En affisch från förbudsomröstningen

Vi fick via vår Facebooksida en fråga om en av Nej-sidans affischer inför förbudsomröstningen 1922. Det är en märklig affisch, med ett något udda budskap.


Precis som Albert Engströms välkända och ofta reproducerade affisch med texten ”Kräftor kräva dessa drycker” har den en lite skruvad ton. Detta är en kvinnlig motsvarighet, men här visar man inte alkoholen utan en gumma med en kaffekopp. Dessa affischer anspelar på känslor, men där ja-sidans oftast är allvarliga, och framhåller alkoholens tragiska baksida så är dessa lite lättsammare. I Albert Engströms bild framhålls alkoholtraditionen, men man kunde inte att tillämpa samma symbolspråk med en kvinna i bild. Och då fick det bli  kaffet, även om faktabudskapet känns lite grumlig och vagt.

Vad vet vi då om bilden? Jag lät frågan gå vidare till Bertil Lindberg, som ofta har svar på de mesta frågorna. Han hade sett affischen och antog att det var när han arbetade på CAN. Förbundet hade många affischer i sitt arkivet som han under sin tid som byrådirektör där lät fotografera av till diabilder för att minska slitaget på trycken.

Han skriver vidare ”utan att veta kan man väl misstänka att LFUF kan ha varit inblandade.”

Landsföreningen för folknykterhet utan förbud, LFUF, verkade för ett nej i förbudsomröstningen. LFUF bildades i mitten av februari 1922, ett drygt halvår innan folkomröstningen skulle äga rum. Förbundet hade till uppgift att ”arbeta för frivillig folknykterhet samt motverka förbud och förbudslagstiftning såsom ledande till moralisk, rättslig, social och ekonomisk skada för individer och samhälle”. Enligt Wikipedia anses LFUF ha bidragit till att omröstningen slutade med ett nej till förbud, då de hjälpte till att organiserade motståndet. Föreningens ordförande vid bildandet var farmakologiprofessorn Carl Gustaf Santesson och vice ordförande direktör Allan Cederborg. Santesson, ska enligt samma källa ha varit en nykterhetsvän, men trodde inte på förbudet, Allan Cederborg var en liberal stockholmspolitiker.

Affischen är signerad G.W vilket förmodligen står för Gunnar Widholm (1882–1953) som var en skicklig tecknare och illustratör verksam vid den tiden. Gunnar Widholm hade studerat vid Tekniska skolan och sedan på Konstakademien 1902–1905. Efter studierna arbetade han på Stockholms Dagblad som reportagetecknare. Under olympiaden i Stockholm 1912 gjorde han en pionjärinsats som idrottstecknare. Han tecknade också för en rad andra publikationer, allt från Frälsningsarméns tidning till skämttidningar. Han jobbade sedan som reklamtecknare och gjorde även flera valaffischer åt högern.

Affischen tillhör inte de vanligen reproducerade affischerna från förbudsomröstningen. . På museernas digitala arkiv, DigitaltMuseum, finns inte så mycket inlagt material från förbudsomröstningen, men där är affischen är med på flera. Av de totalt tre utlagda gatumiljöer var den med på två. (Om du klickar på bilden får du upp den i större format.)

/Britt-Marie Börjesgård

Leve nykterheten – disciplin och engagemang i Nykterhetsarmén

plinFana ur Nordiska museets arkiv, bilden är nedladdad via digitalt museum.

I september 1896 samlades några unga män i Karlskrona och beslöt att bilda en nykterhetsförening, som fick namnet ”Nationella nykterhetsförbundet”. Av det protokoll som upprättades framgår inte hur många som deltog i mötet. Initiativtagarna hade anknytning till de militärförband, som var förlagda till staden, vilket kanske i viss mån förklarar den organisation det nya förbundet fick. Influenser från Frälsningsarmén spelade också en stor roll. Förbundet ändrade snart namn till Nykterhetsarmén och organiserades i kårer, medlemmarna kallades soldater och ledarna officerare. Högsta ledningen bestod av en general med en generalstab vid sin sida.

Förbundet var verksamt fram till 1925 då man beslöt att lägga ner armén. De fyra kvarvarande kårerna uppmanades att ansluta sig till andra nykterhetsorganisationer och den förening, som gjorde att Märta Schilt kom Nykterhetsarmén på spåret var just en av dessa, 2:a kåren i Stockholm gick över till NTO och bildade templet 2398 Ledstjärnan.

Märta Schilt var 1992 en av deltagarna på en kurs på Tollare Folkhögskola med  Ideologisk högskola. Inom momentet folkrörelsehistoria skrev hon en uppsats om den idag i stort sett bortglömd nykterhetsrörelsen med namnet Nykterhetsarmén.

Märta Schilts text finns i sin helhet publicerad under fliken bibliotek, och via länken här: Nykterhetsarmén

”Hör, ungdomen sjunger sin medvetna sång” – om sången i nykterhetsrörelsen

Årets första Goda samtal ägnar vi är sången.

Magnus Andersson, ledamot i sällskapets styrelse, berättar om musiken och sångens betydelse inom nykterhetsrörelsen.

De kämpande folkrörelserna har alltid sjungit. Vilka funktioner har sången fyllt i nykterhetsrörelsen? Vilken ideologi har texterna förmedlat, hur speglar de rörelsens utveckling?

Vad säger urvalet i sångböckerna om förbunden och deras idéer vid varje tidpunkt?

Hur har sjungandet förändrats – överlever folkrörelsesången in i framtiden? Kom, ställ frågor – delta i samtal och sång!

Välkomna till IOGT-NTO gården, Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm,

torsdagen den 2 februari 2017 kl.18.30

Vi serverar kaffe och te, smörgåsar till självkostnadspris.

Anmäl dig senast måndagen den 30 januari till Bertil Lindberg berlindberg@gmail.com eller 08 631 05 63

Ps. Glöm inte att beställa smörgås om du önskar det.

 

Tur och retur Amerika

Den 5 november 1879 bildades logen 1 Klippan i Göteborg, IOGT och den moderna absolutistiska nykterhetsrörelsen hade därmed kommit till Sverige.

Dagen till ära bjuder vi in till ett samtal mellan Bengt Göransson och Hans Lindblad under rubriken ”Tur och retur Amerika” om idéerna som kom från USA till Sverige med den moderna nykterhetsrörelsen och som formade det nya Sverige.

Lördag den 5 november 2016 kl. 15.00
Uppsala – i Kafé Mumrik vid Kungsgatan nära Uppsala centralstation.

Kom, ställ frågor och delta i samtalet!

Kulturinslag och servering.

Anmälan senast den 1 november till Bertil Lindberg, berlindberg@gmail.com eller telefon 08-631 05 63.

Innovationer i 1920-talets nykterhetsrörelse

Ernst Larsson – en innovatör och genomförare

ernst larsson beskurenI nykterhetsrörelsens historia finns många personer som har beskrivits som stora ledare, förgrundsfigurer. Inte så få har av omgivningen placerats på piedestal. Det har funnits ännu fler, och i en del fall ännu duktigare, andraplansfigurer, om man med det menar dem som inte syntes och hördes så mycket. Många av dem slitvargar, som varje vaken stund arbetade för det som en gång kallades ”nykterhetssaken”. Ernst Larsson, som föddes 1885 i Vendel i Uppsala län, var en av dessa personer. Ernst blev tidigt medlem i Templarorden, TO, och sedan, efter sammanslagningen av TO och Nationalgodtemplarorden, i Nationaltemplarorden, NTO. Ernst Larsson dog 1965.

Ernst Larsson står som innovatör och utvecklare av två viktiga verksamheter inom nykterhetsrörelsen. Detta sker i båda fallen 1925. Kanske är det riktigare att säga att det synliga resultatet av mödorna visade sig år 1925. Det handlar dels om Nykterhetsfolkets Kalender, dels om tillkomsten av det som till en början kallades Nykterhetsfolkets Dag. Det fanns säkert fler personer inblandade men det råder ingen tvekan om att Ernst Larsson var den drivande kraften.

Den då snart 80-årige Ernst besökte vid några tillfällen på 1960-talet Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamlings och Nykterhetsrörelsens Informationstjänsts kontor på Sibyllegatan och Karlavägen i Stockholm. Ernst följde högt upp i åren noggrant vad som hände och undslapp sig då och då en kritisk kommentar. Det fanns skäl att lyssna. Få inom rörelsen hade varit med om så mycket och upplevt så många dramatiska händelser. Vi talar om en man som var med om den stora namninsamlingen 1909-1910, striden mot Ivan Bratt och motbokssystemet, förbudsomröstningen, besvikelsen över förlusten i omröstningen och kampen för att på nytt få fotfäste och gå vidare med en annan inriktning av det nykterhetspolitiska arbetet. Och mitt i allt detta sammanslagningen 1922 av TO och NGTO och byggandet av en ny organisation. Det hjälpte att vara övertygad om att arbetet för nykterhetssaken var viktigt.

Ernst Larsson var byråföreståndare för det som 1921, när organisationen tillkom, kallades Förbudsvännernas Rikskommitté  och som efter förbudsomröstningen gavs namnet Förbudsvännernas Landsförbund. 1930 namnändrades organisationen en gång till och nu till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Namnändringen speglade det faktum att politiken fick en annan inriktning. Förbudskravet ersattes med en steg-för-steg-politik med tyngdpunkt på att få bort motboken.

Ny tid, nya förutsättningar, nya grepp

Under många årtionden hade nykterhetsrörelsen förberett sig för det stora slaget – förbudet – och den seger som skulle lösa landets alkoholproblem en gång för alla. Förbudsanhängarna var alltså samlade i Förbudsvännernas Rikskommitté. Motståndarna återfanns i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud. Den 27 augusti 1922 gick folket vill valurnorna folket för att delta i landets första folkomröstning, rådgivande till formen. Nykterhetsrörelsen förlorade och nya initiativ krävdes.

Att genom offentliga möten och demonstrationer försöka påverka den allmänna opinionen var vanligt förekommande inom nykterhetsrörelsen och den vanan hade ytterligare utvecklats i anslutning till förbudsomröstningen. Det var egentligen ganska logiskt att fortsätta på den vägen, men det gällde att hitta en form och Ernst Larsson var den som kom upp med idén. Nykterhetsfolkets Dag instiftades och beslut fattades att en sådan skulle firas årligen på Kristi Himmelsfärdsdag.

Det här var en tid då det inte var enbart folket i nykterhetsrörelsen som var engagerade för nykterhetssaken. Frikyrkorörelsens folk var det i lika hög grad. Så till exempel konstaterades i Nykterhetsfolkets kalender årgång 1925 att bakom Förbundsvännernas Landsförbund stod i runda tal 6 200 nykterhetsföreningar och religiösa församlingar med sammanlagt 495 000 medlemmar.

De stora massmötenas tid

Nykterhetsfolket var berett när signalerna om en Nykterhetsfolkets Dag kom från Förbudsvännernas Landsförbund, som presenterade sig själv som en ”Central för de organiserade nykterhetssällskapen och de religiösa samfundens förbudsarbete.”

1925 hölls den första Nykterhetsfolkets Dag och i Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1926 redovisas denna så här:

En ”Nykterhetsfolkets Dag” anordnades Kristi Himmelsfärdsdag 1925. Över 500 möten höllos därvid landet runt och anordnades i regel av samarbetskomittéerna. Hundratusentals nykterhetsskrifter och tidningar distribuerades denna dag ut över landet.

Nykterhetsfolkets dag 1948, Uddevalla

Folknykterhetens dag firas i Uddevalla 1948.

Statsminister Richard Sandler och två andra statsråd medverkade som talare på olika platser i landet denna den första gången. Nykterhetsrörelsen var hårt ansatt vid den här tiden och beskylldes bl a för vad som kallades cenakelkultur. Sandler bemötte kritiken med orden:

Man talar om cenakelkultur, men det skall och får icke förgätas, att i den mån man kan tala om en svensk kulturdemokrati, så är det i väsentlig mån nykterhetsrörelsens förtjänst.

Över tid skulle budskapet vid dessa sammankomster  givetvis variera. Centralt sammanställdes talarunderlag och därtill skrevs resolutioner, som antogs av mötena. Budskapet vid möten under andra halvan av 1920-talet kan belysas med ett citat från Nykterhetsfolkets Kalender årgång 1927:

Då förhållandena så medgiva, bör folkmeningen i förbudsfrågan ånyo utrönas. Tidpunkten härför bestämmes i icke ringa mån av förbudsvännernas själva.

Det var alltså fortsatt förbudet som var det centrala, även om man i andra sammanhang kunde förmärka en glidning i uttryckssättet. Ett mera påtagligt uttryck för att någonting är på väg att förändras utgör Landsförbundets beslut 1928 att tillsätta en kommitté med uppdraget att förutsättningslöst utreda frågan om den framtida nykterhetspolitiken. Sju personer utsågs. Två av dessa utgjorde en garanti för att ingenting kunde i förväg garanteras bli resultatet av kommitténs arbete: professor Johan Bergman och fil dr Erik Englund. Båda stridbara och med, som det skulle visa sig, diametralt motsatta åsikter om förbudet. Till sekreterare utsågs jur kand Halfdan Bengtsson, sedermera Bergils. Utredningen fick namnet Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté.

Resultatet av kommitténs arbete, och den succesiva förskjutningen i synen på nykterhetspolitikens utformning, kan utläsas även i det faktum att Förbudsvännernas Landsförbund 1930 namnändrades till Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, SNL.

Till Nykterhetsfolkets Dag producerade Landsförbundet  fortlöpande trycksaker, däribland affischer som vid den här tiden fortfarande var det vanligaste sättet att kalla människor till möten. Resolutioner skrevs och antogs vid mötena. Talare förmedlades. Musikkårer gick i täten för demonstrationståg och igenkänningstecknet Vita Rosen såldes. Mer om Vita Rosen längre fram.

De offentliga massmötenas tid

I den andra av Ernst Larssons innovationer – Nykterhetsfolkets Kalender som blev Blå Boken – kan man mellan åren 1925 och till början av 1960-talet se uppgifter om hur många möten som anordnades på först Nykterhetsfolkets Dag och sedan Folknykterhetens Dag och hur många som deltog i dessa möten. Under lång tid fanns även uppgifter om försäljningen av Vita Rosen. Uppgifterna var åren 1925 till en bit in på 1950-talet detaljerade för att sedan bli mera flytande och till sist upphöra.

När Nykterhetsfolkets Dag anordnades första gången, det var alltså år 1925, samlades man till 500 möten. Redan året därpå, 1926, hade antalet möten ökat till 700. Det är nu Vita Rosen omnämns för första gången som ett igenkänningstecken och den försåldes det året i 80 000 exemplar.

Redan 1927 nås rekordet 1 000 möten; den siffran ska uppnås endast vid ett ytterligare tillfälle, nämligen 1935. Det avlånga landet, med varierande väderleksförhållanden och det faktum att Kristi Himmelsfärds Dag kan inträffa nog så tidigt i maj månad, hade givetvis en inverkan på antalet möten, hur många deltagare som infann sig och antalet försålda Vita Rosen. 1927 såldes 100 000 Vita Rosen och 1935 103 000 och antalet deltagare det senare året var just 103 000.

Det högsta antalet möten under ett år var alltså 1 000. Siffran varierar över åren. Den lägsta angivna siffran för antalet möten, 553, noteras år 1953.

Man skulle kunna tänka sig att antalet sålda Vita Rosen följde antalet angivna deltagare, men så var inte fallet. Det högsta deltagarantalet noterades för år 1941, 141000 deltagare vid 800 möten och 250 000 Vita Rosen såldes. Flest Vita Rosen, 259 000, såldes 1949.

Det finns inte särskilt många och detaljerade uppgifter om vilka talarna var, dock med två undantag. Blå Boken 1935 berättar om 636 talare varav 358 präster eller predikanter, 67 politiker och tidningsmän, 57 akademiker och lärare och så konstateras att 154 var av, som det uttrycks,  ”andra kategorier.” Detta år noteras också att på 97 platser hade företrädare för fackliga, politiska  och kulturella sammanslutningar deltagit.

År 1940, då år det hölls 600 möten, är av talarna 232 präster eller predikanter respektive 212 icke specificerade talare. I båda fallen är det alltså merparten av talarna som har en kyrklig eller, i de flesta fall, en frikyrklig bakgrund; under den moderna nykterhetsrörelsens tid har statskyrkan aldrig varit särskilt intresserad av alkoholspörsmålet. Dessa uppgifter ger en intressant bild av det engagemang för nykterhetssaken som en gång präglade i första hand de frikyrkliga samfundens företrädare.

Nottebäck1946 namnändrades Nykterhetsfolkets Dag till Folknykterhetens Dag med motiveringen att det var nödvändigt att skapa en bredare bas. Detta ledde inte till att fler möten anordnades och att antalet deltagare blev fler, med undantag för 1948, då 221 000 människor deltog i mötena.

Ett försök att bredda underlaget gjordes 1960 då Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund inledde samarbete dels med Kvinnoföreningarnas Samarbetskommitté för Nykterhetsfrågor, KSN, dels också med Kommittén för samarbete mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen (LO, TCO och SNR). Senare skulle samarbetet utökas till att även omfatta Riksidrottsförbundet.  Några uppgifter om resultatet av dessa ansträngningar föreligger inte. Överhuvud taget blir uppgifterna om Folknykterhetens Dag färre med åren.

Nykterhetsfolkets Dags skapare, Ernst Larsson, lämnade 1956 tjänsten som byråföreståndare vid Landsförbundets kansli efter att ha innehaft den posten sedan 1921 och under den tiden bland annat även suttit i ledningen för Nationaltemplarorden och varit verkställande direktör för NTOs förlag och tryckeri sedan 1926.

Ernst Larssons initiativ lever vidare även i våra dagar. Annorlunda till formen och till innehållet, men fortsatt görs ansträngningar att fira Folknykterhetens Dag, som också går under namnet Folknykterhetens vecka.

Mysteriet Vita Rosen

Vem kom upp med idén att det skulle vara en vit ros som igenkännningstecken på Nykterhetsfolkets Dag? Märkligt nog har detta inte beskrivits, i varje fall inte som jag har stött på.

Jag minns väl min första kontakt med blomman. Att vara medlem i ungdomslogen nr 30 Barnens Lycka i Malmö på 1940-talet innebar bland annat att man skulle medverka i försäljningen av Vita rosen i samband med firandet av Nykterhetsfolkets Dag. Jag var inte särskilt förtjust i den uppgiften. Antagligen förstod jag inte poängen och definitivt inte att jag medverkade till att finansiera det som hette Nykterhetsvännernas Landsförbund.

Vita rosenI avsaknad av hårda fakta lancerar jag en hypotes. Jag tror att idén var David Östlunds, en amerikansk baptistpastor. Östlund, som hade varit aktiv i den amerikanska förbudsrörelsen, kom 1919 till Sverige som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Östlund gav sig ut på en föredragsturné där han entusiastiskt berättade om det förbud som hade införts i Amerika. På David Östlunds initiativ bildades den 16 mars 1920 Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, allt som en del i uppgiften att medverka till att införa ett rusdrycksförbud i Sverige. Östlund utsågs som generalsekreterare i den nya rörelsen. (Riksutskottet namnändrades 1931 till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelsen och 1998 till Hela Människan.)

Förbudsvännernas Landsförbund, som började som Förbudsvännernas Rikskommitté, och var en kampanjkommitté inför förbudsomröstningen, bestod av förutom Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (som oegentligt har kallats den profana nykterhetsrörelsens samarbetsorgan), Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete och Östlunds Riksutskottet för de kristnas förbudsrörelse.

Östlund var en drivande kraft och min hypotes är att det var han som, när Ernst Larsson kläckt idén om en särskild Nykterhetsfolkets Dag, erinrade sig den amerikanska förbudsrörelsens symbol i form av en vit ros.

Svaret på frågan om Vita Rosens upphov finns med stor sannolikhet i Förbudsvännernas Landsförbunds tidiga protokoll.

Hur Ernst Larsson fick idén om en Nykterhetsfolkets Dag vet vi inte. Kanske kände han till att redan 1882 anordnades i Göteborg, just på Kristi Himmelsfärds Dag, ett nyktert demonstrationsmöte i Göteborg. Trots de meningsskiljaktigheter, som präglade den tiden, kom de två rivaliserande ordensgrenarna inom Godtemplarorden överens om att anordna ett gemensamt nykterhetsmöte i Slottsskogen. Maliniterna samlades på Järntorget och Hickmaniterna på Gustav Adolfs Torg. Sedan tågade man till Slottsskogen. Det var 4 000 deltagare vid starten och 10 000 när målet nåddes.

Uppslagsbok för de nykterhetsintresserade

Då Nykterhetsfolkets Kalender härmed presenterar sin första årgång, är det under förhoppning om, att den skall få bli en upplysande och rådgivande uppslagsbok för varje nykterhetsintresserad svensk man och kvinna. Nationaltemplarordens Förlag har åtagit sig ansvaret för detta arbete under förvissning om, att en nykterhetsfolkets egen kalender, med år efter år sammanförda uppgifter om och översikter över allt det, som speciellt intresserar det aktiva nykterhetsfolket, vid sidan av övriga kalendrar, kommer att fylla ett länge känt behov.

Blå BokenSå presenterades 1924 den första utgåvan av Nykterhetsfolkets Kalender, årgång 1925. Redaktionskommittén har, heter det på försättsbladet, bestått av Nils Ekberg, Ernst Larsson och Verner Vall. Ernst Larsson är redan presenterad. Nils Ekberg var vid den här tiden redaktör för NTOs tidning Templarkuriren. Verner Vall var författare och kommunalman i Solna.

År 1931, då den åttonde årgången presenterades, meddelades att Nationaltemplarorden, som så långt varit ensam ansvarig för utgivningen, inbjudit Godtemplarorden, Sveriges Blåbandsförening och Nykterhetsorden Verdandi att bli delägare i Nykterhetsfolkets Kalender. Kalenderkommittén bestod nu av från NTO kamrer Ernst Larsson och redaktör Hilding Lindholm, från IOGT direktör Oskar Franzén och inspektör Axel Sällqvist, från Sveriges Blåbandsförening folkskollärare Axel Nyblom och inspektör Gösta Ahlborg och från Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, redaktörerna Johan Törnfelt och Elis C:son Flodh. Det var en redaktionskommitté av yppersta märke. Ernst Larsson skulle kvarstå som ledamot i kommittén till och med årgång 1950.

År 1951 utökades ägarkretsen med Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Vita Bandet. Den senare organisationen lämnade samarbetet 1958.

I mitten på 1960-talet uppstod det en schism inom nykterhetsrörelsen. Den innebar bl.a. att Nykterhetsorganisationen Verdandi meddelade sitt utträde ur Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling och samtidigt lämnade NOV ägarkretsen kring Blå Boken.

Blå Boken får ny inriktning

I 1932 års upplaga uttrycker de ansvariga en förhoppning om att

… denna uppslagsbok, vilken nu – som förr – ingalunda är begränsad till nykterhetsarbetet utan också vill bli värdig namnet: almanack och uppslagsbok för ideellt och socialt arbete.

Från och med årgång 1934 är kalenderns namn Blå Boken. Kalender för ideellt och socialt arbete. Ytterligare en gång skulle namnet ändras. Det skedde 1968, då namnet blev Blå Boken. Kalender. Årsbok.

I all sin enkelhet var detta initiativ med en kalender för ideellt och socialt arbete en briljant idé. Att i en och samma volym i sammanfattad form få tillgång till färska uppgifter om de folkliga organisationerna, och i nykterhetsrörelsens fall även uppgifter om övriga nordiska länders nykterhetsrörelse, tillgodosåg uppenbarligen ett behov. Boken innehöll också färska uppgifter om alkoholkonsumtionens utveckling, vad som hänt i riksdagen under det gångna året och – det som bland annat gjorde denna kalender unik – välskrivna porträtt av stora män och kvinnor, oftast med anknytning till nykterhet och folkbildning. Därutöver artiklar som än idag är av stort värde för den som till exempel vill veta mer om förbudsomröstningen i Sverige, om förbudet i Amerika, om godtemplarordens öde i Hitlers Tyskland och om folkbildning och amatörteater. Allt endast nämnt som exempel.

För några generationer nykterhetsarbetare var Blå Boken oumbärlig. Almanackan, som var en mycket blygsam del av boken, var nog det som intresserade köparna minst. Det var den höga kvaliteten på bild- och textmaterial som motiverade inköpet. Den som har en serie av Blå Boken – 1925-1976  – har tillgång till en skattkammare med uppgifter som underlättar att skriva och att i vår tid tala om nykterhetsrörelsens bakgrund och historia. Skulle det vara så att du finner att du endast har 50 kalendrar så har du ändå alla som finns. Blå Boken inte kom ut åren 1970 och 1971.

Sid_1 beskuren

Sid_2_o3 beskuren

Sidan 1-3 i förteckningen. Resterande sidor återfinns i botten på artikeln.

När Blå Boken fyllde 25 år gav förlaget ut en sammanställning över  bland annat de dittills publicerade artiklarna inom ämnena Nykterhetsfrågan, Nykterhetsfrågan i andra länder, Bildningsfrågor, Sociala frågor, Fredsfrågan, Föreningsväsen och under rubriken ”Vägrödjare” biografier över i första hand föreningslivets och folkbildningen stora män och kvinnor.

Här en länk till innehållsförteckningen över åren 1950-1976 : Innehållsöversikt Blå Boken 1950-1976

Bland författarna till dessa biografier återfinnes de främsta skribenterna inom nykterhetsrörelsen och då ska man komma ihåg att vi talar om en tidsepok, då rörelsen hade pennskaft och författare av mycket hög kvalitet.

Det finns bland de cirka 200 artiklar, som publicerades under 25 år, åtminstone en som varje gång jag ser rubriken väcker obehag. I årgång 1929 finns nämligen en artikel av professor Herman Lundborg med titeln ”Om biologisk rasförädling”. Den kan väl endast förklaras med att detta var vid en tidpunkt då nazismen ännu inte fullt ut visat sitt fula tryne och den sociala ingenjörskonstens baksidor inte hade exponerats. Artikeln är dock ett intressant vittnesbörd om en epok, då även demokratins frontkämpar för ett ögonblick tappade greppet.

Genomgående kan man om Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken säga att den höll god kvalitet, men runt 1970, i samband med att upplagan sjönk, och de ägande organisationerna inte ville släppa till pengar, blev årgångarna sämre. I det sammanhanget kan nämnas att den första årgången, 1925, betingade ett pris om 2 kronor och 75 öre. Den sista årgången det är möjligt att på kalendern se priset är 1972. Det är förbluffande lågt, endast tio kronor och 1972 var boken även belagd med moms, som alltså ingick i priset.

Utgivningen under 1970-talet, fram till slutet 1976, var en samproduktion med Tidens Kalender. Innehållet blev med några undantag ointressant. Till undantagen hör ett par artiklar 1973 och 1974 av folkhögskoleläraren och rektorn vid Wendelsbergs folkhögskola, Arne Svensson. Det ska också noteras att Arne Svensson var ansvarig  redaktör för de utmärkta årgångarna 1951–1955.

Till dig som läser detta: gör vad du kan för att åt eftervärlden – och dig själv – rädda så många exemplar som möjligt av Blå Boken. Ta den tid som behövs för att i varje fall bläddra dig genom de 50 årgångarna och markera vad du finner värt att läsa. Exemplar av Blå Boken finns att köpa på antikvariat och websites som säljer begagnade böcker.

Blå Boken var resultatet av ett fruktbärande samarbete inom nykterhetsrörelsen. Skulle det idag vara möjligt att ge ut en årlig publikation som speglar utvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet och de frivilliga organisationernas arbete?

Går det att göra något sådant då det som en gång kallades folkrörelsearbete har blivit ett otydligt inslag i den grå massa som kallas civilsamhälle?

***

Ernst Larsson hade en unik kombination av egenskaper som gjorde det han föresatte sig möjligt att genomföra. I en biografi i Blå Boken 1951, författad av Hilding Lindholm, ges ett intressant porträtt av mannen som i slutet av 1800-talet startade som bryggarpojke och slutade bland annat som verkställande direktör för ett av nykterhetsrörelsen ägt tryckeri och förlag efter att ha varit den ansvarige organisatören bakom nykterhetsvännernas opinionsbildande insatser i samband med förbudsomröstningen 1922.

Det är ingen tillfällighet att biografin över Ernst Larsson placerats under huvudrubriken ”Vägrödjare”. Ernst röjde väg och han asfalterade den.

Bertil Lindberg

Litteratur

Accent nr 4/1965.

Nykterhetsfolkets Kalender och Blå Boken årgångarna 1926-1976 jämte särtryck med innehållsöversikt för åren 1925-1949.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Härutöver har uppgifter hämtats på nätet, bland annat beträffande DKSN, numera Hela Människan.

Sid_4_ o_5 beskuren
Sid_6_o_7 beskuren
Sid_8 beskuren

Mannen med den gyllene armen

mannen tvåPå onsdag i veckan som kommer (9 december) visas i SVT 1 kl.14.35 en film som varmt rekommenderas. Filmens namn är Mannen med den gyllene armen. Den hade premiär i Sverige 1956 och för oss som såg den gjorde den intryck.  Jag kan fortfarande minnas filmen på ett sätt som få filmer kan konkurrera med. Jag tror att för många av oss som såg filmen var detta den första mera konkreta bilden av narkotika och narkomani. Frank Sinatra har huvudrollen. Otto Preminger är regissör.
 
Det är NHS-medlemmen Jan Malmstedt som tipsat om filmen och han gör det bl a mot bakgrund av sitt pågående arbete med en bok som har arbetstiteln ”Narkotika i kiosken – Narkotika och narkomani i kioskdeckare och populärkultur 1929-1989”.
 
Jan gör i mejl till undertecknad ett viktigt påpekande: ”När det svenska problemet uppdagades på 1960-talet, föreställde sig många – omedvetet – att narkomani hade heroinismens yttringar.”
 
Vem är då Jan Malmstedt? Ett sätt att beskriva honom är att han fanns i kretsen kring Nils Bejerot och var och är aktiv i RNS. Om du tittar på den här länken http://www.fritanke.se/bok/narkotikan-medierna-och-ideerna-som-tande-debatten/ får du ytterligare information och dessutom tillfälle att ta del av en annan bok av Jans hand, Idéerna som tände debatten.
 
Notera den 17 mars 2016 i din almanacka. Då kommer Jan Malmstedt att föreläsa inom ramen för Det goda samtalet, arrangerat av Nykterhetshistoriska Sällskapet.
 
Bertil Lindberg 

Ett historiskt perspektiv på begreppet helnykterhet

 Under senare år har frågan om medlemslöftets innehåll, krav och utformning, diskuterats inom några nykterhetsorganisationer. I IOGT-NTOs fall beror det främst på att rörelsen i ökad omfattning rekryterar tidigare missbrukare som medlemmar. Krav på en nollgräns har väckts. Som skäl för detta anges att även en ringa mängd alkohol kan utlösa återfall hos missbrukare. Att frågan om utformningen och innebörden av nykterhetslöftet, eller om vi ska kalla det medlemslöftet med tanke på att det även innehåller andra element, har fått förnyad aktualitet och motiverar en tillbakablick på hur ordningen med angivande av tillåtna procentsatser en gång uppstod inom nykterhetsrörelsen. Helt ny är inte diskussionen, men man kan nog säga att läget varit stabilt under större delen av 1900-talet.  Om det inte vore för nykterhetsrörelsen skulle det knappast behövas en definition av begreppet helnykterhet.

Det gemensamma minnet är kort. Få erinrar sig idag att inför nykterhetsrörelsens 100-årsjubileum 1979 gav Sober Förlag ut en bok med titeln Hur skall nykterhetsrörelsen förnyas? (utgivningsår 1978) . Dåvarande förlagschefen Åke Isling ålade sig själv uppgiften att i tidningen Accent provocera. I förväg vidtalades tio personer, som skulle reagera på bland annat Islings tankar om det han i en artikel kallade Ett samvetsbestämt absolutistbegrepp och associerat medlemskap. I stor utsträckning kom debatten att handla om var gränsen för tillåten alkohol skulle sättas för medlemmarna i nykterhetsrörelsen. Även frågan om man skulle ha en gräns aktualiserades under debatten.

Med det tidsperspektiv jag har tror jag mig kunna säga att det tankeutbyte som Islings provokation utlöste är det mest omfattande som ägt rum i modern tid i den frågan. I inte så liten grad påverkades debatten av att tiotalet år tidigare hade Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund, SSUH, och Nykterhetsorganisationen Verdandi, NOV, lämnat den helnyktra gemenskapen och Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk, RFMA, som startade på 1950-talet med ambitionen att fungera som en brygga mellan måttlighet och absolutism, hade förvandlats till en kamporganisation mot nykterhetsrörelsen och helnykterheten. Och det hampade sig så att just vid den här tiden bestämde sig Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund, JHF, för att praktisera idéer som Isling förespråkade i sin provokation. Det kan noteras att JHF finns inte längre. Med den organisationen gick det som har gått med alla organisationer som har försökt verka för något som uppenbarligen uppfattas som ointressant.

Det finns skäl att påminna om detta eftersom frågan om vad som ska förstås med helnykterhet, och hur detta ska uttryckas i löftet, debatterades 2015 vid såväl IOGT-NTOs kongress som vid Sveriges Blåbandsförbunds årsmöte.

Här följer en kort redogörelse för vad som utspelade sig vid dessa sammankomster.

Sveriges Blåbandsförbunds, SBF, nuvarande löfte lyder så här:

Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger, samt att på lämpligt sätt motverka dessa drogers bruk.

Vid SBFs årsmöte 2015 beslutades att förbundet i framtiden kan ha två alternativa medlemslöften. Detta kan dock inte gälla förrän nästkommande årsmöte också fattat beslut i ärendet. Det alternativa medlemslöftet kan då, under förutsättning av kommande årsmötes bifall, få följande lydelse:

Jag lovar att avstå från alkohol och andra droger, samt verka för ett tryggt samhälle där alla människor har lika värde.

Oskar Eklund

Oskar Eklund. Sveriges meste godtemplare. Införare av Blå Bandet och Templarorden.

När Blåbandsrörelsen kom till Sverige i början på 1880-talet hade löftet en lydelse, som i hög grad påminner om det som nu gäller:

Jag förbinder mig att med Guds hjälp avstå från allt bruk av rusgivande drycker såsom njutningsmedel och att som en sinnebild därav ständigt bära synligt det blå bandet.

De formuleringar i SBFs löfte som återgivits här innebär att förbundet har tillämpat och tillämpar en nollgräns, om medlemmarna bokstavligen tillämpat och tillämpar löftet. Och detta gällde även det tidiga IOGT, där de första medlemmarna med början 1879 vid inträdet avlade följande löfte:

Ingen medlem må tillverka, köpa, sälja, begagna, bjuda, förskaffa eller låta förskaffa åt andra sprithaltiga eller jästa drycker, att brukas som läskdryck; och hvarje medlem är skyldig att på hvarje lofligt sätt motarbeta tillverkning, försäljning och bruk af sådana drycker.

Medlemsförbindelse 1882-1

Medlemsförbindelse 1882 för IOGT-logen 223 Hudiksvall.

Så småningom skulle detta, av praktiska och pragmatiska skäl, ändras och det som var tillåtet under en period även anges i löftet; 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker. Hur man kom fram till dessa gränser återkommer vi till längre fram.

Vid IOGT-NTOs kongress 2015 förelåg två motioner, som båda föreslog en sänkning av den nuvarande gränsen om 2,25 volymprocent. I en motion föreslogs en gräns vid noll och i den andra en gräns vid 0,5 volymprocent. I förbundsstyrelsens yttrande över motionerna tog denna ställning för en utredning med sikte på att sänka gränsen från nuvarande 2,25 till 0,5 volymprocent. Kongressen beslöt dock

… att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att till kongressen 2017 utreda möjligheten att sänka gränsen på 2,25 volymprocent alkohol i medlemslöftet och utifrån det återkomma med förslag.

Kongressens beslut innebar ett större svängrum än vad förbundsstyrelsen angivit i sitt yttrande över motionerna. I en av motionerna till IOGT-NTOs kongress finns ett felaktigt påstående, nämligen då motionären säger att man ska ”… återinföra nolltolerans mot alkohol.” Inte inom någon nykterhetsorganisation, om vi bortser från vad som gällde de första åren av rörelsens existens, har det egentligen funnits en nollgräns, angiven på det sätt motionären uttrycker det.

Sveriges Blåbandsförbunds medlemslöfte ger anledning till funderingar över den del som lyder ”Jag lovar att med Guds hjälp inte använda alkohol och andra droger…”. Vilket utrymme har detta lämnat för den enskilde att bestämma sitt alkoholintag och har Gud givit samma budskap till alla medlemmar?

Detta leder in på ett sidospår, som dock har relevans i sammanhanget. I tidningen Dagen fördes (juli månad 2015) en debatt om det som i väckelserörelsen (det begreppet är att föredra framför frikyrkorörelsen; en frikyrka förutsätter en statskyrka och en sådan har vi inte längre) kallas ”syndakatalog” och som fanns till för sådär en 50-60 år sedan. Den påbjöd om inte absolut nykterhet så i varje fall stor återhållsamhet. Samtidigt med att syndakatalogen tunnades ut och så småningom försvann försvagades också den helnyktra livsstilen inom samfunden. De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, bytte skepnad och tog namnet Hela Människan. Inom den kristna sfären är det väl idag endast Frälsningsarmén och sjundedagsadventisterna som har helnykterhet som norm.

Om det blir en ny syndakatalog, som det finns de som menar bör återskapas, vad kommer då att sägas i den om individens förhållande till alkoholen? Har Gud ändrat uppfattning över tid, blivit mer överseende när det gäller alkoholkonsumtion hos troende, eller har de troendes förmåga att uppfatta Guds signaler försämrats? Oavsett vilket skulle det förklara varför färre troende idag lever helnyktert.

Det fanns tidigt en samsyn inom nykterhetsrörelsen

Det fanns en tid då alla nykterhetsorganisationer i Sverige hade identiska krav på medlemmarna vad gällde alkoholstyrkan på de drycker som tilläts bli konsumerade som njutningsmedel. Detta sammanföll i tiden med att rörelsens organisationer hade ett utvecklat samarbete, bland annat inom ramen för Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling, SNR. I landets dåvarande nykterhetsorganisationer krävdes generellt att medlemmarna avstod från alkoholdrycker som innehöll mer än 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent och det uttrycktes i en del fall just så i stadgar och på blanketten för ansökan om medlemskap. Skälen till att man angav såväl viktprocent som volymprocent ska beskrivas nedan, men redan här ska sägas att det var en produkt av gamla tiders nykterhetslagstiftning och då främst den del som handlade om beskattningen av alkoholhaltiga drycker.

Begreppen vikt- och volymprocent

Att det var två mått, uttryckta i vikt- respektive volymprocent, berodde på att fram till det svenska EU-medlemskapet 1995 angavs i vårt land alkoholhalten för maltdrycker i viktprocent och för övriga alkoholdrycker i volymprocent. I fråga om alkoholstyrka är 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent identiska. Uniformiteten inom  nykterhetsrörelsen på den här punkten ska ses mot bakgrund av att på ett tidigt stadium i den svenska nykterhetsrörelsens historia utvecklades en samsyn i alkoholfrågan och på alkoholen, grundad på forskning och vetenskap.

Detta leder oss till den tid då man inom IOGT i Sverige bestämde sig för var alkoholgränsen för en medlem skulle sättas. I och för sig var gränsen given när IOGT såg dagens ljus 1851 i Amerika; inga drycker innehållande alkohol skulle överhuvud taget förtäras av medlemmarna och för den delen inte av någon annan heller eftersom målet var ett totalförbud för hela världen.

I Sverige blev det här blev en rejäl krock mellan principer och verklighet. Av praktiska skäl fungerar inte en absolut nollgräns. Men då uppstår frågan var gränsen ska sättas. IOGT, och övriga nykterhetsorganisationer i Sverige, valde så småningom en gräns vid 1,8 viktprocent för maltdrycker och 2,25 volymprocent för övriga alkoholhaltiga drycker.

Den svenska maltdrycksfrågan, och det faktum att de svenska godtemplarna inte höll nollgränsen, hade en sådan dignitet att den 1887, då de två stridande grenarna skulle förenas i Saratoga i Amerika, blev föremål för först the Committée of Petitions granskning och sedan av själva storlogemötet. Närvarande som svenska ombud vid detta tillfälle var förutom ordenschefen i den Malinska grenen, Edvard Wavrinsky, även företrädaren i ämbetet, A. H. Berg. Den Hickmanska grenen var inte företrädd. Wavrinsky och Berg lyckades så väl i sitt försvar för den svenska ståndpunkten – att även drycker med en liten mängd alkohol borde tillåtas åtminstone i Sverige – att man undvek ett formellt ställningstagande vid mötet. Situationen räddades för tillfället sannolikt av att Joseph Malins och skotten William Turnbull var väl förtrogna med de lokala förhållandena i Sverige och de förlitade sig på att frågan skulle få en tillfredsställande lösning när de två svenska ordensgrenarna kort tid därefter skulle ses i Stockholm för ett återföreningsmöte. Så skulle emellertid inte bli fallet.

Edvard_Wavrinsky

Edvard Wavrinsky, IOGTs ordenschef 1885-1889.

Det var Edvard Wavrinsky, som senare skulle ta initiativ till att på vetenskaplig grund få bestämt var gränsen borde gå och att därvid ta hänsyn till berusningseffekten hos maltdrycker. Wavrinsky var ordenschef i den Malinska ordensgren 1886-1887 och sedan, efter sammanslagningen av den Malinska respektive den Hickmanska grenen, ordenschef åren 1887-1889,

Det blev en professor N. G. Kjellberg i Uppsala som fick uppdraget och han kom fram till ”… att dryck med minst 2 procent alkoholhalt kan vara berusande”. Det praktiska resultatet av Kjellbergs uttalande blev att endast det som kallades svagdricka, med en alkoholhalt under 2 procent, tilläts inom IOGT och detta blev sedan regel även inom övriga nykterhetsorganisationer.

N. G. Kjellberg

Professor N. G. Kjellberg, Uppsala.

Efterlevnaden av påbudet var en vid den här tiden komplicerad historia eftersom alkoholhalten varierade mellan bryggerierna och mellan orterna där tillverkningen av maltdrycker skedde. Det fanns ingen lagstiftning som reglerade alkoholhalten i öl och det fanns inga skatteklasser baserade på dryckernas alkoholhalt. 1898 års maltdryckskommitté föreslog att maltdrycker skulle beskattas och så skedde med början år 1903, men det var först i och med 1907 års förordning angående tillverkning och beskattning av maltrycker som det blev riktig ordning på torpet. Skattegränsen sattes vid 2,25 viktprocent och IOGT uttalade att man tolererade vad som då kallades svagdricka, d v s en dryck under den gränsen. Svagdricka höll vid den här tiden 1,6-1,8 viktprocent alkohol, uttryckt i volymprocent 2,0-2,25.

När landet 1923 fick en ny maltrycksförordning innebar den att svagdricka, d v s maltdryck om högst 1,8 viktprocent, definierades som alkoholfri och beskattades därför inte.

1944 års nykterhetskommitté – den som föreslog borttagande av det som ömsom kallades Brattsystemet, ömsom motbokssystemet – införde begreppet lättdryck som en särskild skatteklass inom maltdryckssektorn och ur detta uppstod ett lättöl.

Ingen som ägnat nykterhetsrörelsens tidiga historia sitt intresse har kunnat undgå att stöta på begreppet iskällardricka, en maltdryck som ställde till stora bekymmer för ledningarna inom nykterhetsrörelsen. Problemet  bestod bland annat i att den iskällardricka som såldes i till exempel Stockholm var, när det gällde alkoholhalt, inte densamma som den som såldes i till exempel Uppsala eller i Göteborg. Alkoholhalten varierade.

Iskällare

Iskällare byggd av tegel (plats okänd).

Själva begreppet iskällardricka kommer sig av det fenomen som mera allmänt växte fram under 1800-talet då man, i avsaknad av det vi kallar kylskåp, byggde vad som kallades just iskällare. I dessa fanns is övertäckt med sågspån. Sådana källare fanns lite varstans och givetvis vid stadens maltdrycksbryggerier, som där förvarade en del av sina produkter. Iskällardrickat hade en alkoholhalt om cirka 2,6 viktprocent eller uttryckt i volmprocent 3,25.

Redan innan sammanslagningen av de Hickmanska och Malinska ordensgrenarna 1887 var iskällardrickat ett problem i båda storlogerna. Alkoholstyrkan i detta öl varierade beroende på tillverkaren. I en del fall var det tillräckligt starkt  för att skapa berusning. Ledningen för den Malinska storlogen utfärdade då förbud mot att sådant öl skulle få serveras i ordenslokalerna. 1886 års storlogemöte beslutade förbjuda medlemmarna att förtära öl som innehöll mer än två procent akohol. Detta kan jämföras med det vi idag kallar lättöl och som innehåller 1,8 viktprocent alkohol. Förbudet skulle, som det uttrycktes i den Malinska storlogen, inte gälla ”iskällardricka som av tillverkarne å etiketten garanterades ej innehålla två volymprocent alkohol.”

Den Hickmanska storlogen hade samma problem. Ordenschefen Axel Johansson skriver i en av sina ämbetsberättelser att

… ganska många godtemplarmedlemmar förtära på närmaste ölkrog flera buteljer iskällardricka, så att rus till och med därav följer, ett oskick som snart kan leda till vår sköna planterings undergång.

Storlogen vågade inte tillgripa ett generellt förbud utan uppdrog åt distriktslogerna att

… undersöka och bestämma vilka slag av de inom de olika distrikten gängse maltdryckerna äro berusande eller icke och i enlighet därmed förfara.

Efter sammanslagningen av de båda ordensgrenarna 1887 rapporterade William Turnbull, som då var den internationella storlogens högste chef och närvarade vid mötet, till världsstorlogen, att han var bekymrad över de svenska godtemplarnas konsumtion av maltdrycker. Den stod i strid med världsstorlogens uppfattning om vad som var tillåtet.

Verkställande Rådet i Sveriges storloge förklarade den 3 januari 1888 att den var maktlös vad gällde världsstorlogens förbud mot förtäring av maltdrycker och hotade att lämna tillbaka den av världsstorlogen utställda chartern, vilket i realiteteten skulle ha inneburit utträde ur den internationella gemenskapen.

Ordens högste chef, Edvard Wavrinsky, måste å ämbetets vägnar meddela världsstorlogens beslut om förbud till logerna. Han gjorde misstaget att på egen hand lägga till att beslutet endast skulle gälla medlemmar som inträtt i Orden efter en viss tidpunkt. Förutom att det uppstod förvirring i leden ledde misstaget till nya angrepp på Wavrinsky från de många inom den sammanslagna storlogen, som inte vill acceptera valet av honom som ordenschef vid sammanslagningsmötet i Stockholm sommaren 1887.

Men det är alltså nu som nykteristerna i Sverige, och då inte bara IOGT, som framtiden ska utvisa, väljer att gå sin egen väg i förhållande till många andra länders nykterhetsrörelser och tillåta medlemmarna att förtära alkoholdrycker med en alkoholstyrka om upp till 1,8 viktprocent och 2,25 volymprocent, vilket idag alltså endast anges i volymprocent.

I andra länder med en nykterhetsrörelse är kraven för medlemskap snävare. I till exempel Norge och i USA är gränsen satt vid 0,5 volymprocent.

Just detta att nykterhetsrörelsen inte är konsekvent, och för medlemskap kräver att medlemmarna helt avstår från alkohol, har vid ett antal tillfällen skapat debatt inom rörelsen, men detta vid förbluffande få tillfällen. Ett undantag i modern tid var när dåvarande Nordens Godtemplares Ungdomsförbund, NGUF, 1963 höll kongress i Kolding i Danmark. Då förelåg en motion från Norges Godtemplares Ungdomsförbund, som ville att gränsen för medlemskap i de organisationer som ingick i NGUF skulle sättas vid 0,5 volymprocent. Motionen vann inte kongressens gehör.

Några avslutande reflexioner

Vad vi kan lära av historien är att nykterhetsrörelsen tidigt visade prov på pragmatism, grundad på vetenskap och för den delen även beprövad erfarenhet. Man konstaterade att en dryck som innehåller minst två procent alkohol verkar berusande, alltså lade man gränsen under två procent. Så småningom stagades ställningstagandet upp av en lagstiftning som innebar att maltdryckerna beskattades enligt vissa regler och det som då kallades svagdricka, och i våra dagar lättöl, betraktades som alkoholfria drycker och beskattas inte.

Nu har det inträffat att alkoholindustrin framställer vad man kallar alkoholfria drycker, inklusive öl (upp till 0,5 volymprocent alkohol), och detta sker ungefär samtidigt som nykterhetsrörelsen aktivt rekryterar tidigare alkoholmissbrukare som medlemmar.

På ett principiellt plan är problemet med löftet enkelt att lösa. Praktiskt lite svårare. Jag vet en som blev medlem i en ungdomsloge 1941, i SGU och grundloge några år senare och lovade

… utan förbehåll att icke tillverka, köpa, sälja, tillhandahålla eller låta tillhandahålla åt andra några rusdrycker  såsom njutningsmedel, måltids- eller sällskapsdrycker.

Så småningom preciserades detta löfte att gälla maltdrycker om mer än 1,8 viktprocent och andra alkoholdrycker om 2,25 volymprocent.

Hur ska förfaras med denne och andra medlemmar i motsvarande situation? Ska man i samband med en sänkning av alkoholgränsen, till låt säga 0,5 volymprocent, göra som Edvard Wavrinsky gjorde 1887, d v s undanta de som före ikraftträdandet av en ny regel blev medlemmar? Ganska säkert är att de som då är ansvariga för ett sådant beslut knappast råkar ut för en vrede av den styrka som den gången drabbade Edvard Wavrinsky.

Är då detta med gränsen ett stort problem för de flesta av medlemmarna? Kanske inte. Men ett problem är det och det är svårt att på förhand säga vilka effekterna blir av en ändring. Den stora knäckfrågan är vid vilken alkoholgräns som alkoholsuget triggas för en tidigare alkoholmissbrukare. Är det säkert att det enbart är alkoholprocenten som spelar roll? Kan det vara förväntningarna, flaskan, kapsylen, ritualen som i själva verket är den utlösande faktorn?

Är en sänkning av gränsen från nuvarande 2,25 volymprocent till 0,5 volymprocent lösningen på problemet?

Det finns hur som helst i erfarenheten ingenting som talar för ett samvetsbestämt nykterhetslöfte. Ingen organisation som har prövat den modellen har överlevt experimentet.

Bertil Lindberg

Litteratur

Bergman, Johan; Den svenska nykterhetsrörelsens historia, 3:e upplagan. 1913.

Isling, Åke (red); Hur skall nykterhetsrörelsens förnyas? 1978.

Petersson, Oskar; Goodtemplarordens i Sverige historia. 1903.

Protokoll från IOGT-NTOs kongress 2015.

Svensson, Arne; De visade vägen. 1979.

Tidningen Blå Bandet.

 

 

Logen Thor – en kulturgärning

Dagen till ära har vi glädjen att publicera en historik över IOGT-NTO-föreningen i Skövde, logen 17 Thor, som bildades för exakt 135 år sedan. Berättelsen är skriven av Lars Westh.

Bland det fina flanerande folket på Skövde vattenkuranstalt blandade sig en vårdag konditorn Oskar Lindblad från stadens centrum. I ett av sällskapsrummen i societetshuset ställde han upp en boklåda med en prydlig text ” boklån 10 öre per ex”. Året var 1876 och succén given.

Efterhand flyttade han verksamheten till sin egen bostad över konditoriet och kunde då vända sig till den övriga befolkningen i Skövde. Han utökade bokbeståndet med mer folklig litteratur. Rörelsen gick bra. Han var en den tidens entreprenör.

År 1880 gick han i spetsen för bildandet av en nykterhetsförening i Skövde och den 13 augusti samma år bildades, i närvaro av högste internationelle ledaren Joseph Malins, logen 17 Thor av IOGT. Oskar valdes att leda logens verksamhet och ganska snart hade man en läsecirkel. Deltagarna kom med önskemål om titlar och Oskar tog hem. Efterhand kom dessa böcker att bli ett bibliotek där medlemmar och andra kunde låna mot en billig kostnad. Bland 1925 års kollektion fanns författare som Viktor Rydberg, Charles Dickens, Viktor Hugo, Alexander Dumas, August Strindberg, Jules Verne och Selma Lagerlöf. Där fanns även lyrik såsom Fröding och Shakespeare samt facklitteratur främst inom samhällsfrågor. Logen Thors bibliotek utökades efterhand och hade 1918 1 800 band för utlåning. I utlåningsboken kan man finna många av den tidens Skövdebor, författaren Johannes Edfeldt var en av dem.

I slutet av april 1883 annonserades i ortens tidning att Skövde God- Templares Läse klubb skall hålla sin första fest. Vid festen hålls en auktion och inkomsterna från denna samt inträdesavgiften, 25 öre, skall gå till biblioteket. Auktionen blev ”liflig” och inbringade 70 kronor. Det rapporterades att ca 125 personer deltagit i festen.

Varje godtemplarloge med självaktning hade ett bibliotek. Inom Skaraborg-Älvsborg fanns 69 bibliotek. Nästan genomgående har de varit de första i respektive kommun. När logen 17 Thors bibliotek varit aktivt under 60 år överläts det 1940, efter påtryckningar, till det först 1930 bildade stadsbiblioteket.

Logen Thor 2

Logen Thor, länge Skövdes enda föreninglokal, här var stans första bibliotek, här bildades orkesterföreningen, här spelades nyårsrevy – och här dansades det så att logen blev suspenderad.

Logen 17 Thor är under åren en betydande institution i Skövde. Föreningen bedriver all tänkbar verksamhet, musikkår, amatörteater stråkorkester, syförening, scoutverksamhet etcetera. Man var på den tiden stadens enda profana samlingslokal, där olika grupper kan ha sina möten. Bland medlemmarna fanns många kommunpolitiker och man diskuterade vid något tillfälle att gå fram med egen lista till fullmäktige val. Det sades ibland att en del kommunala frågor avgjordes i Logen Thor.När Logen 17 Thor startade år 1880 höll man till i baptisternas lokal där man hyrde för de tillfällen möten hölls. Lokalen var belägen i ett gårdshus utmed vägen mot Vaddfabriken. En eldsvåda 1883 orsakade att all material och även handlingar, bl. a de första protokollen, förstördes. Efter att ha varit i olika lokaler några år, bland annat i Assbecks hus (nuvarande Lindex), köpte logen år 1888 en tomt belägen utmed Hertig Johans gata mellan Badhusgatan fram till Fredsgatan. Ett ordenshus uppfördes (se bild) som kunde invigas den 9 december 1888.

Det var många medlemmar på den tiden och lokalen blev snart för trång. Logen hade då det största medlemsantalet den någonsin haft, omkring 350 personer, Utbyggnaden blev färdig efter en kort tid och huset fick den storlek den under följande år hade. På den tiden fanns det bestämmelser om att en ideell förening inte fick äga fastighet, följaktligen tog två av medlemmarna på sig att stå som ägare fram till man i början av 1900-talet bildade en byggnadsförening.

Logen Thors teatergrupp

Logen Thors teatergrupp 1914.

Utöver den livliga mötesverksamheten kom de följande åren att erbjuda aktiviteter för envar som var beredda att välja en helnykter livsstil. Studiecirkeln föddes som bekant inom IOGT. På Logen Thor hade som tidigare nämnts läsecirkel varit knuten till biblioteket. Sparkassa och sjuk- och begravningskassa startades redan på 1880 talet och fortsatte att verka ända fram till samhället tog över dessa funktioner. Amatörteater av god klass, enligt dåtida krav, gymnastikgrupp, folkdanslag, sångkör, syförening m.m. Allt detta var aktiviteter som pågått från tid till annan och gjort Logen Thor till ett centrum för många olika intresseinriktningar. Till detta hörde dessutom offentliga arrangemang som var en årlig tradition för Skövdeborna. Bärfesterna i Dälderna och Logens Nyårsrevy var begivenheter som samlade folk från hela bygden. Folkdanslaget med sina färggranna dräkter var efterfrågade runt om i länet och musikkåren som spred glädje med sin sprittande musik. Man kan säga att det var logen Thors orkester som var impulsen till bildandet av Skövde orkesterförening. Det var i Logen Thors lokal som de första samordnade repetitionerna hölls och Logen Thors musiker ingick i den första uppsättningen av musiker i Orkesterföreningen.

Vid nyårsrevyerna var det fullsatt i lokalen. Dryga 200 kunde komma in varje föreställning.

En säregen historia inträffade 1894. När IOGT instiftades i Sverige hade den en något religiös prägel. Mötena skulle gå i den stilen, men en massa ungdom kom med och de ville dansa och ha roligt. Det var alltid strid om huruvida dans skulle tillåtas. Så sent som 1925 var det dansförbud. Händelse 1894 är unik. Vid ett tillfälle när det lektes folklekar, som var tillåtet, slog det över och det blev dans av det hela. Några äldre protesterade mot detta snedsteg och logen rapporterades till storlogen i Stockholm. Logen 17 Thor i Skövde blev suspenderad i en månad. Man fråntogs rätten att hålla möten. För att kringgå suspensionen bildades en diskussionsklubb och mötena hölls som vanligt i lokalen. Verksamheten i klubben blev livlig. Under suspensionsmånaden hölls inte mindre än åtta protokollförda sammanträden. I dessa kan man läsa om fråga om bildandet av en självhjälpsförening, om medlemmarna kan känna stolthet eller vara generade över suspensionen, om samling kring vår fana skall ses som krigiskt eller en kärlekshandling o.s.v. Kärleken till Orden stod i fokus för diskussionerna och man sände, som uttryck för det, ett telegram till högsta ledningen för att uttrycka detta. Telegrammet föranledde vice ordenschefen Oskar Eklund att besöka klubben för att ge sitt gillande till den. Man kan säga att suspensionen blev en succé.

Logen Thor var under lång tid debattforum för nykterhetspolitiska frågor. Det fanns en rad kunniga och inflytelserika personer bland medlemmarna, såväl kommunpolitiker som riksdagsmän. Man lät således tala om sig genom trägna uppvaktningar inför stadens myndigheter med krav på inskränkningar i öppethållande av krogar och systembolag vid helger och i samband med marknader, allmänna auktioner, militära in- och utryckningar etc.. Logen var på detta sätt ett vakande och oroande samvetes öga i olika sammanhang. Vid ett tillfälle uppvaktades statsministern med krav som gällde krogars uppehållande under gudstjänsttider.

Logen Thors medlemmar samlade till fotografering efter logemöte i början av förra seklet.

Logen Thors medlemmar samlade till fotografering efter logemöte i början av förra seklet.

De män och kvinnor som för 135 år sedan bildade logen 17 Thor av IOGT och byggde ordenshuset var enkla vardagsmänniskor som säkerligen hade erfarenhet av alkoholens baksida som ekonomisk misär och mänskligt lidande. Men de hade alla en inneboende drivkraft att åstadkomma ett bättre samhälle för sig och sina medmänniskor. Vi kan förstå att under den här tiden var den samhälleliga och sociala strukturen en helt annan än idag. Kvinnan saknade helt rösträtt medan det för männen gällde att ha rätt inkomst/ förmögenhet för sin rösträtt. Skola, vård och äldreomsorg var bristfällig. Ingen protesterade. Man visste inget bättre.

Men så kom Godtemplarrörelsen med nya synsätt. Att få medlemmar att känna människovärde. I logen fick alla yttra sig och komma med förslag. Såväl kvinnor som män valdes till olika funktioner. Alla var med och bestämde. Det var jämlikt för kvinna och man, för gammal och ung, för hög som låg. Vad logen Thor betytt för människor i Skövde kan lättare tänkas än beskrivas. Redan den formella säkerhet, som deltagandet i arbetet i logen gav medlemmarna, är värd ofantligt mycket. Att kunna som ordförande leda ett möte på ett parlamentariskt oklanderligt sätt, att kunna korrekt avfatta ett protokoll, sköta en enkel räkenskapsbok och att delta i ett ordnat meningsutbyte – allt detta var färdigheter som godtemplarorden, genom logen Thor förmedlat åt sina medlemmar.

Några namn bör nämnas som har haft särskild betydelse för logen Thors stabila och uthålliga verksamhet: Oscar Lindblad, Albertina och C G Thunberg, Emma Nilsson, Kristina Westerberg, A R Hasselblad, A V Friberg, J Molander, J G Brodén, Lotten och L J Bergström, C F Lindholm.

Huset, logen Thor, hade allt sedan det byggdes 1888 haft samma exteriör fram till år 1964 då grävskoporna raserade det välkända Skövde motivet. Kommunherrarna hade bestämt att uppföra ett kommunhus. Det krävdes ett par kvarter för byggnaden och man framtvingade ett fastighetsbyte så att Logen Thor erbjöds att få villan på Drottninggatan 13. Så blev det och godtemplargården har nyligen firat 50 år i den fastigheten och IOGT-NTO föreningen 17 Thor har firat 135 år med en aldrig sviktande verksamhet för sina för närvarande 140 medlemmar.

 

Godtemplargården, Drottninggatan 13 Skövde

Godtemplargården, Drottninggatan 13 Skövde

Lars Westh, Högstena

Nykterhet, kultur och folkförbrödring

Den svenska nykterhetsrörelsen rymmer en rik och mångfacetterad historia. Det nybildade Nykterhetshistoriska sällskapet vill bidra till att sprida intresse och kunskap om nykterhetsrörelsens historia.

Det finns många ingångar och spännande berättelser att dela. Hur nykterhetstanken slog rot, föreningsbildandet, namnskick, demokrati- och folkbildningsarbete, kulturverksamhet och lokalerna. Välkommen att följa oss!