning om, att en nykterhetsfolkets egen kalender, med år efter år sammanförda uppgifter om och översikter över allt det, som speciellt intresserar det aktiva nykterhetsfolket, vid sidan av övriga kalendrar, kommer att fylla ett länge känt behov.

Blå BokenSå presenterades 1924 den första utgåvan av Nykterhetsfolkets Kalender, årgång 1925. Redaktionskommittén har, heter det på försättsbladet, bestått av Nils Ekberg, Ernst Larsson och Verner Vall. Ernst Larsson är redan presenterad. Nils Ekberg var vid den här tiden redaktör för NTOs tidning Templarkuriren. Verner Vall var författare och kommunalman i Solna.

År 1931, då den åttonde årgången presenterades, meddelades att Nationaltemplarorden, som så långt varit ensam ansvarig för utgivningen, inbjudit Godtemplarorden, Sveriges Blåbandsförening och Nykterhetsorden Verdandi att bli delägare i Nykterhetsfolkets Kalender. Kalenderkommittén bestod nu av från NTO kamrer Ernst Larsson och redaktör Hilding Lindholm, från IOGT direktör Oskar Franzén och inspektör Axel Sällqvist, från Sveriges Blåbandsförening folkskollärare Axel Nyblom och inspektör Gösta Ahlborg och från Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, redaktörerna Johan Törnfelt och Elis C:son Flodh. Det var en redaktionskommitté av yppersta märke. Ernst Larsson skulle kvarstå som ledamot i kommittén till och med årgång 1950.

År 1951 utökades ägarkretsen med Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Vita Bandet. Den senare organisationen lämnade samarbetet 1958.

I mitten på 1960-talet uppstod det en schism inom nykterhetsrörelsen. Den innebar bl.a. att Nykterhetsorganisationen Verdandi meddelade sitt utträde ur Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling och samtidigt lämnade NOV ägarkretsen kring Blå Boken.

Blå Boken får ny inriktning

I 1932 års upplaga uttrycker de ansvariga en förhoppning om att

… denna uppslagsbok, vilken nu – som förr – ingalunda är begränsad till nykterhetsarbetet utan också vill bli värdig namnet: almanack och uppslagsbok för ideellt och socialt arbete.

Från och med årgång 1934 är kalenderns namn Blå Boken. Kalender för ideellt och socialt arbete. Ytterligare en gång skulle namnet ändras. Det skedde 1968, då namnet blev Blå Boken. Kalender. Årsbok.

I all sin enkelhet var detta initiativ med en kalender för ideellt och socialt arbete en briljant idé. Att i en och samma volym i sammanfattad form få tillgång till färska uppgifter om de folkliga organisationerna, och i nykterhetsrörelsens fall även uppgifter om övriga nordiska länders nykterhetsrörelse, tillgodosåg uppenbarligen ett behov. Boken innehöll också färska uppgifter om alkoholkonsumtionens utveckling, vad som hänt i riksdagen under det gångna året och – det som bland annat gjorde denna kalender unik – välskrivna porträtt av stora män och kvinnor, oftast med anknytning till nykterhet och folkbildning. Därutöver artiklar som än idag är av stort värde för den som till exempel vill veta mer om förbudsomröstningen i Sverige, om förbudet i Amerika, om godtemplarordens öde i Hitlers Tyskland och om folkbildning och amatörteater. Allt endast nämnt som exempel.

För några generationer nykterhetsarbetare var Blå Boken oumbärlig. Almanackan, som var en mycket blygsam del av boken, var nog det som intresserade köparna minst. Det var den höga kvaliteten på bild- och textmaterial som motiverade inköpet. Den som har en serie av Blå Boken – 1925-1976  – har tillgång till en skattkammare med uppgifter som underlättar att skriva och att i vår tid tala om nykterhetsrörelsens bakgrund och historia. Skulle det vara så att du finner att du endast har 50 kalendrar så har du ändå alla som finns. Blå Boken inte kom ut åren 1970 och 1971.

Sid_1 beskuren

Sid_2_o3 beskuren

Sidan 1-3 i förteckningen. Resterande sidor återfinns i botten på artikeln.

När Blå Boken fyllde 25 år gav förlaget ut en sammanställning över  bland annat de dittills publicerade artiklarna inom ämnena Nykterhetsfrågan, Nykterhetsfrågan i andra länder, Bildningsfrågor, Sociala frågor, Fredsfrågan, Föreningsväsen och under rubriken ”Vägrödjare” biografier över i första hand föreningslivets och folkbildningen stora män och kvinnor.

Här en länk till innehållsförteckningen över åren 1950-1976 : Innehållsöversikt Blå Boken 1950-1976

Bland författarna till dessa biografier återfinnes de främsta skribenterna inom nykterhetsrörelsen och då ska man komma ihåg att vi talar om en tidsepok, då rörelsen hade pennskaft och författare av mycket hög kvalitet.

Det finns bland de cirka 200 artiklar, som publicerades under 25 år, åtminstone en som varje gång jag ser rubriken väcker obehag. I årgång 1929 finns nämligen en artikel av professor Herman Lundborg med titeln ”Om biologisk rasförädling”. Den kan väl endast förklaras med att detta var vid en tidpunkt då nazismen ännu inte fullt ut visat sitt fula tryne och den sociala ingenjörskonstens baksidor inte hade exponerats. Artikeln är dock ett intressant vittnesbörd om en epok, då även demokratins frontkämpar för ett ögonblick tappade greppet.

Genomgående kan man om Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken säga att den höll god kvalitet, men runt 1970, i samband med att upplagan sjönk, och de ägande organisationerna inte ville släppa till pengar, blev årgångarna sämre. I det sammanhanget kan nämnas att den första årgången, 1925, betingade ett pris om 2 kronor och 75 öre. Den sista årgången det är möjligt att på kalendern se priset är 1972. Det är förbluffande lågt, endast tio kronor och 1972 var boken även belagd med moms, som alltså ingick i priset.

Utgivningen under 1970-talet, fram till slutet 1976, var en samproduktion med Tidens Kalender. Innehållet blev med några undantag ointressant. Till undantagen hör ett par artiklar 1973 och 1974 av folkhögskoleläraren och rektorn vid Wendelsbergs folkhögskola, Arne Svensson. Det ska också noteras att Arne Svensson var ansvarig  redaktör för de utmärkta årgångarna 1951–1955.

Till dig som läser detta: gör vad du kan för att åt eftervärlden – och dig själv – rädda så många exemplar som möjligt av Blå Boken. Ta den tid som behövs för att i varje fall bläddra dig genom de 50 årgångarna och markera vad du finner värt att läsa. Exemplar av Blå Boken finns att köpa på antikvariat och websites som säljer begagnade böcker.

Blå Boken var resultatet av ett fruktbärande samarbete inom nykterhetsrörelsen. Skulle det idag vara möjligt att ge ut en årlig publikation som speglar utvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet och de frivilliga organisationernas arbete?

Går det att göra något sådant då det som en gång kallades folkrörelsearbete har blivit ett otydligt inslag i den grå massa som kallas civilsamhälle?

***

Ernst Larsson hade en unik kombination av egenskaper som gjorde det han föresatte sig möjligt att genomföra. I en biografi i Blå Boken 1951, författad av Hilding Lindholm, ges ett intressant porträtt av mannen som i slutet av 1800-talet startade som bryggarpojke och slutade bland annat som verkställande direktör för ett av nykterhetsrörelsen ägt tryckeri och förlag efter att ha varit den ansvarige organisatören bakom nykterhetsvännernas opinionsbildande insatser i samband med förbudsomröstningen 1922.

Det är ingen tillfällighet att biografin över Ernst Larsson placerats under huvudrubriken ”Vägrödjare”. Ernst röjde väg och han asfalterade den.

Bertil Lindberg

Litteratur

Accent nr 4/1965.

Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken årgångarna 1926-1976 jämte särtryck med innehållsöversikt för åren 1925-1949.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Härutöver har uppgifter hämtats på nätet, bland annat beträffande DKSN, numera Hela Människan.

Sid_4_ o_5 beskuren
Sid_6_o_7 beskuren
Sid_8 beskuren

Hilding Johansson – demokrati och politik

Reflexioner över boken Hilding Johanssons bok Memoarer – demokrati och politik (Hjalmarson & Högberg)

Korta meningar. Inte ett ord för mycket. Inga överdrifter. Inga kraftord. Inga förstärkningsord. Saklig. Med andra ord en väldigt Hilding Johanssonsk bok.

Innan Hilding (född 1915) gick bort 1994 hade han med sin för nästan alla oläsliga handstil skrivit en berättelse om sig själv och sitt i vid mening politiska arbete, dock som en annorlunda form av memoarer. Hustrun Ulla tog på sig uppgiften att skriva ut anteckningarna och 2013, nitton år efter hans död, kom Hildings memoarer av trycket. Det närgånget personliga tar inte stort utrymme i boken, utöver att läsaren får en bild av en uppväxt, en skolgång och en bildningsresa under svårigheter som vi, välfärdens barn, har svårt att föreställa oss och att den tiden ligger så nära.

Hilding Johansson;bok, bildFör oss som lärde känna Hilding stod det klart att det här var en man som inte tog några genvägar. Kanske att han rentav uppfattades som lite udda samtidigt som han vann respekt för sitt enorma vetande och kunnande. Hur stort materialet än var – vi talar om Hildings djupa engagemang i godtemplarrörelsen och som socialdemokrat i Trollhättans kommun, i landstinget och sedan i riksdagen – nog tog sig Hilding igenom det och kom ut på andra sidan och levererade en översiktlig berättelse och förklaring.

Hildings nykterhetsbana startade 1929 i IOGT-logen Valkyrian i Skoftebyn utanför Trollhättan. Ungefär samtidigt blev han medlem i det som då hette SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben på orten. I mitten på 1930-talet blev Hilding även medlem i SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Vi talar om en tid då ungdomsrörelserna i vårt land blomstrade.

Hildings stora genombrott kom 1947 då han, endast 32 år gammal, lade fram sin doktorsavhandling med titeln Godtemplarrörelsen och samhället. Det var ett arbete han skrev samtidigt som han var folkhögskolelärare och aktiv på förbundsnivå i SGU och under ett par år även förbundets ordförande. Allvaret och målmedvetenheten kunde ingen missa. Från Hildings tid som förbundsordförande i SGU årent runt 1945 berättade hans styrelsekollegor att när de efter ett sammanträde med förbundsstyrelsen  gick ut för att äta en gemensam middag, drog Hilding sig tillbaka till hotellrummet med några smörgåsar för att arbeta på sin avhandling. Den som vill ha ordentlig kunskap om hur i första hand godtemplarrörelsen växte fram – och påverkade – i vårt land ska inte missa den boken.

Slitet – för det var ett sådant – i godtemplarrörelsen, först i SGUs förbundsstyrelse och sedan i IOGTs Verkställande Råd, tillsammans med engagemanget i kommunalpolitiken, ledde till att han 1961 kom till riksdagen och blev kvar där till 1982. Hildings kapacitet togs där tillvara bl a som ledamot, ordförande och vice ordförande i det över tid alltmer betydelsefulla konstitutionsutskottet.

Under 20 års tid satt Hilding med i alla utredningar på författningsfrågans område. Detta kombinerade han bl a med att, utöver riksdagsmannaskapet, vara aktiv i det socialdemokratiska partidistriktet och ha kommunala uppdrag, vara styrelseledamot i riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp och ordförande i Nykterhetsvännernas Landsförbund samtidigt som han fram till 1970 var aktiv i ledningen för IOGT. Hilding Johansson var en person man ville ha med. Jag kan dock erinra mig ett tillfälle, då motsatsen inträffade. Det var vid IOGTs storlogemöte i Eskilstuna 1961. Under mötet bestämde sig valberedningen för att ta bort Hilding Johansson från beredningens förslag till styrelse. När ordenstemplaren Gunnar Engkvist informerades om detta gjorde han klart att om inte Hilding Johansson återinsättes i styrelsen, då får ni se er om efter en annan ordförande. Hilding blev omvald.

Denna händelse berättar något mer om Hilding Johansson. Jodå, han var erkänt duktig, men kanske just därför kunde det uppstå en distans mellan honom och den gemene medlemmen. Man samtalade inte i vanlig mening med Hilding Johansson; man var hans publik. Hilding docerade och lade till rätta. När väl detta var förstått och accepterat insåg nog de flesta att utan Hilding skulle mycket ha varit ogjort.

Hildings memoarer slutar innan 1990-talet tar vid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad Hilding skulle ha sagt om Ny Demokrati, om Sverigedemokraterna och sedan om till exempel Folkpartiets och Centerpartiets avfall från det aktiva stödet för en restriktiv drogpolitik. Ja, överhuvud taget om det faktum att för de politiska partierna är drogfrågorna idag icke-frågor. Och hur skulle Hilding ha tolkat det inflytande som de sociala medierna har bland annat på den offentliga debatten?

Hilding skrev och talade för att lära ut. Folkbildning var hans kännemärke och den låg på en hög nivå. Den som ville hänga med fick anstränga sig. Just detta blev en påminnelse om Hilding uppväxtår och skolgång.

Överhuvud taget ska ingen som är intresserad av de svenska folkrörelserna missa Hilding Johansson bidrag till våra kunskaper. Det är ett stort antal böcker och skrifter som Hilding producerade under sin livstid, bl a inom ramen för försäkringsbolaget Ansvars projekt Idé på sikt under 1960- och 70-talen.

Det här är ingen vanlig memoarbok. Boken handlar om samhällsförbättraren Hilding Johansson och är en utmärkt lärobok i samhällskunskap.

I boken hyllar Hilding de som på sin knappt tillmätta tid lägger ner arbete på de gemensamma uppgifterna och konstaterar att de känner glädje och tillfredsställelse i att arbeta med samhällsuppgifter. Och han fortsätter:

Själv har jag upplevt detta. Jag har varit glad över de samhällsuppgifter som blivit mina. Glädjen har också legat i de gemenskaper som växt fram inom föreningslivet och de offentliga organen. Samtidigt har jag lockats  av det politiska spelet med dess många ibland oberäkneliga turer och av möjligheterna till inflytande.

Jag tror vi är många som förstår och instämmer i de citerade meningarna. Vi är många som med Karin Boye och Hilding Johansson kan säga att det är vägen som är mödan värd.

Bertil Lindberg

Sveriges Rundradio och rebellen Oskar Franzén

Det var den 1 januari 1925 som Sveriges Rundradio, som det hette i början, officiellt startade sina sändningar. Över landet ljöd hos de få som hade en radiomottagare, och det var faktiskt inte så många, de för en äldre generation svenskar välkända orden ”Stockholm – Motala”, som inledde dagens rundradiosändningar under många år.

Drygt 35 år efter starten av Sveriges Rundradio, när Oskar Franzén kom på ett av sina regelbundna besök till Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR och Nykterhetsrörelsens Informationstjänst, då berättade han vad som för mig var en nyhet, en sensation.

Oskar var inte vem som helst inom nykterhetsrörelsen. Han hade bakom sig en karriär som få kunde mäta sig med. Oskar ägnade hela sitt liv med början 1906 åt nykterhetsarbete. Han hemvist var IOGT, men det är få som varit så samarbetsinriktad och så gränslös som Oskar Franzén. Det visade sig inte minst då han 1933 valdes till ordförande i just SNR och hade den funktionen till slutet av 1950-talet. När jag kom till SNR i början på 1960-talet var han hedersordförande.

Det sensationella Oskar berättade den där gången var att nykterhetsrörelsen på 1920-talet försökte erövra det som skulle bli Sveriges Radio. Jag kan än idag bli irriterad på mig själv för att jag inte pressade Oskar på fler detaljer om denna sensationella händelse. Delar av historien är räddad åt eftervärlden genom Arne Svensson, som i sin bok ”De visade vägen”, kortfattat berättar om saken. Mera utförligt beskrivs händelsen i Blå Boken 1956 där Sven Elmgren porträtterar Oskar Franzén. Här följer en avskrift av just berättelsen om godtemplarorden och det som, innan man visste bättre, kallades ”trådlös telefoni”.

Man hade hört talas om något som hette ”trådlös telefoni” eller radio och Franzén funderade på om inte den nya uppfinningen skulle kunna utnyttjas i godtemplararbetet. Man skulle kanske till och med kunna ge landets alla loger utmärkta program via radion! Och vilka möjligheter för studiecirklarna! Funderingarna resulterade i att Godtemplarorden uppvaktade telegrafstyrelsen med ett erbjudande om att ta hand om regelbundna radiosändningar, och det fördes också underhandlingar med den begynnande radioindustrin. Så här efteråt tycker Oskar Franzén att det var synd att godtemplarna inte lierade sig med andra folkrörelser – då hade vi kanske från början fått den organisationsform för radion som nu har föreslagits av televisionsutredningen.

Oskar var i många stycken en framsynt man. Han tillhörde den på sin tid rebelliska organisationen SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Han fick många med sig i ansträngningarna att försöka reformera IOGTs verksamhetsformer.

Rebellen Oskar var en samlande kraft i det som inom IOGT kallades ”Reformpartiet”. Han hade en på sitt sätt neutral plattform som verkställande direktör för Oskar Eklunds bokförlag och Tryckeri Aktiebolag.

Den här historien skulle kunna bli en riktig sensation om någon ville ge sig i kast med arkivalierna från Eklunds Bokförlag, Representantförsamlingen och Godtemplarorden. Där finns en berättelse med många sensationella detaljer. Det är bara att sätta igång!

Bertil Lindberg

Om det gåtfulla geniet Ernst Herman Thörnberg

Bland de böcker jag tog med mig till Australien, där jag bodde i 17 år, hörde Karl Jäders ”Ett Gåtfullt Geni”. Det hände vid ett antal tillfällen att jag ägnade en stund åt läsning och reflexioner kring den kanske märkligaste person de svenska folkrörelserna har haft, Ernst Herman Thörnberg. Det slog mig då, och mera påtagligt efter återkomsten till Sverige, att det var svårt att förstå att någon som betytt så mycket så snabbt kunde glömmas bort. Thörnberg var ett av skälen till att Nykterhetshistoriska Sällskapet bildades 2014. Här en text om ett original som var ett gåtfullt geni.

Bertil Lindberg

Thörnberg vid boken

Minnesvården över filosofie hedersdoktor Ernst Herman Thörnberg avtäcktes den 6 juni 1963 på Klara kyrkogård i Stockholm. Det var på den dagen för 90 år sedan som E.H. Thörnberg föddes utom äktenskapet på Gunnebo Bruk i Gladhammars socken, numera en del av Västervik. Han växte upp hos sina morföräldrar i en backstuga i Tuna socken i norra Kalmar län. Hedersbevisningen på Klara kyrkogård gällde en man som flitigast och bäst, i tal och i skrift, beskrivit de svenska folkrörelserna med betoning på dem som en gång kallades de klassiska folkrörelserna, d v s väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, här nämnda i den ordning de etablerades i vårt land. Thörnbergs forskningsintresse omfattade även kooperationen och vi ska inte glömma att Thörnberg var sin tids främste kännare av emigrationen till norra Amerika.

Det var på eftermiddagen den 6 juni 1963 som vi, representanter för bl.a. de klassiska folkrörelserna, samlades på Klara kyrkogård för att vara med om en ceremoni som skulle hedra den mest kände folkbildaren landet ägt under många årtionden. På vänster sida om minnesstenen en svensk flagga och på dess högra sida en frälsningssoldat med arméns flagga. Frälsningsarmén var även där med en hornmusikkår. Det fanns ett skäl till att Frälsningsarmén fick så stort utrymme. Jag återkommer till detta.

Minnesstenen som avtäcktes den här dagen bar texten ”Doctor honoris causa Ernst Herman Thörnberg 6.6. 1873 – 12.11 1961. Svenska folkrörelser reste vården”. Stenen pryddes av en porträttmedaljong. Talet vid ceremonin hölls av, helt följdriktigt kan man säga, landshövding Ruben Wagnsson, som inte endast var en god vän till E.H. Thörnberg utan också en man med djup förankring i de svenska folkrörelserna och då inte minst nykterhetsrörelsen.

Thörnberg var en man som, utan akademisk utbildning, bäst av alla i landet i tal och skrift beskrivit de svenska folkrörelsernas framväxt och mest initierat av alla porträtterat de stora männen och kvinnorna inom dessa rörelser. Thörnbergs forskning ledde till att han 1939 promoverades till hedersdoktor i sociologi vid Uppsala universitet.  I sig var detta sensationellt eftersom sociologi ännu inte var en disciplin vid universitetet. Den första sociologiprofessorn utsågs först 1947. Hans namn var Torgny Segerstedt.

Thörnberg utses till hedersdoktorKanske är just 1930-talet det årtionde då Thörnberg fick mest offentlig uppskattning och dessutom en garanterad inkomst. Han är den ende svensk som genom årliga riksdagsbeslut, med början 1936 fram till sin död 1961, beviljades en statspension och hade en egen rubrik i dåvarande ecklesiastikdepartementets del i statsverkspropositionen. Initiativet till detta togs 1935 av bland andra professorerna Eli Heckscher, Gösta Bagge och Gunnar Myrdal. Det berättas att det var många riksdagsledamöter som såg till att vara i kammaren när beslutet skulle tas, allt för att hedra Thörnberg.

Törnberg teckningThörnbergs intresse gällde inte endast rörelser och personer i Sverige. I böcker och i föreläsningar exemplifierade Thörnberg ofta med personer han mött under sina resor i bl.a. Danmark, Norge, Finland, England och Amerika. Thörnberg träffade från seklets början fram till slutet av 1950-talet alla av betydelse inom de svenska folkrörelserna, de politiska partierna och fackföreningsrörelsen. Man kan också säga att det var de stora männen och kvinnorna som träffade Ernst Herman Thörnberg. Han var nämligen en man de flesta ville träffa.

EWK tecknar ThörnbergThörnberg var en person man lade märke till. Ingen som sett eller hört Thörnberg glömmer det. Hans klädsel var originell, präglad av rädsla för kyla och drag och till detta bacillskräck. Hans diktion kunde göra även skådespelare av den gamla stammen avundsjuka och han ackompanjerade sin framställning med vackra handrörelser.

Thörnberg var en suverän föreläsare med ett språk fyllt av metaforer och alliterationer. Professor Gunnar Vestin beskrev talekonsten så här:

Thörnbergs prosa var inte så vanlig, och han använde ofta alliterationer. Han skrev t.ex. om någon att hans stil var inte lysande men belysande. En gång skrev han om högre klasser, som vilar på börs, bok  och börd. Klassiskt är hans uttryck ”fyllans, födelsens och frälsningens tid.”

Jan Olof Olsson, Jolo, skrev i en minnesruna i Dagens Nyheter 1961:

Hans stil ledde också till en lysande karakteristik, som när han skildrade den USA-skolade jämtländske baptistpredikanten John Ongman och hans svarta skägg; ”Detta skägg böljade med hälsningar från världshav, majsfält, flodångare.

Landshövding Ruben Wagnsson med hustru Helga var personliga vänner med Thörnberg. Ruben Wagnsson fogade efter Thörnbergs död den här biten till bilden av Thörnberg:

I talarstolen verkade han kanske diva, ett drag som det inte fanns ett spår av, när man samtalade med honom. Och under mer än tre decennier har jag haft många och långa samtal  med honom om olika ting. Han hade en enastående personkännedom och han tyckte om att kollationera sina intryck av personer inom politiska partier, nykterhetsrörelse och frikyrkorörelsen.

Thörnberg i talarstolenThörnberg höll cirka 3 000 föredrag i alla landets städer utom två. I Sveriges Radio medverkade Thörnberg med drygt 40 föreläsningar med början 1929. I televisionens barndom, vi talar om hösten 1958, spelade Sveriges Radio (jo, det hette så fram till slutet av 1970-talet) in tre program med Thörnberg. Intervjuare var Håkan Unsgaard. Thörnberg var sig själv. Han var estradören, folktalaren, folkbildaren, föreläsaren och vid 85 års ålder agerade han obekymrad om det nya mediet televisionen. Thörnberg skötte ruljangsen och gav även instruktioner till Håkan Unsgaard. Nykterhetshistoriska Sällskapet äger kopior av dessa filmer.

Bredden på Thörnbergs forskar- och folkbildningsinsatser är det få, om ens någon som kan konkurrera med. Här några exempel hämtade från Kungliga Bibliotekets register. Totalt handlar det om 47 poster av och om E.H. Thörnberg. Titlarna ger en bild av bredden på hans intressen, kunskap och författarskap.

  • Folkrörelser och samhällsliv i Sverige. 1943.
  • Sverige i Amerika och Amerika i Sverige. 1938.
  • Arbetsförhållanden i Amerika efter krigsutbrottet 1915. 1915.
  • Nationalekonomiens historia: en framställning av det ekonomiska tänkandets utveckling. 1924.
  • Den kooperativa rörelsenen kortfattad allmän öfversikt. 1907.
  • Belgiens småbönder och deras föreningsväsende. 1902
  • Alkoholmissbruket ur socialekonomisk synpunkt: Grundlinjer. 1910.

Ernst Herman Thörnberg gjorde en klassresa av annat slag än vi vanligtvis menar med det uttrycket. Han sökte inte ekonomisk vinning och framgång. Under många år bodde Thörnberg under ytterst enkla förhållanden i rum 204 på Frälsningsarmén hotell med adress Drottninggatan 66 i Stockholm. Det var Frälsningsarmén som i väsentlig mån såg till Thörnbergs fysiska välbefinnande. Vid hans frånfälle förundrades personalen på hotellet över att någon kunde ha så få jordiska ägodelar.

Thörnberg ägnade sin förestående bortgång ett stort intresse. Det framgår bland annat av hans efterlämnade papper. Där återfanns bl a följande brev från 1956, ställt till Svenska Telegrambyrån i Stockholm:

Härmed framställes, att Telegrambyrån på hövligt sätt meddelar press och radio, att undertecknad önskat, att min död och begravning icke med ett ord omnämnes. Motser räkning på den avgift, som krävs för denna anordning.

Med utmärkt högaktning
H. Thörnberg

Hans önskan blev inte uppfylld. Landets kulturpersonligheter, liksom företrädare för den akademiska världen, överträffade varandra med hyllningsartiklar till denne originelle man som med startpunkt i en backstuga och utan mycket av formell utbildning erövrade en plats i såväl den akademiska världen som de folkliga rörelser han så lysande skildrat i tal och i skrift.

Thörnberg begravdes i november månad 1961 på Sankta Clara kyrkogård i Stockholm.. Officiant var pastor J. W. Johnson från Stadsmissionen. Tal hölls av Ruben Wagnsson som företrädare för de folkliga rörelserna. Den akademiska världen företräddes av rektor magnificus professor Torgny Segerstedt vid Uppsala universitet.

Som nämnts var det inte de jordiska tillgångarna som spelade den största rollen för E.H. Thörnberg. Det mesta av det han behövde fanns på Kungliga Biblioteket och dit gick han varje morgon, från hotellet längs Drottninggatan till Tunnelgatan (nuvarande Olof Palmes Gata), sedan genom Brunkebergstunneln fram till KB. Det är detta som förklarar varför det vid Brunkebergstunnelns västra mynning står en liten statyett föreställande Ernst Herman Thörnberg. Vi som känner frändskap med Thörnberg stryker honom över ryggen varje gång vi passerar. Han är värd att bli blank på ryggen. I läsesalen på KB fanns en gång på en av pulpeterna en plakett som berättade att här satt Ernst Herman Thörnberg.

När minnesvården avtäcktes den 6 juni 1963 talade, som tidigare nämnts, Ruben Wagnsson. Han sammanfattade med de här orden Ernst Herman Thörnbergs gärning:

Thörnberg var en färgstark och originell man, som genom sina forskningar åt sig rest en varaktig minnesstod inom de svenska folkrörelserna och inom sociologisk forskning.

*                *                *

Texten ovan bygger i någon mån på egna erfarenheter och till den alldeles övervägande delen på Karl Jäders bok ”Ett Gåtfullt Geni”. Boken kom ut 1968. Illustrationerna är hämtade ur samma bok.

Nykterhetshistoriska Sällskapet har tagit som en av sina uppgifter att se till att denne folkbildningens gigant inte glöms bort. Det har gått lång tid sedan han lämnade oss och ännu längre tid räknat från hans mest produktiva period, men han förtjänar en plats och då främst bland dem som i text och i tal har beskrivit de svenska folkrörelserna.

1951 – det år då IOGT i världen fyllde 100 år – hedrades Ernst Herman Thörnberg med Godtemplarordens förtjänstplakett som ett uttryck för Ordens tacksamhet och beundran inför hans forskargärning, författarskap och föreläsningskonst.

Bertil Lindberg