När IOGT-NTO var nära att hamna i karusellen

Det runda huset mitt i Slussen, och den anslutande lokalen som fått namnet Kolingsborg, får stor uppmärksamhet just nu. Vandalisering kallar en del det som händer medan andra menar att det är nödvändigt att skapa ett nytt trafiksystem och en effekt av detta blir bl a att det runda huset på Slussplan kommer att rivas.

Diskussionen om just detta överlåter jag med varm hand åt andra. Jag vill endast påminna om att det kunde blivit så att IOGT-NTO bokstavligt talat kunde ha stått mitt i den här smeten.

Låt oss backa tillbaka i tiden.

Stockholms stad bestämde sig på 1960-talet för att modernisera delar av Vasagatan och en effekt av detta blev att IOGTs högborg på Vasagatan 9 revs. Planer fanns då att tillsammans med försäkringsbolaget Ansvar bygga ett nytt hus som kunde inrymma IOGT-NTOs kansli och ett hotell i kvarteret Oxen på Oxtorgsgatan i city.

Ansvar backade så småningom ur med motiveringen att det fanns för många hotell i Stockholm. Då uppstod först för IOGT och sedan för IOGT-NTO ett problem som det skulle ta lång tid att reda ut. I sig var detta märkligt med tanke på att IOGTs och sedermera IOGT-NTOs förbundsordförande hette Olof Burman, som var en av dem i Stockholm som hade de bästa kontakterna med stadsförvaltningen och den mäktige Hjalmar Mehr. Samma villrådighet rådde under Rolf Perssons första tid som ordförande.

När jag åter kom in i bilden som kanslichef hösten 1974 var kansliet inrymt i ohälsosamma och otrivsamma lokaler på Dalagatan 60. Kansliet låg ovanpå en bilverkstad – Philipssons – och med ett garage som granne.

Jag vantrivdes från första stund. Det fanns nog endast en som i än högre grad avskydde lokalerna och det var chefen för Sober Förlag, Åke Isling. Jag tror inte att det gick någon dag utan att Åke, och för den delen även andra i personalen, talade om för mig att det var nödvändigt att komma bort från Dalagatan 60. Hur någon hade kommit på idén att flytta dit är svårt att förstå.

Fastigheten Vasagatan 9 hade inte ägts av IOGT utan av den ekonomiska föreningen Godtemplarordens Byggnadsförening  u p a, som i och för sig var IOGTs men en egen juridisk person. För förvärv av ett nytt hus krävdes att byggnadsföreningen svarade för kapitalet. Till saken hör att byggnadsföreningen gjorde inga ansträngningar i den vägen. Det blev därför så att när jag efter fyra år återvände till kansliet som chef fick jag i lokalfrågan ta vid ungefär där jag hade slutat 1970. Det här var under den tid då landet hade en hög inflation. Effekten av detta blev helt följdriktigt att kapitalet byggnadsföreningen förfogade över krympte dramatiskt i värde under de år som gick med pengarna placerade i bank.

Bland de märkliga fastigheter – och det blev en hel del sådana – som jag, och oftast ekonomichefen Sven Erik Rosander, besökte och undersökte hör nog det runda huset i Slussenkarusellen till det allra märkligaste.

Jag kan inte erinra mig hur jag fick nys om att fastigheten var till salu. Ägare tror jag var Hamnförvaltningen. Fastigheten inspekterades och jag kommer ihåg att det var två  saker som överraskade. Den ena var att nästan ingenting hördes av trafiken utanför. Förklaringen var att när landet gick över till högertrafik 1967 – slussen var byggd så att den kunde användas i såväl vänster- som högertrafik – så innebar det att bilarna därefter rullade av sig själva runt huset till skillnad från före 1967, då de gasade för att komma upp för backen och runt huset. Att öppna fönstren var inte att tänka på om det ens var fysiskt möjligt.

Den andra överraskningen var att till huset hörde vad jag nu minns kallades utropslokalen. Det var en stor med gult kakel beklädd sal, där varje morgon stuvarna, med stuvarbasen stående på något som liknade en predikstol, tilldelades de jobb som var tillängliga i Stockholms hamn. Till denna lokal kom man via en dörr i det runda huset.

Det blev inget förvärv.

En annan fastighet som vi tittade på var belägen på andra sidan vattnet, mitt emot det runda huset vid Slussplan. Ej heller det köpet blev av och det kanske var bra så. Hur skulle vi ha förklarat att på baksidan av huset låg Södra Dryckesgränd? Det egentliga skälet till att det inte blev något köp var att det var ett för stort projekt för oss.

Vi får se om jag vid något tillfälle kan ta mig samman och skriva den historik som jag i stort sett har underlag till och som gäller hur IOGTs, NTOs och sedermera IOGT-NTOs organisationer  flyttade runt i den kungliga huvudstaden med början för IOGT på 1920-talet på Drottninggatan 55 i Stockholm.

Visste ni förresten att IOGTs Scoutförbund under ett antal år hade sitt högkvarter i en av SJ ägd barack på Östra Järnvägsgatan? Alltså mitt i Stockholm och precis utmed det staket på vars andra sida var de järnvägsspår som ledde till Centralstationen. Det var endast ett stycke bakom där IOGT och även det av IOGT ägda Eklunds och Vasatryck hade sina lokaler på Vasagatan 9.

Bertil Lindberg

2 reaktion på “När IOGT-NTO var nära att hamna i karusellen

  1. Har gjort många besök på Vasagatan 9, som förtroendevald, och jobbade lite extra ibland, under studietiden, på Dalagatan 60. En del minns jag fast det var länge sedan, det gäller både personer, händelser och aktiviteter.
    Sune W

    • Kansliet på Vasagatan har jag aldrig fått uppleva. Men jag har varit Dalagatan i samband med en instruktörssamling då jag en ung UNF-instruktörspraktikant i Växjö. Valentin Seveus var kanslichef då om jag minns rätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *